Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 15:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/kristofer-ahlstrom-det-finns-inga-garantier-for-vem-som-overlever/

FILM

Kristofer Ahlström: Det finns inga garantier för vem som överlever

”American horror story”
”American horror story” Foto: Viasat

Minns ni emoslutet i ”True detective” när den supernihilistiske Rust Cohle, endast iförd en förföriskt särad sjukhussärk, plötsligt fann frälsning? Började prata om att ljuset vinner? Minns ni? Minns ni ilskan, besvikelsen?

Vi tittare trodde ju att Cohle och hans försupne horkarl till snutkompis Marty skulle dö, åtminstone någon av dem, och vi hade all rätt att tro det.

För redan tidigt hade det tillkännagivits att ”True detective” skulle följa ett antologiformat: att varje säsong skulle vara ett eget, avslutat fall. Ett helt fristående kapitel. Att ingen av karaktärerna skulle återkomma nästa säsong.

Alltså fanns det ingen anledning att en serie som så tydligt flirtade med mörker, cynism och Kafka plötsligt skulle göra en temamässig u-sväng och börja plöja den mötande trafiken av alla blodtörstande fans.

Men däri låg kanske uppläggets genialitet. Säsong ett av ”American horror story” slutade jämförelsevis med att man helt enkelt dödade alla huvudpersoner. Tittarnas ursprungliga reaktion på det var att det var ett slappt sätt att sluta allt, att det bara skulle bli en säsong: ungefär som när ”Tre kronor” gjorde en ”Hamlet” och rundade av med att massakrera varenda storybärande karaktär.

Men i stället för slutet av serien, var det bara början: raskt kom ”American horror story” åter med två ytterligare säsonger, båda i helt olika miljöer, med nya karaktärer och ny story.

Även Showtimes spinoff på bröderna Coens ”Fargo” meddelade tidigt att om kanalen beställer en andra säsong så kommer den ta upp ett helt annat fall, med helt andra inblandade.

Liknande format har använts tidigare: ”Damages” började med ett nytt fall varje ny säsong och ”The wire” lät varje säsong fokusera på olika områden av Baltimore. Men de båda serierna bar med sig samma karaktärer och övergripande storybågar mellan säsongerna.

Om något, så påminner det nya antologigreppet mer om fristående filmer, ”True detective” hade till exempel inte ens några episodmanus, bara en enda lång berättelse som styckades i åtta delar.

Rent logistiskt förstår man varför tänket blivit så populärt. Skådespelare och regissörer behöver inte knytas upp längre än en säsong, vilket skänker större karriärmässig flexibilitet än för den som binder upp sig att spela seriemördande polis i sju raka säsonger. Manusförfattare behöver heller inte anstränga sig för att skriva dramatiska cliffhangers och sedan tvingas se serien dö mellan säsonger varje spelår är ju självständigt och komplett. Och i författarnas visshet ligger som sagt tittarens ovisshet. Ingen karaktärs öde är självklart, det finns inga garantier för vem som överlever.

I vår tidssnåla samtid är den här komprimeringen även en känsloeffektivisering. Ta bara avslutningen på ”Mad men” nästa år, där alla frågar sig om seriens skapare Matthew Wiener kommer låta Don Draper leva eller dö, en fundering som då besvaras efter åtta års flitigt tv-tittande. Med det nya berättarsättet skulle samma dom kunna förkunnas på bara två månader.