Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 11:28 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/josephine-bornebusch-jag-ar-blond-men-inte-sa-blond-tack-gode-gud/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Josephine Bornebusch: ”Jag är blond men inte så blond, tack gode Gud”

Josephine Bornebusch växte upp i en ”hippiefamilj”. Nu spelar hon Saltsjöbadens fläckfriaste småbarnsmamma i TV 4:s komediserie ”Solsidan”, nyligen utsedd till årets program av Kristallengalans tittare.

Inspelningen av ”Solsidans” andra säsong har just börjat och Josephine Bornebusch, nyss fyllda 29, står framför kameran tio timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Sedan är det smink och kostym ovanpå det. Josephine drar vårdslöst av de privata jeansen, så att revorna blir ännu lite större än de redan är, och hennes modellben packas i stället in i rollfiguren Mikaela ”Mickan” Schillers pressveckade kreationer.

Lagom långa naglar med oklanderliga, puderrosa pärlemorbågar klistras fast ovanpå hennes egna, ojämnt skavda, och håret bleks ned till en perfekt Saltsjöbadenplatina. Josephine ursäktar Barbielooken när vi möts.

– Jag är blond, men inte så här blond, tack gode Gud. Jag har inte heller sådana här naglar, bara så ni vet, inskärper hon.

Hon är lite stingslig sedan det har stått någonstans på nätet att det väl är självklart att Josephine Bornebusch får spela lika välsituerade som välmanikyrerade Mikaela Schiller, underförstått ”en sådan Stureplansbrat som hon är”.

– Personen som skrev det kan inte ha träffat mig, slår hon ifrån sig. Jag är så långt från Mikaela Schiller som man kan komma. Mina närmsta garvar åt att jag spelar henne. ”Du din lille slashas som inte har ett enda plagg som inte är sönder”, säger de.

Leyla Jerrie Josephine föddes in i släkten Bornebusch den 12 september 1981 på Södersjukhuset i Stockholm. När hon i en intervju många år senare sade att efternamnet var påhittat ringde mormor upp och berättade att det kommer från den tyska adeln. Morfar i Italien skickade ett långt mejl med bifogade släktforskningsdokument, samt tillrättavisningen att det är viktigt att komma ihåg varifrån man kommer.

– Det var lääänge sedan vi kom från Tyskland. Så vitt jag vet har vi ingen levande adlig kvar i vår familj, skrattar Josephine bort släktkalendern.

Men många är de. Och sammansvetsade. Och koppling till Saltsjöbaden har de.

Familjens matriark mormor Anita Bornebusch, en klassisk skönhet som fortfarande fotograferas på vimmelbilder tillsammans med väninnan, nöjesdrottningen och premiärlejonet Vicky van den Lancken, bodde där i en ”jättefin villa” när Josephine var liten.

I Saltsjöbadenvillan lekte Josephine med sin tre år äldre moster Claudia Galli (numera känd som skådespelerska, förra säsongens paljettbeströdda stjärnskott i ”Let’s dance”, och gudbarn till Lill-Babs). Båda hade gjort sina första roller före dagisåldern.

Claudia filmdebuterade tre år gammal som Lill-Banarne i ”Filmtajm” och Josephine var fyra månader när hennes mamma Cian, som är scenograf, tog med henne på inspelningen av Marie-Louise Ekmans film ”Moderna människor”.

– När jag föddes ville Claudia inte ha mig, där kom en ny liten knodd som fick uppmärksamhet. Men vi växte upp nästan som syskon och blev kompisar vare sig vi ville det eller inte. Nu är vi verkligen bästa vänner och pratar varje dag, säger Josephine.

Sedan börjar hon redogöra för resten av släkten och då blir det komplicerat. Claudia har sex syskon, varav ett alltså är Josephines mamma.

