Helena vaknar upp och är lika disig som förmiddagsljuset som tränger in genom gardinerna. När hon sakta kommer till sans – uppenbart drogad i går kväll – inser hon att hennes identiska tvilling Siri har försvunnit. Problemet är att italienska Himmelsdalen, inte alls är den ”resort” som Siri hävdade när hon efter en väldig massa år i USA ringde och bad Helena att hälsa på. Det är visserligen en underskön plats med hög, klar alpluft, men ett inhägnat fångläger där det forskas på brottsbelastade psykopater. Endast de våldsamma vettvillingarna sitter i celler, alla andra lever i en sorts självhushåll i små sportstugor.

– Himmelsdalen är verkligen ett klaustrofobiskt helvete bakom den vackra ytan. Att bli fast här, utan att ha begått något brott, omgiven av manipulativa människor som det inte går att lita på, är ju en mardröm. Min rollfigur är helt isolerad och försöker bara ta sig ut, säger Josefin Asplund som spelar den dubbla huvudrollen som både Helena och Siri i tv-serien ”Himmelsdalen” som har en internationell prägel.

Läs mer: Recension av Marie Hermanssons bok ”Himmelsdalen”

Att sitta mitt emot Josefin Asplund är att ständigt ha en fråga på tungan: ”Och var har du syrran?” Eller syrrorna, Asplund i kritstrecksrandig kavaj och gul klänning skulle kunna vara den tredje lika men olika systern Josefin. Denna förvirring är förstås en effekt av ett sömlöst skådespeleri, hon växlar naturligt mellan den svensktalande jordnära Helena och den mer utmanade, sinistert flinade ”amerikanskan” Siri. 

Systrarna är så lika att det tycks vara omöjligt att övertyga personalen om att Helena är den oskyldiga besökaren. Detta tolkar läkarna bara som Siris sätt att växla mellan personlighetsuttrycken när det passar. 

– Att spela två karaktärer, till och med på en och samma dag, var något nytt för mig. Och förstås väldigt svårt, att gå in i de olika typerna, kroppsspråken, allt. Men det var så roligt. Jag har fått skådespela så jäkla mycket hela tiden och allt kretsar ju kring min karaktär. Eller karaktärer då. Det har jag aldrig varit med om förut, säger hon.

En annan ny erfarenhet för Asplund var att jobba med ett helitalienskt filmteam. 

– Jag kan ingen italienska och dessutom var både regissören och fotografen islänningar. För mig som gillar att ha koll var det ganska utmanande med så många nationaliteter som ska kommunicera, säger Asplund som tidigare har spelat i tv-serien ”Vikings” och filmen ”Cirkeln”. 

– Samtidigt var det häftigt att få jobba med så många internationella skådespelare i ”Himmelsdalen”, som Agnieszka Grochowska som min polska mamma känner till väl, engelska Richard Brake (”Batman begins”, ”Game of thrones”) – och förstås Matthew Modine (”Full metal jacket”, ”Stranger things”) som spelar Doktor Fischer.

Doktor Fischer, ja. Tuppen på the funny farm som driver anläggningen med mjuk järnhand, roas snarare än drabbas av Helenas (i hans ögon Siris) krumbukter för att släppas ut. Han dricker te och är klädd i kraglös linneskjorta, vilket som alla vet bara bärs av sektledare och Bond-skurkar. Båda passande modeller för Fischer. Om han medgav att de spärrat in fel person och att en annan har flytt, då rasar hela skapelsen. 

– Det här har Helena att kämpa mot. Ingen vågar tro på henne, hela tiden blir hon behandlad som att hon döljer något och låtsas vara en annan. Det gör ju något med en till slut, hur mycket tål man? Helena pressas till sin spets och gör saker hon annars aldrig skulle göra.

Josefin Asplund har med flit inte läst seriens egentliga förlaga, Marie Hermansons roman ”Himmelsdalen”. Hon ville själv tolka tvillingarnas relation (vilka i boken för övrigt är män). Däremot läste hon på en massa om psykopater, den människotyp som kan föra sig väl men har oförmågan att känna empati eller ånger.

– Det lilla jag har hittat om just kvinnliga psykopater är att de spelar mycket på sin sexualitet för att få det de vill ha. Precis som Siri. Jag och regissören Óskar Thór Axelsson pratade mycket om att inte göra misstaget att sjukförklara henne, utan bara en människa som tar till olika medel för att kunna njuta av det. Det finns egentligen ingen ondska, men inte heller någon sympati.

– Samtidigt måste Helena försöka närma sig det där, för att få andra på sin sida. Bli kallare, hårdare. Det är jätteintressant, men det är väl också hela grejen här: Helena och Siri delar ju dna. Och Helena är ju också en komplicerad figur, redan innan hon kommer till Himmelsdalen. Kan hon vara våldsam? Har hon fungerande sociala relationer?

Så, välkommen till Himmelsdalen där det är fullt av rävar bakom öron, ess i rockärmar och hundar begravna. Den enda man verkar kunna lita på är just en hund, Luck, som springer omkring överallt.

Men kan man då lita på själva serien? Är ”Himmelsdalen” en tv-seriernas variant på Ingmar Bergmans ”Persona”, att Helena och Siri kanske är samma person? Och, pekar inte rätt mycket på en säsong 2?

– Precis, det finns tillfällen då Helena tvivlar på vem hon är och vad som händer i hennes huvud. Och visst finns här öppningar för en säsong till. Men inget av det där vet vi ju, säger Josefin Asplund med ett pillemariskt leende.

Läs mer: Allt om tv-serier