Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Jesper Ganslandt: ”Jag ville göra en film där barnet tittar på vuxenvärlden i stället för tvärtom”

I Jesper Ganslandts nya film är det krig i Sverige, och i flyktingströmmarna finner vi Jimmie, ett barn som spelas av regissörens egen son. Via hans blick tas publiken med i en drömsk berättelse om ett av vår tids svåra trauman.

– Detta liknar ingenting jag tidigare gjort, säger regissören. 

Jag bär ett förtvivlat, litet ansikte med mig till mitt möte med Jesper Ganslandt. En minnesbild från hans nya film som inte lämnar mig: en fyraåring i ett flyktingläger som letar sin pappa, vi följer honom i en lång kameratagning genom de blå tälten, hans sökande där inga av de vuxnas ben tillhör pappan, hur hela barnets väsen övertas av gråt. 

En plågsam scen för vem som helst att se och min första fråga till filmskaparen blir: Hur är det att se detta och vara pappan? Att dessutom vara den som har försatt barnet i förtvivlan? Och slutligen, hur är det att se det i gigantiskt bioformat, tillsammans med nära tusen premiärbesökare?

Jesper Ganslandts blick avslöjar en vånda och en kluvenhet vid minnet från visningen vid Rotterdams filmfestival i januari. Men man märker också konstnärens glöd.

– Det var så märkligt, metaupplevelsen från inspelningen återuppstod igen. All min uppmärksamhet var riktad hans reaktioner. Det var så viktigt för mig att han fick vara med och ta del av detta som vi gjort tillsammans, samtidigt ville jag inte att han skulle bli påverkad på fel sätt.

Läs mer: Jesper Ganslandt vänder på flyktingströmmen 

I filmen, ”Jimmie”, utgår allt från barnet som Hunter Ganslandt spelar. Genom hans blick på verkligheten följer vi honom och hans far på flykt från Sverige – i gummibåtar, genom gränskontroller och flyktingläger. Ett filmarbete som inte liknar något annat, säger Ganslandt om projektet som markerar hans återkomst till bioduken efter sex år. 

– Nu när filmen ska möta sin publik märker jag att jag är lyhörd på ett annat sätt för folks upplevelser. Och den drar ju i svåra saker som är alldeles på riktigt, ställer frågor som man kan bli väldigt ledsen eller arg över. 

Idén till “Jimmie” är resultatet av att Ganslandt själv gått in i ett föräldraskap samtidigt som han hade återvänt efter en tid i USA där långa processer och mycket business hade haft en uttröttande effekt.

– Som förälder tänkte jag på att göra en film där barnet tittar på vuxenvärlden i stället för det omvända. Var det möjligt? Jag kände också att jag ville återvända till det jag tidigare gjort, den totala realismen i “Farväl Falkenberg” och att gå riktigt nära en karaktär som i “Apan”. Och när liv och konstnärliga drivkrafter sammanfaller tror jag man ska följa efter, då blir det bra.

Hunter Ganslandt och Jesper Ganslandt i en scen i filmen "Jimmie"
Hunter Ganslandt och Jesper Ganslandt i en scen i filmen "Jimmie"

Att göra detta med sonen Hunter var ett grundvillkor, både för att slippa förhålla sig till en annan förälders gränser och för den personliga utgångspunktens skull. Redan när han var i ettårsåldern tog Jesper Ganslandt de första klippen som nu ingår i filmens uppbrutna kronologi. Att han själv skulle spela rollen som Jimmies far när Hunter blivit tillräckligt gammal för att filmen skulle kunna bli verklighet var lika självklart.  

– Jag visste att han inte skulle vilja vara framför kameran om inte jag var det. Det är också bra att inte bli för bekväm som regissör, att bara sitta bakom en kamera och tycka en massa saker, säger Ganslandt som upplevde en positiv kontrollförlust i att lämna ifrån sin kamera. 

