Nostalgi är ett märkligt fenomen. Å ena sidan ett kulturellt grundackord sedan urminnes tider: när ”Odysséen” nedtecknades för omkring 2700 år sedan, så var den bara en i en sannolikt lång rad av berättelser om hemkomst (nostos) efter krig och härtåg. 

Senare skulle till nostos läggas algos (smärta), för att beteckna den bitterljuva känslan av omöjlig längtan. Nostalgi är därför inte samma sak som att längta hem, utan en längtan efter att få komma hem. Det kan låta som en hårfin skillnad, men är det inte. Saknaden efter hemmet går att stilla för den som har möjlighet att ta sig dit. Men om begärets mål inte är något mål, utan begäret i sig, själva längtan efter att komma tillbaka? Det är en lidelse omöjlig att tillfredsställa.

Otillfredsställda begär är en premiss som fungerar fint, och nostalgi har alltså varit ett bärande element i fiktionen sedan åtminstone ”Odysséen”. Även om alla som ägnar sig åt genren verkligen inte är någon Homeros, så har nostos-berättelser, kort sagt, en viss slagkraft. Således är den också populär i andra sammanhang, som i den pågående tävlan mellan social- och sverigedemokrater: vem har den starkaste berättelsen om det förlorade folkhemmet? Samma behov av ett möjligt (fastän omöjligt) återtagande av en förlust antyds också med det sista ordet i en välkänd slogan: ”Make America great again.”

Å andra sidan: trots att nostalgi är en så fundamental impuls i så många sorters berättande, så verkar ingen vilja kännas vid det. Nostalgi är en skrämmande sjukdom som får patienten att förneka sina besvär och omgivningen att fly som från pesten. Vad som skiljer nostalgin från den närbesläktade melankolin är inte så lätt att veta, men en tumregel för kritiker är att kalla det man tycker om för ”melankoliskt” och det man ogillar för ”nostalgiskt”.

Quentin Tarantinos bioaktuella ”Once upon a time in Hollywood” är en nostalgisk film. Vilket alltså har lett till kritik: Los Angeles Times kallade filmen för ”nostalgiporr” och den alltid läsvärde New Yorker-skribenten Richard Brody upprepade n-ordet flera gånger för att avfärda filmen.

”Once upon a time in Hollywood” är nostalgisk över mycket, och till anklagelseakten mot filmen hör påståenden om att Tarantino skulle längta tillbaka till en tid när vita medelålders män var de självskrivna hjältarna, när kvinnor var vackra och höll tyst och när etniska minoriteter hölls på mattan med våld och institutionaliserad rasism. Mot sådan kritik tycker jag nog att filmen försvarar sig själv, men beskyllningar för nostalgi i sig är svårare att bemöta. Filmen är ju nostalgisk, det går inte att komma ifrån.

Tarantinos film är heller inte ensam nostalgiker bland dagens filmskapare, som fortsätter med livsuppehållande åtgärder till dödförklarade estetiska fenomen. För ett par år sedan skrev jag på dessa sidor om återgången till den så kallade normalbilden (DN 24/3 2017). Till den spaningen kan nu läggas den relativa succén för den svartvita ”Roma” (2018). Men betydligt större än dessa marginalfenomen (filmens motsvarighet till musikens vinylvurm) är en annan nostalgisk impuls, som helt dominerar filmutbudet: återvändandet till trygga former, bekanta berättelser och etablerade populärkulturella fenomen. Alla de tjugo populäraste filmerna på europeiska biografer i fjol var exempel på detta. De var sequels/prequels (”Avengers: infinity war”), remakes (”A star is born”) eller biopics (”Bohemian rhapsody”). För 2019 är tendensen densamma med filmer som ”Avengers: endgame”, ”Lejonkungen”, ”Rocketman”, etcetera.

Vad är det som är så fel med nostalgi? Varför ska sådana tendenser alltid avfärdas utan resonemang? Är det alltid konservativt, rentav reaktionärt, att blicka bakåt? Är det så självklart att nu är bättre än då?

Ironiskt nog är det nog just sådana filmer som auteuren Tarantino vill vara en motkraft till. Men även om hans film är av annat slag, bekämpar han en nostalgisk impuls med en annan.

Men vad är det som är så fel med nostalgi? Varför ska sådana tendenser alltid avfärdas utan resonemang? Är det alltid konservativt, rentav reaktionärt, att blicka bakåt? Är det så självklart att nu är bättre än då?

