Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 11:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/jukeboxfilmerna-vill-vrida-upp-kanslorna-pa-maxvolym-biosalongerna/

Film

Jukeboxfilmerna vill vrida upp känslorna på maxvolym biosalongerna

Bild 1 av 5 Tom (Henry Golding) och Kate (Emilia Clarke) i ”Last Christmas”.
Foto: Jonathan Prime
Bild 2 av 5 ”Blinded by the light”
Foto: Nick Wall
Bild 3 av 5 Josefin Neldén och Adam Pålsson i ”Känn ingen sorg”.
Foto: Acne Drama/TV4
Bild 4 av 5 Från ”Mamma mia”-filmen.
Foto: Snap Stills/REX
Bild 5 av 5 ”Mamma mia!”
Foto: Rights Managed

Springsteen-influerade ”Blinded by the light” och Ledin-baserade ”En del av mitt hjärta” är bara de senaste i raden av jukeboxfilmer som bygger på låttexter av kända artister. Kajsa Haidl spanar kring en genre som fick en nytändning med ABBA-filmen ”Mamma mia”. 

Poseidonstatyn på Götaplatsen badar i strålkastarljus. I fontänen växer näckrosor. Symfoniorkestern dånar och när musiken når sin klimax exploderar vattenstrålarna i ett storslaget fyrverkeri, samtidigt som Pål (Adam Lundgren) och Eva (Disa Östrand) brister ut i refrängen till ”Nu kan du få mig så lätt” och kysser varandra ömt.

Trots att det är flera år sedan den Håkan Hellström-inspirerade filmen ”Känn ingen sorg” kom, minns jag fortfarande filmögonblicket som lyckades spola bort all tidigare Håkanskepsis i mig, och som öppnade upp alla känslospjäll. 

Det brukar sägas att film är vårt starkaste känslomedium, precis som musik. Det är ingen slump att de varit tätt sammanflätade ända sedan filmens födelse. På 1950- och 60-talet lanserades begreppet jukeboxmusikal med filmer som ”Rock around the clock” och den Beatles-baserade ”A hard day’s night”. 

Begreppet är spretigt men syftar i regel på filmer och filmmusikaler inspirerade av en artist eller grupp, där musiknumren oftast redan på förhand är välkända för biopubliken. Ibland självbiografiska (Princes ”Purple rain”), ibland baserade på ett konceptalbum (Pink Floyds ”The wall”) , ibland med flera artister (”Moulin Rouge”). 

Allt oftare, tycks det, handlar det om en helt fiktiv historia skriven med utgångspunkt i en artist eller grupps låttexter. Det stora genombrottet brukar tillskrivas 2008 års ”Mamma mia!”, som i sin tur bygger på en musikal inspirerad av Abbas texter och musik. Filmens stora succé ledde till att fler filmskapare fick upp ögonen och såg potentialen. 

Skaparen av båda, den brittiska manusförfattaren Catherine Johnson, berättar i ett mejl om hur hon för 22 år sedan blev kontaktad av Björn Ulvaeus och Benny Andersson som bad henne att skriva en storyline utifrån Abbas låttexter:

– Jag minns att jag inspirerades mycket av ”Grease” då, eftersom det är en feelgoodfilm med fantastiska låtar. Jag ville att vår film skulle bli en sådan som folk ville se flera gånger om. 

Hade hon fått samma uppdrag i dag, hade hon haft betydligt fler förlagor att snegla på. I dag, fredag, har komedin ”Blinded by the light” Sverigepremiär – en film om den pakistanske tonåringen Javed som plötsligt upptäcker starka paralleller mellan sitt eget liv och den verklighet Bruce Springsteen skildrar i sina texter.

I somras kom Danny Boyles ”Yesterday” vars utflippade fantasihistoria i grund och botten vill hylla kraften i The Beatles låttexter. Och i jul är det premiär för både svenska musikalfilmen ”En del av mitt hjärta” och Paul Feigs ”Last christmas”, som – noteras något särskilt med könsbalansen ännu? – bygger på Tomas Ledins respektive George Michaels låtkataloger.

