Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/kristen-stewart-i-dag-skulle-jean-seberg-inte-behovt-kanna-sig-lika-ensam/

Film

Kristen Stewart: ”I dag skulle Jean Seberg inte behövt känna sig lika ensam”

Bild 1 av 3 Kristen Stewart som Jean Seberg i ”Seberg”.
Foto: Amazon studios
Bild 2 av 3 Kristen Stewart under världspremiären för ”Seberg” på Venedigs filmfestival.
Foto: David Fisher/REX
Bild 3 av 3 Jean Seberg i ”Bonjour tristesse”
Foto: Alamy Stock Photo

Venedig. Jean Seberg var den franska nya vågens hippa älskling i Herald Tribune-tröja, men ansågs samtidigt vara en kontroversiell politisk aktivist hemma i USA. Nu spelar Kristen Stewart den ikoniska amerikanska aktrisen som levde hårt – och dog ung under mystiska omständigheter.

Den 8 augusti 1979 hittades Jean Seberg död under en filt i baksätet på sin Renault som stod parkerad när hemmet i centrala Paris. Polisen klassade fallet som ”troligt självmord”. 

Kort därefter kallade filmstjärnans andra make, författaren Romain Gary (bland annat kultromanen ”Med livet framför sig”), till en presskonferens där han anklagade FBI för att ha förvandlat hans fru till ett nervvrak efter åratal av förföljelse. Seberg stod under konstant övervakning av FBI på grund av att hon öppet stött, och donerat pengar till, Svarta pantrarna – inom ramen för J Edgar Hoovers ökända Cointelpro-projekt. 

Romain Gary berättade också att Seberg blev ”psykotisk” sedan FBI hade planterat falska uppgifter i medierna om att hon väntade barn tillsammans med en medlem i Svarta pantrarna 1970. 

När Kristen Stewart först läste manuset till Benedict Andrews ”Seberg” blev hon lätt chockad. 

– Jag hade faktiskt inte den blekaste aning om den tragiska slutfasen av hennes liv. För mig var Seberg främst en sinnebild för ”iconic cool”. Som skådespelare hade hon ett sug i blicken så att det kändes som om hon när som helst skulle kliva ut från filmduken. Och hon var en verkligt empatisk filantrop under en tid när folk inte riktigt kunde smälta detta, säger Kristen Stewart i ett svalt rum på femstjärniga hotellet Luna Baglioni medan solen hårdsteker Markusplatsen strax intill. 

Sju år efter att hon spelade Bella Swan i den avslutande delen av dundersuccén ”Twilight” är hon fortfarande blek som en vampyr. De svarta slingorna i rötterna av det patinablonderade håret och den gotiska ögonskuggan får hennes porslinsartade hy att se ännu blekare ut. Runt halsen bär hon en härva av metallkedjor och ett hänglås som ser ut som en lite chicare variant av Sid Vicious signatursmycke.
– Jag fick det av min sminkös som gör egna smycken. En ganska... eh.. kraftfull symbol, eller hur? 

Ungefär som Jean Seberg. ”Seberg” är mindre av en traditionell stjärnbiografi och mer som en politisk thriller med glassig Hollywoodlook. I en av filmens första scener poserar Seberg stolt med en höjd knuten näve tillsammans med Svarta pantrar på en landningsbana i Los Angeles. I filmen skildras bland annat Hollywoodstjärnans kärleksaffär med medborgarrättskämpen Hakim Jamal (spelad av Anthony Mackie) och den tilltagande paranoian när hon inser att hon stått under konstant övervakning av FBI, inte minst av en ung ambitiös agent som drabbas av samvetskval (Jack O’Connell). 

– Hon hade oturen att leva i en tid då USA var ganska konformistiskt. Även om vi har drabbats av ett machoartat bakslag med en massa förtryckande snubbar i Vita huset så skulle Seberg inte vara ensam i dag. Vi är så oändligt många fler nu. På senare tid har jag upplevt den fina känslan när kvinnor jobbar solidariskt tillsammans och inte motarbetar varandra, säger Kristen Stewart. 

Stewart menar att hon kände ett nästan spöklikt släktskap till Jean Seberg under inspelningen – ”som en syster som man försvarar i vått och torrt”. Även om Stewart inte har försökt göra någon imitation så har de mycket mer gemensamt än en kort frisyr. Båda har en spelstil som parar attityd med autenticitet, båda jobbade i Hollywood och i Frankrike och båda är politiska aktivister i en bransch där många väljer att ligga lågt för att inte skada karriären. 

– Jag har absolut inga problem med att vara öppen med mina politiska åsikter. Det framgår i mina filmer och i det jag säger offentligt, säger Stewart.  