Josephine har utöver sin mamma och mormor fyra bröder, två pappor (en i Mexiko) och en styvmamma. Sedan tillkommer diverse kusiner, respektive och en ständigt växande skara kusin- och syskonbarn.

– På julafton kommer alla hem till mamma. Sist var vi tjugo trettio personer. Vi mosar in oss allihop i hennes lägenhet vid Mariatorget i Stockholm och delar ut julklappar i nio timmar, säger Josephine.

Det är en riktig Bergmanjul. Traditionsrik, härlig och inte utan konflikter.

– Som alltid är det de man tycker mest om som man bråkar mest med. Jag tror det är bra, det gör banden ännu starkare sedan, säger Josephine.

Knappt har hon sagt det förrän mobilen ringer. Det är mamma. En av Josephines båda bröder med namnet Isak har precis kuggat på körkortsuppkörningen.

– Åh nej, kvider Josephine. Är han ledsen? … Ja, men det vet han ju. Jag ringer honom. Puss.

Med Isak delar Josephine minnena från barndomshemmet i Nacka, med höns i trädgården, keramikverkstad en trappa ned, två hundar och två katter lite varstans.

– Vi var en hippiefamilj. Det var alltid fullt av folk hemma. Min styvpappa var film- och dekorsnickare och han byggde hela tiden om huset inför olika filminspelningar. När man kom hem från skolan visste man inte säkert om man hade kvar sitt gamla rum eller om det hade flyttats till källaren, säger Josephine.

Mamma Cian sydde färgglada kläder åt alla barnen. Josephine spelade teater, spexade med brorsorna och fick bra skolbetyg.

– Det finns en bild av att man måste ha haft det tungt och mörkt som barn för att kunna prestera som skådespelare. Så kanske det är, men så har jag inte haft det, konstaterar hon.

Möjligtvis har det legat henne i fatet. Trots att hon alltid har spelat in film tog det tid att slå igenom. Efter rollen som överklassiga tonårsdottern Madeleine Boisse de Blaque i ”Rederiet”, en inspelning som hon skötte parallellt med gymnasiestudierna, halkade hon in i en såpopera i Kanal 5 som lades ned efter en säsong. Året därpå spelade hon mot Alexander Skarsgård i filmen ”Hundtricket”.

– Det var en fantastisk roll och första jobbet som jag fick lite positiv kritik för. ”Du var så himla bra”, sade alla. ”Nu smäller det för dig.” Sedan hände ingenting. Det var tyst i tre år.

Josephine försörjde sig genom att jobba bakom kameran. Hon kokade kaffe och tog hand om statisterna, sökte till Scenskolan tre gånger och rykte i första uttagningen varje gång. Det tog på självförtroendet. ”Okej”, tänkte hon, ”då var jag väl inte så bra”.

Vändningen kom med några rejäla gapflabb. Det startade med komediserien ”Playa del Sol”, och rullade vidare med humorprogrammen ”Fredag hela veckan”, ”Lilla landet lagom” och ”Parlamentet”, för att krönas av ”Solsidan”. Plötsligt hade tittarna fått upp ögonen för att Josephine Bornebusch är rolig.

I ”Solsidan” spelar hon mot några av Sveriges största komikernamn. Grillgalne maken Fredrik ”Fredde” Schiller görs av Johan Rheborg, grannparet Alex och Anna av Felix Herngren och Mia Skäringer (författaren till sommarens strandpocket: ”Dyngkåt och hur helig som helst”).

De båda paren på samhällets solsida mäter sig med varandra. Materiellt sett vinner Fredde och Mickan stort. När de bjuder till en anspråkslös middag en vardagskväll smyghyr de in en kock från en Guide Michelin-krog för att fixa till en kräftpannacotta som bräcker vännernas hemlagade risotto.

Fredde byter ständigt upp sig till allt vräkigare utegrillar och trädgårdsmaskiner, medan Mickan väljer påkostade barnkalas och exklusiva märkeskläder som statusmarkörer. Kläderna hon bär vittnar om ett starkt behov av kontroll.