Lily James som Ellie Appleton och Himesh Patel as Jack Malik i ”Yesterday”. Foto: Jonathan Prime/Universal/Kobal/Shutterstock

Gräver man några år bakåt hittar man ovan nämnda ”Känn ingen sorg”, Beatles-inspirerade ”Across the universe” och Abba-uppföljaren ”Mamma Mia! – Here we go again” som alla följer samma form: en fiktiv, låtfärgad historia. 

Abbas texter är särskilt filmiska, berättar Johnson, och tar upp exemplet ”Slipping through my fingers” där en mor beskriver känslan av att se sin dotter växa ifrån henne, när flickan tar skolväskan i handen och vinkar hejdå. 

– I musikaler blir det allra bäst om låttexterna är med och driver berättelsen framåt. Du behöver nödvändigtvis inte passa in varenda textrad perfekt, men om publiken känner att låtens ton och kärna tar med dem på samma resa som dialogen, så brukar det bli extra starkt, säger Johnson.

Går det att skriva filmberättelser utifrån alla slags artister, eller lämpar sig vissa låtskrivare bättre än andra? Bortsett från den automatiska fördel som musikmän genom historien alltid tycks har haft? När jag ställer frågan till manusförfattaren Cilla Jackert (”Känn ingen sorg”) och regissören Edward af Sillén (”En del av mitt hjärta”) är båda överens om att låttexterna helst bör ha en naturlig framåtrörelse, med längre berättarbågar. 

– Håkan Hellström skriver ofta långa skeenden som det går att fantisera kring. En mening som ”Jag kunde plocka hem några gram från Köpenhamn” innehåller ju så mycket. Och så är det intressant att han återkommer till vissa personer, som Lena, Eva och Johnny, som jag kunde använda mig av, säger Cilla Jackert. 

När hon fick uppdraget 2011 höll hon just på att utveckla, på eget initiativ, ett filmmanus inspirerat av Veronica Maggios album ”Satan i gatan”, som hon sedan övergav och inte har plockat upp sedan dess. Även Maggio är ett bra exempel på en artist med berättelsetänk, menar Jackert. 

Det måste vara förhöjd verklighet om folk plötsligt ska brista ut i sång och dans. Det handlar om att få upp känslan till max, samtidigt som man vill undvika överspel hos skådespelarna

Både ”Känn ingen sorg” och ”En del av mitt hjärta” har gemensamt att de genomsyras av fantasi och förhöjd realism, där känslorna står i fokus. I den senare, som är en ren musikal, sjunger karaktärerna alla sina starkaste känslor, de gånger det inte räcker med att säga det i dialog.

– Det måste vara förhöjd verklighet om folk plötsligt ska brista ut i sång och dans. Det handlar om att få upp känslan till max, samtidigt som man vill undvika överspel hos skådespelarna eftersom det på samma gång måste vara trovärdigt, säger Edward af Sillén.

När hela världens film- och tv-utbud numera erbjuds hos strömningstjänsterna, och hemmabiosystemen blir allt mer avancerade, minskar argumenten för att betala för film på bio. Men på en punkt är bion fortfarande överlägsen: den tillfredsställer vårt djupt mänskliga behov av att uppleva något ihop med andra – i likhet med lägerelds-tv som ”Melodifestivalen” och stora arenakonserter. 

– Utvecklingen har lett till högre krav på att leverera ett känslostarkt innehåll för att nå en stor publik. Förr räckte det med en biljakt för att locka publiken till actionfilmer – i dag krävs det betydligt fler spänningsmoment, berättar Peter Possne, produktionschef på Film i Väst som delfinansierade ”En del av mitt hjärta”. 

– Samma sak med kärlek. I dag räcker det inte med en liten puss och någon romantisk scen. Det måste vara kärlek i tusen procent om det ska fungera på bio.

