Konsten att se film på nätet – helt lagligt

I våras kom en rapport från nätverksanalytikerna Sandvine om att webbtjänsten Netflix, som förser den amerikanska publiken med film och tv-serier på legal väg, på kvällstid stod för nästan 30 procent av den totala amerikanska internettrafiken.

Där är vi inte i Sverige än. Inte på långa vägar. Antalet legala filmtjänster som visar streamad film på nätet, så kallad video on demand (vod), är i och för sig stadigt ökande och blir alltmer avancerade. Att beställa film i tv:n med fjärrkontrollen, som till exempel genom Telias ”Videobutiken”, blir också allt vanligare.

Men samtidigt har flera av de största streamingtjänsterna, även om tittandet stadigt ökar, dragits med miljonförluster under flera år. Frågan är om alla kommer att hålla sig flytande till dess att vi ser en Netflixeffekt även här?

Frågan är också vilken klass streamingtjänsterna håller?

Än så länge är svaret tudelat. Å ena sidan – bra. Å den andra – sisådär. Tekniskt sett har så gott som alla de stora legala filmtjänsterna – Film2home, Cdon, SF Anytime, Headweb, Voddler, Viaplay – efter att ha handskats med en del barnsjukdomar börjat fungera allt bättre. Flera har dessutom höjt ambitionen ytterligare genom att försöka göra tjänsterna till något mer, till samlingsplatser för filmintresserade.

Film2home har till exempel ett samarbete med filmsajten Moviezine som förser sajten med nyheter och även i övrigt är en sida som inte bara erbjuder filmer utan också läsning om film, även om en artikel som kallar ”Jägarna” för ”klassiker” förmodligen gör mer skada än nytta.

Bland de mindre aktörerna har också filmdistributören Triart byggt en ambitiös tjänst med krönikor, debattartiklar och forum tänkt för filmdiskussioner om stort och smått, tyvärr är utbudet av streamad arthousefilm som ackompanjerar än så länge ganska skralt. Detsamma gäller Lovefilm, vars huvudsakliga verksamhet är ett slags medlemsklubb där man får ett antal dvd:er hemskickade varje månad, men som också har en mindre samling streamade filmer. Roligare än att ”Nude nuns with big guns” finns i sortimentet blir det dock inte.

De stora frågetecknen, inte bara hos mindre aktörer som Lovefilm och TriArt utan också bland de större tjänsterna med ambition att vara mer heltäckande, finns kring utbudet. Olika avtal med filmbolagen gör att det ibland går att köpa filmen, men inte hyra. Och vice versa. Även om någonstans runt 80 procent av de nyutkomna filmer finns på många av tjänsterna, så är det värre ställt med filmer som har några år på nacken. Sortimentet kan förändras när filmbolagen som sitter på rättigheterna drar in en film.

Antalet filmer på de stora legala filmsajterna varierar från strax över tusen upp till runt sex tusen. Vilket kan låta som ganska mycket. Men efter att ha undersökt de olika filmtjänsterna under ett par veckors tid slås jag av två saker: först och främst av hur mycket som finns där, och sedan av hur mycket som inte gör det.

På många sätt är tjänsterna, trots att teknikens lagringsmöjligheter borde kunna ge dem enorma fördelar, än så länge ganska lika sina föregångare. Ett tag till är de konkurrenter till videobutikerna, med en strid ström av filmer till nyhetslistan och trailrar som filmiskt lösgodis. Men stora luckor i hyllorna med äldre filmer.

Det är för all del inga svårigheter att hitta vare sig breddning eller fördjupning som filmintresserad. Även om utbudet lutar kraftigt åt relativt nya filmer – det är lättare att hitta ”Den siste samurajen” med Tom Cruise än Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”, och det är lättare att hitta ”Wild wild west” med Will Smith än Sam Peckinpahs ”The wild bunch” – går det utan några problem att söka sig fram till, säg, en stumfilmsklassiker som D W Griffiths ”Intolerance” på Voddler. Problemet är inte att inte hela filmhistorien täcks eller att det inte är hyfsad geografisk spridning på filmernas ursprung, även om det så klart finns en slagsida åt det amerikanska.

Problemet är att utbudet är godtyckligt och ihåligt både bland det gamla och det nya. Har man någon större ambition med sitt filmtittande än att hitta något lagom festligt till fredagsmyset är risken överhängande att man – åtminstone efter ett tags användande – blir en aning besviken. För att så mycket, trots allt, saknas. Förhoppningsvis är det sådant som kan rättas till över tid. Spotify, för att ta en hyfsat närliggande jämförelse har alltmer lyckats täppa till de allra mest pinsamma luckorna.

Men just nu känns det lite som att filmtjänsterna saknar, för att fortsätta musikjämförelsen, inte bara en hel del obskyra indieartister och gamla mästare, utan också en del av de allra största arenarockarna.

För att exemplifiera undersökte jag hur många av filmerna bland de 100 översta på filmtidningen Empire 500-bästa-lista – framtagen med röster från läsare, kritiker och aktiva inom filmbranschen – som fanns på respektive filmsajt. Empire är inget smalt cineastmagasin, utan en kommersiell tidning som alltid har säsongens blockbuster på omslaget. Med några få undantag är det inte särskilt svåra obskyra filmer som finns med på listan.

Ändå var det en ganska nedslående statistisk övning att ägna sig åt. Att ryska ”Gå och se”, Empirelistans tveklöst smalaste film, inte finns på någon av de legala filmtjänsterna må väl vara hänt, men heller ingen av ”Gudfadern”-, ”Star wars”- eller ”Sagan om ringen”-filmerna? Ingen ”Tillbaka till framtiden”? Inte ”De misstänkta”, ”Edward Scissorhands” eller ”Magnolia”? ”Taxi driver” och ”Mean streets”, men inte ”Tjuren från Bronx”?

Ingen av de undersökta sajterna kom upp i ens en femtedel filmerna på Empires lista. Hur man än ser på saken, vilka orsakerna än må vara, är det för lite.

Någonstans var det rätt talande för det bristande utbudet att när jag sökte efter Steven Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden” under den engelska titeln ”Close encounters of the third kind” på Cdon:s streamingtjänst – som också tillhandahåller filmer med lite mer ”vuxet” innehåll – bara hittade ”Close encounters of the lesbian kind”.