Med specialupphängd axelkamera på en meters höjd har Måns Månsson filmat barnets blick på en värld som slits sönder av en väpnad konflikt. Resultatet är en hallucinatorisk och fragmentarisk berättelse om ett av samtidens och historiens stora mänskliga trauman.

Läs Nicholas Wennös reportage från inspelningarna av ”Jimmie” sommaren 2016.

Att det blev en berättelse om flykt var inte givet — bara att temat skulle vara något stort, något som förändrar hela barnets värld. Jesper Ganslandt nämner flyktingströmmarna 2015 som en tid då temat tog fastare form.

– Plötsligt hände så mycket samtidigt att ingen riktigt hann samla historierna. Det fanns bara en massa starka fragment och jag kände ett behov av att att utforska detta utifrån mig själv, inte utifrån den form som redan fanns i andra flyktberättelser. 

Filmandet har skett i Sverige, Österrike och Kroatien och teamet har hela tiden varit följsamma gentemot det som hänt i stunden, låtit repliker och känslor vara autentiska - som anvisningen på manusets ingångssida löd: “notera att barns repliker är förslag.”

En av utmaningarna var att motstå lusten att förklara mer än vad barnet skulle förstå, säger Jesper Ganslandt, som till stöd haft frågan: ”Vad skulle den 15-årige Jimmie minnas om någon frågade honom vad han minns från 4-åringens flykt?”

– Det är ett otroligt berättarkoncept där andra än de självklara detaljerna får framträda och där den uppbrutna kronologin blir helt logisk, “Jag var med min pappa — det var som en öken… eller ett sandtag.”

"Kan inte tänka mig en bättre plats att ha världspremiären." Ganslandt om att öppna filmfestivalen i Rotterdam. 

Att berättargreppet berör har redan blivit tydligt och Ganslandt berättar om många och innerliga publikreaktioner efter visningen på Göteborgs filmfestival. Ett engagemang, förklarar han, som verkligen inte var något han kunnat förutse, då filmen skiljer sig så stort från allt annat han gjort.

Ganslandt är också medveten om att de starka känslorna kan gå i annan riktning och att filmens tema hos en del uppfattats som kontroversiellt. Efter premiären vid filmfestivalen i Rotterdam skrev en recensent upprört om att filmen göder ”white lives matter” och frågade ”är detta de nordiska flyktingar som Trump vill välkomna?”

– Jag förstår inte den hållningen. Detta är ju en berättelse helt byggd på ett personligt utforskande. Jag vet inte vad alternativet skulle vara? Skulle det vara mer rätt att åka till ett annat land och porträttera ett annat barn? 

Det intressanta, fortsätter han, är ju de starka känslor denna film uppenbarligen väcker hos recensenten, känslor som det hade varit mer intressant att utforska i en recension, menar Ganslandt. 

– Reaktionen visar ju att filmen ställer intressanta frågor. Vad får man känna inför ett barn på flykt med ett nordiskt utseende? Det är inte för mig att svara på. Men på frågan om konsten får ställa sådana frågor blir svaret; ja.

 

Jesper Ganslandt

Född 1978 i Falkenberg. Regissör, manusförfattare och producent. Långfilmsdebuterade 2006 med ”Farväl Falkenberg” som gav Ganslandt en Guldbaggenominering för bästa regi.

2009 kom ”Apan”, en svart tragedi med Olle Sarri i rollen som familjefadern som begått en fruktansvärd handling. 2012 kom den tredje långfilmen, ”Blondie”, ett familjedrama som rör sig kring tre systrar (Helena af Sandeberg, Carolina Gynning och Alexandra Dahlström) och en mor (Marie Göranzon).

Ganslandt har också gjort reklamfilm, konsertdokumentären ”Skinnskatteberg” och varit exekutiv producent på Henrik Hellström och Fredrik Wenzels ”Man tänker sitt”.

”Jimmie” öppnade Rotterdams filmfestival den 24 januari och visades på Göteborgs filmfestival den 29 januari.

Svensk biopremiär på fredag den 13 april.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.