”Last Christmas”. Foto: Universal Pictures

Kan det här förklara det ökade intresset för musikaler också?

– Ja, musikalen som filmisk berättarform är ett perfekt exempel om det lyckas, som i fallet ”La la land”. När man kan jobba med stark fantasi, mycket koreografi och scenografi, utnyttja alla filmens olika gestaltningsmöjligheter fullt ut.

Förutom känslor i kubik har en välbekant berättelse eller varumärke närmast blivit regel för att en film ska kunna nå ut brett, vilket förklarar de senaste årens dominans av sequels/prequels, remakes och filmer baserade på litterära förlagor. Och förstås biopics, ofta om pop- och rockikoner, som senast i ”Rocketman” (Elton John) och ”Bohemian rhapsody” (Queen). 

Men där biografiska filmer och adaptioner av romaner måste förhålla sig till en bestämd historia, kan filmer inspirerade av en artists låtkatalog ses som en kompromiss, menar Possne. Man måste förvisso förhålla sig till en förlaga, men manusförfattaren kan ges friare tyglar där hen fritt kan inspireras av fraser och ord som blir till nya berättelser. Viktigt är dock att musiken aldrig blir överordnad själva berättelsen.

– Det får inte bli en konstruktion. Utgångspunkten måste vara att man verkligen vill berätta något, och att musiken blir en hjälp för att kunna berätta just det, säger Possne. 

Han nämner årets Beatlesfilm ”Yesterday” som ett misslyckat exempel, där rättigheterna till musiken kostade ungefär två gånger så mycket som själva filmen:

– Har man lyckats få loss rätten att använda delar av The Beatles låtskatt så följer också ett jättestort ansvar att mejsla fram en filmberättelse som befinner sig på samma världsklassnivå som musiken. Annars blir det ett glapp mellan det man säljer in filmen med, och det som folk faktiskt upplever på duken.

Förutom dyra musikrättigheter är den stora utmaningen att få artisten att tacka ja till att medverka, även i de fall som inte bygger på artistens eget liv, vilket har lett till att artisten ofta får en närmast exekutiv roll.

I fallet med Håkan Hellström fick han läsa alla manusversioner och godkänna vartefter. Det som inte funkade togs bort. ”En del av mitt hjärta” var helt beroende av Tomas Ledins godkännande, som först efter att ha fått läsa manus accepterade projektet. Även i fallet ”Mamma mia!” var Björn Ulvaeus och Benny Andersson inblandade genom hela processen. 

Vad kan det få för konsekvenser för tonen i en film?

– Film handlar ju om att känslan måste vara extremt stark för att det ska fungera, så det finns absolut en risk med att behöva resonera och jämka sig fram med artisten. Risken är att det landar i en gyllene medelväg som gör att filmens dynamik aldrig uppstår, utan istället faller platt, säger Possne.

Trots det är han övertygad om att vi kommer att se en mängd exempel på olika varianter av musikfilmer även framöver, framför allt internationellt.

– Jag hoppas att vi är mer försiktiga med hur vi hanterar det i Norden. Jag kan svära på att artister som Veronica Maggio, Laleh eller Robyn, som alla tre har skrivit exceptionellt filmisk musik som hade gått att göra film på, aldrig kommer tacka ja till en filmberättelse som inte är på samma kvalitetsnivå som deras egen musik.

Och kanske är det just det som är kruxet? De riktiga fansen kommer oundvikligen att ha skyhöga krav på filmadaptioner av sina idoler, och inte acceptera något annat än en film som gör hjälten och hens musik rättvisa. 

Känslan måste vara densamma, om inte ännu starkare – annars kunde de ju lika gärna stannat hemma på sin kammare med sina Beatlesvinyler. Skulle jag vilja se Robynfilmen ”Dancing on my own”? Bara om den får mig att känna exakt som under allsången mot slutet av en Robynkonsert. Och det vill inte säga lite.