När Jim Jarmusch var tonåring utanför Akron i Ohio, var floden Cuyahoga i hemstaden så miljöförgiftad att den fattade eld. Femtio år och en galopperande global klimatkatastrof senare, kom Jarmusch till filmfestivalen i Cannes i våras med sin mörkaste och mest politiska film hittills, förklädd som en lakonisk zombiekomedi.

I ”The dead don’t die”, som får svensk premiär nästa vecka, invaderas en amerikansk småstad av en armé med odöda som klivit upp ur sina gravar. Den 66-årige Jarmusch slår till med ett rejält katastrofscenario som utgår från hejdlös fracking, det vill säga utvinning av naturgas och olja ur skifferlager i marken, som i filmens universum fått polerna att smälta och jorden att vrida sig ur sin axel. 

– Jag har egentligen aldrig varit attraherad av zombier, de har alltid känts som tomma behållare och jag är inte heller någon splatterkille. Vampyrer är min grej, de är mycket intressantare, sexigare, ömtåligare...

– Men när jag såg om George Romeros ”Night of the living dead” – en film som gjorde ett enormt intryck på mig som ung – såg jag något nytt. 

– Från början handlade ju zombiemyten, med rötterna i haitisk voodo, om varelser som kunde kontrolleras. Pionjären Romero befriade zombierna, han skapade monster som kom inifrån själva mänskligheten. De är inte bara resultatet av ett sönderfallande samhälle, de är offer också. Den aspekten intresserade mig mycket när jag skrev manuset, säger den amerikanska regissören bakom sina obligatoriska solglasögon i en hotellträdgård i Cannes. 

En lite larvig zombiefilm kommer inte att ändra något, även om nog jag tycker att jag får en del sagt.

Klädkoden är densamma som när han var trettonårig grabb i Ohio med för tidigt vitnande hår, en stil han snodde från Zorro och Johnny Cash och sedan aldrig har bytt.

– Jag kan tyvärr inte säga att klimathotet fått mig att ändra mig särskilt mycket heller. Jag, liksom de flesta av oss, är förstås en del av problemet, även om jag flyttat ut på landet och botar depressioner med skogsterapi.  

– En lite larvig zombiefilm som ”The dead don’t die” kommer inte att ändra något, även om nog jag tycker att jag får en del sagt, säger Jim Jarmusch med sin vänligt släpiga röst.

Testa DN:s quiz: Vad vet du om Jim Jarmusch? 

Hans kritik av överkonsumtion och beroende av digital teknik är kanske inte så subtil men väldigt underhållande i filmen.  De nyvakna zombierna irrar runt och grymtar ”wifi”, ”xanax” eller ”mode”, fortfarande styrda av de missbruk som de hade som levande.

– Jag blir fortfarande så rasande när jag går eller kör förbi mänskliga mobilzombier som inte ser sig för, det är så irriterande, jag vill slita telefonerna ur händerna på dem, säger Jarmusch och spelar uppretad med basröst. 

Hans egen teknikfientlighet gör att han inte rör datorns mejl- eller ordbehandlingsprogram. Han skriver för hand, oavsett om det gäller manus eller brev till vänner och kollegor. Under intervjuer konsulterar han med jämna mellanrum en liten svart anteckningsbok med myrskrift i olika färger. Men Instagram och mess går bra.

– Jag ÄLSKAR att avsluta meddelanden med piratflaggsemojin, myser han.

Jarmusch menar att han själv kanske främst identifierar sig med filmens eremit ”Hermit Bob” spelad av vännen Tom Waits, en skogstokig slusk som håller civilisationen på armlängds avstånd. Men också med filmens tonåringar.

– Vi har alltid sett tonåringar som våra kulturella guider, med all rätt. Titta bara på Billie Eilish, hon är ett geni, säger Jarmusch med stor entusiasm. Men han menar att det inte bara gäller popmusik:

– Tänk Mary Shelley, Arthur Rimbaud och Bobby Fischer... De har alla gjort makalösa saker som mycket unga. Men jag sätter mitt hopp till tonåringarna även när det gäller att försöka rädda vad som räddas kan i den här världen, säger Jim Jarmusch och hyllar den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg.

Jag kände en enorm tacksamhet när jag gjorde filmen, att jag har den här stammen, den här kretsen av vänner som jag kan ringa in.

Mitt i filmens apokalyptiska vision finns ändå en positiv sentens som uppenbarligen betyder mycket för Jim Jarmusch trots allt goda humör. ”The world is perfect. Appreciate the details” (Världen är perfekt, uppskatta detaljerna), säger bilbudet Dean, spelad av Wu-Tang Clan-musikern RZA.

– Det kanske är banalt men att uppskatta nuet blir allt viktigare. Här sitter vi och pratar om film, en underbar konstform. Solen lyser, en sval bris svalkar. Vi har rent vatten att dricka. Det är på många sätt en underbar stund!

– På samma sätt kände jag en enorm tacksamhet när jag gjorde filmen, att jag har den här stammen, den här kretsen av vänner som jag kan ringa in: Tom Waits, Tilda Swinton, Bill Murray, till och med Steve Buscemi trots att han, världens snällaste, blev tvungen att spela en rasistisk högernationalist. De ställer alltid upp, även om jag, som jag brukar skämta om, bara kan betala dem med havregryn, ha ha.