– Hon är så tippellitoppmatchad att det blir surrealistiskt, ingen kryper upp i soffan och softar i kråsblus och klackskor, kommenterar Josephine sin rollfigurs klädval.

Scenen när hon i Mickans gestalt sänder i väg vattenkoppssjuke sonen till Freddes jobb (där han smittar en kollega, som dör i sviterna av barnsjukdomen) för att det är rea i fashionabla klädbutiken Schuterman är en klassiker.

Bland Solsidanfansen har Mikaela Schillers uppskruvade kreationer blivit en snackis, och på hemsidan rasar kommentarer in från personer som bönar och ber om att få veta varifrån ”väskan som Mickan har på båten i midsommaravsnittet”, klänningen ”med bruna hängslen och en grå-grön kjol nedtill” och ”Mickans mysovarall” kommer.

– Det är inte bara Schuterman, det tror jag inte vår produktion riktigt har råd med. Kostymavdelningen är otroligt duktig, de kan verkligen koka soppa på en spik. Kläderna är hyrda, lånade, köpta på Topshop och H & M, och omgjorda till något som ser überexklusivt ut, säger Josephine.

Själv har hon handlat i Nathalie Schutermans flaggskepp på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm en enda gång, då hennes sambo Erik Zetterberg tvingade henne att köpa sig en fin klänning.

– Den kostade uppåt 3.000 kronor. Jag tycker det är sinnessjukt mycket för en klänning, tänk om man spiller på den? Jag fick så mycket ångest att jag lämnade tillbaka den efter en vecka. Schutermans är för dyrt för min smak, men alldeles utmärkt för Mikaela Schiller eftersom det inte är hon som betalar, skrattar Josephine.

Snart ska hon dock tillbaka till butiken; en av de nya scenerna ska spelas in där.

Hur kan då en gammal baskettjej som enligt egen uppgift går på bröllop i gympaskor, smälta så väl in i den högklackade rollen som Saltsjöbadens fläckfriaste småbarnsmamma och det arkitektritade innerskärgårdsreservatets minst presterande och mest dekorativa daglediga person?

– Jag har nog inspirerats en del av några jag känner som bor längst ut på Lidingö med två barn i en villa, avslöjar hon.

Draget av perfektionism behöver hon inte söka externt, det tickar stadigt inom henne själv. Josephine mår direkt dåligt om hon är fem minuter sen. Tycker alltid att hon hade kunnat vara bättre. Som när hon satt i bilen med Johan Rheborg häromdagen, på väg hem från inspelningen, och han sade: ”Jaha, då har vi gjort två veckor, då är det bara tio kvar”.

– ”Men Gud”, tänkte jag, ”vad har jag gjort? Jag har bara slarvat förbi den här tiden. Nu måste jag börja fokusera.”

– Så känner jag väldigt ofta. Fast jag har pluggat mina repliker, varit så rolig jag förmår och gjort allt jag kan, är jag aldrig nöjd.

Precis som Mickan bär Josephine den ständiga tanken: ”När kommer de på mig?” En del av henne väntar sig alltid att få höra orden: ”Men du kan ju inte spela. Varför har du skrivit det i ditt cv?”

– Det är nog för att man är rädd för att det ska ta slut, allt det där roliga, säger hon.

Objektivt sett är Josephine Bornebusch 1,80 lång, med rena drag, ögon som en siberian husky, rak näsa och generös mun. Subjektivt sett svettas hon hemskt i Mickans satängpuffärmar, har ”Draculatänder som sticker ut”, och är egentligen en rulta som har växt upp och tunnat ut, men fortfarande undviker att ställa sig på vågen.

Kanske är det som en av Josephines gamla klasskamrater säger när DN ringer upp honom:

– Josephine har nog aldrig förstått hur snygg hon är. Det är därför hon är så trevlig.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.