Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 16:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julian-schnabel-jag-gor-ingen-skillnad-mellan-min-konst-och-mitt-liv/

Film

Julian Schnabel: ”Jag gör ingen skillnad mellan min konst och mitt liv”

Bild 1 av 2 Regissören Julian Schnabel på Grand Hotel i Stockholm.
Foto: Anette Nantell
Bild 2 av 2 Julian Schnabel på Stockholmsbesök.
Foto: Anette Nantell

Från början drogs Julian Schnabel ytterst motvilligt till Vincent van Gogh. Nu hyllas han för sitt extatiska porträtt av sin mytomspunna, nederländska konstnärskollega: ”Jag var tvungen att förklara vad måleri är”, berättar han för Filmfredags Kerstin Gezelius. 

Rätta artikel

Lite besviken är jag nog ändå att han inte har sidenpyjamasen på sig, Julian Schnabel. Inte är glasögonen gultintade heller. Bara vanliga glas i vanliga svarta hornbågar. Håret är långt, skägget ansat och han är klädd i träningsbrallor och en svart munkjacka som bär tryck av hans egen målning ”Big girl”. 

Ändå är han hundra procent igenkännbar. Konstikonen från New York som fick ett mastodontgenombrott exakt samtidigt som måleri blev en miljondollarbusiness på åttiotalet. Då, när alla nybakade yuppies plötsligt ville betala enorma summor för enorma målningar att hänga i sina minimalistiskt möblerade, loftvåningar. Det var en sådan yuppie, med tillhörande konsthandlare, som Max von Sydow jagade ut genom dörren medan han skrek: ”I don’t sell work by the yard” i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar”. 

Nu sitter han här på Grand Hôtel för att tala om sin nya, visuellt och ljudmässigt nyskapande film ”Vincent van Gogh – vid evighetens port”.

– Vem behöver en film till om Vincent van Gogh? frågar han retoriskt. 

Filmen togs väl emot i Venedig i höstas och Willem Dafoe har prisats och hyllats för sin extatiska tolkning av den mytomspunna, nederländska målaren. Men det satt hårt inne att göra den.

 – Jag ville inte, men jag drogs in i det ändå. Oundvikligt som mot en trafikolycka. 

– Jag tror jag hade ett behov av att förklara vad måleri är. Det finns så många missförstånd kring det. Inte för att det är avsiktligt eller illa ment. Filmer som Vincente Minnellis och Robert Altmans är fina men ingen har fattat grejen med själva målandet!

 

Willem Dafoe i ”Vincent van Gogh: vid evighetens port”. Foto: Scanbox

Är en konstnär mer lämpad än andra att berätta om konstnärer? Det är i alla fall det Schnabel har gjort sig känd för i filmvärlden. Han växlade in på regibanan i slutet av nittiotalet med ”Basquiat”, en inspirerad liten skildring av åttiotalets konstscen på Manhattan. Sedan följde den intensiva ”Before night falls” om kubanska författaren Reynaldo Almeira, det publika genombrottet ”Fjärilen i glaskupan”, om den franska Vogueredaktören Jean-Dominique Bauby, som efter en stroke bara kunde kommunicera genom att blinka med ett öga och skrev en roman på det sättet. 

Och nu har han alltså vågat sig på att med till stor del subjektiv kamera återskapa den hallucinatoriska prakt som världens mest reproducerade konstnär såg för sin inre syn medan han kämpade mot psykisk ohälsa.

Schnabels monstruösa, ekonomiska framgångar som målande konstnär, hans bekväma bohemliv med berömda bekanta i det väldigt långtifrån k-märkta palats han har byggt åt sig ovanpå ett warehouse i West Village, har ibland legat honom i fatet. Är han en betydande konstnär eller en dekoratör och posör? Kan man bli så rik på konst och vara ”äkta”? Det händer, berättar han, att folk ifrågasätter om en så framgångsrik konstnär ens kan förstå en konstnär som dog utfattig utan att ha blivit erkänd.

– Men van Gogh var ingen en misslyckad konstnär! När han vandrar genom naturen i Arles och lyckligt lägger sig på ett fält och gnuggar jord i ögonen är det en man på rätt plats i rätt tid. Visst, livet är kanske inte en dans på rosor, men om man målar sjuttiofem målningar på åttio dagar och måleri är det du lever för så går det ganska bra.

– Det är därför jag inte tror att han tog livet av sig. Han beställde färg bara några dagar innan. Det gör man inte om man vill dö.

Willem Dafoe: ”Att måla som van Gogh var läskigt som fan” 

Julian Schnabel har inspirerats av Steven Naifehs och Gregory White-Smiths bok ”van Gogh: The life”, där de driver den kontroversiella och inte särskilt accepterade tesen att van Gogh i själva verket blev skjuten under ett bråk med några tonårskillar. I ett djärvt och vackert klipp mot slutet flyttas vi direkt från en solig scen med doktor Paul Gachet (Mathieu Amalric) till en skadeskjuten Vincent van Gogh som vacklar fram på en väg. Det blir onekligen mer suggestivt som film, och Schnabel vill blanda fiktion och verklighet.

