Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-06 13:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/jennifer-kent-realistiskt-vald-ar-alltid-provocerande/

Film

Jennifer Kent: ”Realistiskt våld är alltid provocerande”

Jennifer Kent. Foto: Taylor Jewell

Den australiska ”The Babadook”-regissören Jennifer Kent är inte rädd för att vara kontroversiell. Med sin nya film ”The nightingale” vill hon återkalla plågsamma minnen av kolonialt ultravåld i hemlandet Australien.

”The nightingale” fick en explosiv start, men har ändå dröjt med att komma till biograferna. Den fick sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig redan 2018, en pressvisning som hettade till rejält. En italiensk man i publiken tappade koncepterna och skrek ”hora” och ”du borde skämmas” när eftertexterna med Jennifer Kents namn började rulla (han blev senare avstängd av festivalen). 

Jennifer Kent lät sig inte uppröras offentligt utan följde Michelle Obamas råd om att höja sig över otidigheterna. 

- Det är viktigt att reagera med medkänsla och kärlek mot okunnighet och dumhet. Det finns ingen annan möjlighet annars hamnar vi alla i slasken, sade Kent värdigt när hon mötte pressen efter visningen av ”The nightingale” som utspelar sig i Tasmanien på 1820-talet. 

Det våldsamma dramat kretsar kring en irländsk kvinna som förvisats till kolonin och som får sitt liv förstört av en brittisk officer. Under en lång och våldsam roadmovie i vild natur söker hon hämnd med hjälp av en ung aboriginsk spårfinnare.

– Jag föredrar att folk skriker ”hora” än ”boring” efter visningen. Men skämt å sido är jag ändå lite förbluffad över de starka reaktionerna. Det är en skoningslös skildring på grund av den historia jag återkallar, men det görs så mycket mer våldsamma filmer än den här. Varenda superhjältefilm är egentligen mycket brutalare, särskilt som man ska skratta åt det våldet, säger Jennifer Kent nedsjunken i en mjuk plyschsoffa på ett trädgårdsinbäddat hotell i närheten av festivalpalatset. 

Hon tillägger sarkastiskt:

– Det är uppenbarligen mycket mer provocerande om en kvinna gestaltar starkt våld än en man. Särskilt om det är realistiskt och handlar om våld mot kvinnor.

Den australiska regissören är van att kämpa för sina filmer. Hennes genombrottsfilm,  lågbudgetskräckisen ”The Babadook” från 2014, dissades först av australiska filmdistributörer. Fem år senare betraktas denmardrömslika mor-son-filmen som en modern skräckfilmsklassiker. Det oformliga svarta monstret i filmen har till och med fått en särskilt plats i queerkulturen, filmen kom till exempel tidigare år ut i en särskild ”Pride”-nyutgåva på bluray.

Läs mer. Fredrik Strage gav högsta betyg till ”The Babadook” 

Essie Davies i ”The Babadook” Foto: Cau/Smoking Gun Prods./Kobal/REX

Efter ”The Babadook” flög filmbolaget Warner Brothers henne till Los Angeles. Ryktet  att hon blev tillfrågad om att regissera ”Wonder woman”, ett uppdrag som sedan gick till Patty Jenkins, var inte sant. D däremot fick Kent en hög storbudgetfilmer för påseende.  Men det indiska eposet Mahabharata kom i vägen.

– När jag läste det fastnade jag för historien om en prinsessa som vill hämnas ett övergrepp och förvandlas till man i processen. Jag är inte främmande från att regissera i USA, men jag är i själ och hjärtat en skrivande filmskapare och insåg att det var just den här historien jag ville berätta.

Eftersom hennes hjärta alltid har klappat för Tasmanien valde hon att förlägga filmen till ön söder om Melbourne och till det tidiga 1800-tal då vita kolonialister förde ett utrotningskrig med ursprungsbefolkningen aboriginerna. ”The nightingale” sägs vara den första film där det aboriginska språket palawi kani talas.

– Jag ha rest dit ända sedan jag var tonåring och hade en pojkvän som kom därifrån. Det är en otroligt vild och sorglig plats med en historia som har skildrats alldeles för lite. Jag är glad att vi lyckades men det höll på att ta knäcken på oss, säger Jennifer Kent och berättar målande om en tre månader lång inspelning i vildmarken i extremt skiftande väder med plötslig iskyla, storm och dimma.

Kent menar att aboriginerna i Australien fortfarande lider av det som hände för 200 år sedan. 

– På många sätt finns det mycket kolonial mentalitet kvar i Australien och det är fortfarande kontroversiellt att påminna om den mörka historien. Det finns många som tycker att man ska ”get over it”. Jag förstår att folk tycker att filmen är våldsam men det verkliga våldet var enormt mycket värre i verkligheten. En hel befolkning, en kultur utraderades. Barn användes som fotbollar, kastades i elden, begravdes levande. Det är fasansfullt att tänka på.

För Jennifer Kent var det viktigt att filmens hjärta, Claire (spelad av nykomlingen Aisling Franciosi som synts i ”Game of thrones”), inte skulle förvandlas till någon Lisbeth Salander-figur.

– Jag har generellt svårt för så kallade ”rape revenge”-filmer. Jag tycker att de oftast bara vidarebefordrar stereotyper om kvinnor. Det finns inga enkla avslut när det gäller övergrepp. Det handlar om livslånga trauman, säger Kent. 

– Claire reagerar annorlunda och kanske mer känslomässigt än de manliga förövarna i våldsamma situationer. Det var för att visa att verkligt våld aldrig är enkelt. Det är hemskt, blodigt, äckligt och avskyvärt att döda en annan människa.

Jennifer Kent, som började som skådespelare, fick sin filmutbildning på ett okonventionellt sätt. Hon såg Lars von Triers ”Dancer in the dark” och blev besatt av tanken att jobba med honom. 

- För mig har film alltid handlat om att beröra människor på djupet. Björks roll i ”Dancer in the dark” var en sådan upplevelse. ”Festen” likaså. Jag skrev till honom och sade att jag hellre skulle sticka pinnar i ögonen än att gå på filmskola, och antagligen fastnade han för det, skrattar Kent som sedan jobbade i Sverige under hela ”Dogville”-inspelningen.

– Jag delar kanske inte alltid hans kvinnosyn. Men det jag lärde mig är att man alltid måste vara sin egen vision trogen. Om man lyssnar för mycket på andra riskerar man att göra något helt intetsägande.