Nostalgi är en tidsfråga, och det är om tid som ”Once upon a time in Hollywood” handlar. Det framgår ju redan av titeln. Huvudpersonen Rick (Leonardo DiCaprio), en småstjärna med sina bästa roller bakom sig, säger till sin vän och stuntman Cliff (Brad Pitt) att nu är det officiellt: ”I’m a has-been.” 

Läs mer: Intervju med Brad Pitt 

Nostalgin finns alltså på flera plan. Filmens miljöer, stil och berättande verkar dyrka det sena sextiotalet; det gör däremot inte dess huvudperson. Rick avskyr tvärtom den tid han hamnat i, klagar över ”fucking hippies” och drömmer sig tillbaka ytterligare ett antal år. Som alla nostalgiker innerst inne vet, så har begäret efter det förflutna inget slutmål. ”Baby, baby, baby, you’re out of time”, sjunger Mick Jagger på ljudspåret.

Parallellt med Ricks och Cliffs slit i drömfabriken får vi följa Ricks absoluta motsats, Sharon Tate (Margot Robbie). Där han är på dekis, medelålders, bitter och försupen, är hon en filmstjärna på uppgång, ung och vacker, gift och gravid med Hollywoods hetaste regissör Roman Polanski (det var då, det). Att scenerna med Tate blir så rörande har förstås mycket att göra med att hon i verkligheten mördades av Charles Manson-anhanget. I det perspektivet blir Tates förväntningar på sin lysande framtid (Robbie spelar henne fantastiskt) nästan outhärdligt att ta del av i filmen. Men, och som han så ofta insisterar på, Tarantino ägnar sig åt fiktion och filmen tillåter sig ett annat slut på historien. ”In this town”, heter det i filmen, ”it can all change … like that.” Nostalgin i ”Once upon a time in Hollywood” är en nostalgi redux, som inte bara åkallar förflutenheten utan vill göra den bättre.

I Carl-Johan Malmbergs vackra ”Guldåldern” (2018) finns ett resonemang kring den film som har gett boken dess namn. Luis Buñuels och Salvador Dalís ”Guldåldern” från 1930 är enligt författaren filmens fulländning – den blev aldrig bättre än så. Filmen, skriver Malmberg, är ”en konstart som jag älskat, ägnat åratal av mina krafter åt att undervisa om och skriva om, som har givit mig så mycket glädje, erfarenheter och kunskaper – men som också har gjort mig irriterad, frustrerad och besviken, ja, full av tvivel på själva existensberättigandet hos den, genom det förfall som drabbat den under de senaste decennierna”.

Jag känner likadant och inte bara, tror jag, för att jag var en av de filmvetarstudenter som Malmberg ägnade sina krafter åt att undervisa – och påverka. Själv håller jag visserligen ett antal filmer över just ”Guldåldern”, men det är inte viktigt. I princip håller jag med: filmen har sin bästa tid bakom sig. Det borde inte vara kontroversiellt att påstå och gäller ju för så mycket annat också. Mig till exempel (jag är snart fyrtionio år), kanske dig också. Tiden går, allt blir inte sämre men inte bättre heller.

Quentin Tarantino skulle väl också instämma, han har länge beklagat sig över filmkonstens nedåtgående utveckling. Men i själva uppgivenheten inför sitt medium verkar han hitta kreativa impulser. Han gör sina filmer på det gamla sättet, analogt. Vilket gör att regissör, fotografer och elektriker måste lägga ner enorm möda på ljussättningen (analoga kameror är mycket ljuskänsligare än digitala), med lysande resultat.

Det fanns många skäl till att den amerikanska filmindustrin slog sig ner i den lilla kommunen Hollywood för drygt hundra år sedan, men ett av dem var ljuset. Närheten mellan hav, berg och öken i södra Kalifornien ger unika förutsättningar för att reflektera, bryta och diffusera solljuset. Till allt annat är ”Once upon a time in Hollywood” en historisk dokumentär om detta ljus: den varmgula dagern, de mättade färgtonerna och de enastående skymningsscenerna erinrar om en filmepok som i stort sett är försvunnen.

Till Tarantinos egenart hör hans osjälvständighet. Hans filmer är kopior, pastischer – nostalgiska återblickar till en tid som alltid är bättre eftersom den vid behov går att lägga tillrätta. Som all bra fiktion gör ”Once upon a time in Hollywood” ett ytterst sett politiskt utspel: den påminner oss om att det kunde vara annorlunda.