– Min poäng är att det inte spelar någon roll om han tog livet av sig eller inte. Jag tycker bara inte om alla klichéer, när man skapar myter kring galenskap och olycka… Min uppfattning är att han var väldigt klar i hjärnan när han målade. Och jag vill gestalta den klarheten och skönheten i hans arbete med måleriet. 

”Den skönheten finns där, i Arles, men jag har jobbat med ljus som inte existerar också”, säger Julian Schnabel. Foto: Scanbox

”Vincent van Gogh – vid evighetens port” är utan tvekan en modig film. Intuitivt filmad och klippt med långa sekvenser när konstnären vandrar, söker sitt motiv, smälter samman med naturen runt omkring sig. Som vanligt i hans filmer är musik och ljudläggning nästan en karaktär i sig. Men framför allt är den något av ett koloristiskt underverk. Naturen är aldrig bara grön, blå och brun med lite blommor i, som den oftast blir i skildringar från natursköna områden. Färgerna vibrerar.

– Den skönheten finns där, i Arles, men jag har jobbat med ljus som inte existerar också. Som van Gogh sa: Färgerna i min målning kommer inte från verkligheten, de kommer från min palett. Och jag har använt min.

Willem Dafoe var den givna huvudrollsinnehavaren, trots att han är närmare trettio år äldre än van Gogh var vid sin död.

– Willem lyckas på något sätt lösa upp sig själv och sedan materialisera sig igen, så att man bara får den här intensiva känslan som liksom fyller luften. Jag tror att han sökte något osynligt inom sig som han gick rakt in i och blev förvandlad… hans van Gogh är en fortsättning av hans roll som Kristus (i Martin Scorseses ”Kristi sista frestelse” (1988). Det här är uppföljningen. 

Julian Schnabel säger inte ”jag” särskilt ofta. Han säger ”vi” och ”vår film”. Både hans livsstil och hans arbetssätt är kollektivt, inkluderande, generöst. Hans position och nära vänskaper med vår tids främsta musiker, skådespelare, författare och konstnärer gör att han alltid får den skådespelare han vill ha och fick det redan till första filmen där David Bowie, Dennis Hopper, Christopher Walken, Courtney Love med flera spelade stora roller. 

Nu är det också hans rykte som personinstruktör som gör att skådespelare dras till honom. Javier Bardem fick sitt internationella genombrott i ”Before night falls”. Max von Sydow gjorde en av sina vackraste scener någonsin i ”Fjärilen och glaskupan”. I Van Gogh-filmen jobbar han för första gången med Mads Mikkelsen, som han geniförklarar.

Men det finns kanske ett annat skäl till att han förstår skådespeleri. Som actionmålare är han själv en väldigt fysisk konstnär och förstår den aspekten bättre än många regissörer.

– Jag ser inte skådespelare som färgtuber. De vet att de kan se inåt. De behöver inte oroa sig för att de måste försvara sig mot sin regissör. 

– Vi är i samma situation. Man måste göra något. Och man vet inte exakt vad det är man gör medan man gör det men man gör det ändå. Det är nyckeln. 

Just den här gången handlar hans ”vi” inte bara om ensemblen utan kanske framför allt om det oförutsett nära samarbetet han har haft med sin partner, den svenska inredningsarkitekten Louise Kugelberg. Hon har påverkat både manusarbete och inspelning och varit avgörande vid klippningen. 

– När den klipparen som skulle ha klippt filmen väl blev ledig hade Louise och jag kommit så långt att det inte gick att backa. Juliette Welfling, som gjorde ett fantastiskt arbete med ”Fjärilen och glaskupan”, ville ta bort scener som för oss var livsviktiga. När vi inte följde hennes råd sade hon att vi höll på att göra en film om van Gogh som skulle ses av tre personer. 

– Då får det bli så, sade jag. Louise är en av de få jag har kunnat vända mig till när jag är så ”far out” att jag behöver ett yttre öga. Då säger jag till henne på skarpen att verkligen titta och hon säger alltid vad hon ser. 

När jag frågar om det inte kan rubba koncentrationen att ha sin partner med sig i arbetet ser han inte ut att förstå frågan. Dels ser han inte ut att kunna rubbas av mycket över huvud taget. Dels är det inte olika roller han spelar, som partner, pappa eller konstnär.

– Jag gör ingen skillnad mellan min konst och mitt liv.

 

Julian Schnabel Oscarsnominerades för bästa regi för ”Fjärilen i glaskupan” 2008. På bilden Mathieu Amalric och Marie-Josée Croze. Foto: Photo Credit: Etienne George.

Filmrecension: ”Vid evighetens port” gör poetisk verklighet av van Goghs hårda liv