Sedan ett par år tillbaka är hon också en galjonsfigur för queerrörelsen. Hon kom ut som bisexuell under spektakulära former i direktsändning av satirshowen ”Saturday night live” (SNL). Med blicken rakt in i kameran häcklade hon president Donald Trump som vid ett tiotal tillfällen hade attackerat henne på Twitter: ”Donald, om du inte gillade mig då, så kommer du antagligen inte att gilla mig nu heller, för jag är värd för SNL och jag är typ, så gay, dude!” 

– Det är galet att den sexuella identitetsrevolutionen inte har inträffat långt tidigare. Allt har blivit så mycket lättare att prata om. Jag är galet glad och tacksam över att jag får leva i den här tiden, säger Stewart.  

”Seberg” rör också frågor kring vouyerism, övervakning och celebritetskultur. I ”Seberg” säger en ledare för Svarta pantrarna till Jean Seberg: ”Revolutionen behöver filmstjärnor.”

– Visst, det är onekligen en mer effektiv plattform än att stå och skrika i en megafon på ett torg. Det finns en enorm kraft i att vara betittad. Samtidigt finns det ett särskilt sorts narrativ i den amerikanska celebritetskulturen där kändisar tilldelas en roll som inte nödvändigtvis speglar en viss personlighet, säger Kristen Stewart som talar av egen erfarenhet.  

– Man blir en serietidningsfigur. Men jag inser att det är en del av mediemaskinen som handlar om att få klick för att dra in pengar. Förr blev jag upprörd men nu bryr jag mig inte längre. Det är en enda stor fars som jag slutat att ta personligt. Om jag kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam eller skamsen för sin läggning så...

Just nu laddar hon för regidebuten med det lesbiska uppväxtdramat ”Chronology of water” som baseras på Lidia Yuknavitchs biografi från 2011. 

– Det handlar om en ung kvinna vars röst är instängd i en missbrukad kropp, men tack och lov hittar ett nytt sätt att använda smärtan och en röst. En röst som är väldigt högljudd och skamlös i förhållande till själva skammen i sig. Det finns för få uppväxtskildringar om kvinnor som rör sig utanför de där vanliga, lättsmälta och förutsägbara ramarna. Yuknavitchs bok är smutsigare, råare, konstigare och mycket mer individualiserad. Det var samma känsla som att läsa Charles Bukowskis barndomsskildring ”Ham on rye” (”Min oskuld och Pearl Harbour”) som är en fantastisk skildring av hur ont det kan göra att leva om man inte blir sedd, accepterad och förstådd. 

Under sitt korta liv hann Jean Seberg göra ett drygt 30-tal filmroller i både Hollywood och Europa – den mest ikoniska i Jean-Luc Godards nya vågen-klassiker ”Till sista andetaget” från 1960. 

Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg i ”Till sista andetaget”. Foto: WENN.com

Hon hann också spela mot bland andra Kirk Douglas, Clint Eastwood, Warren Beatty, Burt Lancaster, Peter Sellers och David Niven. ”Seberg” lyfter fram hennes ovilja över att bli rollbesatt som en ”American sweetheart” i underhållningsfilmer. I det lite övertydliga manuset får Stewart säga repliker som: ”Jag har försökt fly från den där flickan i hela mitt liv” och ”Jag vill göra skillnad.” 

Även stilikonen Stewart vill, ursäkta det nötta uttrycket en gång till, ”göra skillnad”. Däremot har hon aldrig behövt dras med samma förväntningar som Seberg. Redan som barnskådespelare straffade Kristen Stewart ut sig från varje audition där de letade efter ”gullig flicka”. 

I stället för att slå mynt av den gulligt snubbliga och romantiska Bella Swan-figuren har hon dekonstruerat sin karriär – som började i fel ända med en global succé som drog in totalt 30 miljarder kronor i biosalongerna. 

Hon har börjat om med att varva independentroller med större projekt.  Inte minst har hon spelat två högprofilerade assistenter i Olivier Assayas ”Moln över Sils Maria” respektive den originella synska thrillern ”Personal shopper”. I november dyker hon upp i ett betydligt mer kommersiellt sammanhang: Elizabeth Banks nyversion av ”Charlies änglar” där hon spelar mot Naomi Scott och Sam Claflin. 

– Det är en feministisk actionfilm som reflekterar kvinnlig styrka. Vi kanske inte är lika fysiskt starka och högljudda – haha – som männen, men vi är desto mer tankfulla, välavvägda, precisa och undanröjer hinder med lätthet och grace, ler Stewart och ser väldigt nöjd ut.

– Det coolaste med den nya filmen är inte i första hand att tre kvinnor med exceptionella egenskaper jobbar filantropiskt. Utan det är det expansiva sättet de gör det på som känns så relevant just nu. Det är så många av oss – det finns inget längre som vi inte kan åstadkomma, säger Stewart och låter ana att hon gärna hade delat känslan med Jean Seberg.

 

 

Jean Seberg Foto: PictureLux / The Hollywood Archive / Alamy Stock Photo