Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Kristofer Ahlström: ”Serial” gör rollfigurer av människor

När radioprogrammet ”This American life” skulle presentera sin nu omåttligt framgångsrika spinoffserie ”Serial” (enligt Apples siffror den podcast som snabbast nått fem miljoner nedladdningar och lyssningar) på kanalen NPR:s hemsida, skrev programledaren Ira Glass:

”Vår förhoppning är att ge dig samma upplevelse som av en riktigt bra HBO- eller Netflixserie där du fastnar för karaktärerna, och berättelsen vecklas ut vecka efter vecka… Som ’House of cards’ eller ’Game of thrones’, men du kan följa det medan du kör bil.”

Just jämförelsen mellan ”Serial” – som i tolv avsnitt behandlar ett mordfall i Baltimore 1999 – och guldålderns tv-dramer görs även av Jan Gradvall i Expressen: ”En ’True detective’ som man kan ha med sig i mobilen och lyssna på i bilen eller i joggingspåret.” (4/12)

Gradvall fortsätter sedan med att beskriva ”Serial” som ”att gå en påbyggnadskurs i journalistik”. Men snarare är det, som de jämförande exemplen ovan tydligt visar, en kurs i dramaturgi vi får.

Visst, varje journalistisk berättelse bygger i viss mån på en narrativ kurva, men ”Serial” renodlar formatet i en episodvis berättad story (reportern Sarah Koenig jämför själv greppet med Charles Dickens) över en hel säsong, och berättelsen rullas upp inte kronologiskt, utan händelser och bevis presenteras när de har manusmässigt effektivast utdelning: själva rättegången där den morddömde Adnans öde beseglades skildras till exempel inte förrän i avsnitt tio.

Det till synes transparenta berättargreppet, där Koenig nogsamt redovisar varje stickspår och vänd sten, adderar till upplevelsen av en utredning som just nu pågår, me­dan Koenig i själva verket bearbetat materialet i nästan ett och ett halvt års tid innan hon valt hur hon ska beskriva det, och vilka vägar man ska gå för att lyssnaren emotionellt ska manipuleras.

Tankarna går till en annan uppmärksammad, och kraftigt omdebatterad, dokumentärserie. ”The staircase” (2004), av Oscarsbelönade regissören Jean-Xavier de Lestrade, handlar om ett misstänkt mordfall där en kvinna avlidit efter ett fall i en trappa.

Filmen hyllades som ett journalistiskt djupgrävande verk, men efteråt har den också kritiserats kraftigt för sitt sätt att utelämna eller förvanska uppgifter i målet för att framställa en mer lättslukad version.

Det är ett postmodernistiskt förhållningssätt till berättande som har fått många att relatera till hur Joan Didion, en annan pionjär inom personligt färgad journalistik, en gång definierade varför vi behöver historier: ”Vi tolkar vad vi ser och väljer det mest gångbara av flera olika spår”. Historier som ett sätt att skapa ordning och begriplighet, en narrativ stig att hålla sig till i en terräng övervuxen av information och tolkningar. Även ”Serial” har fått kritik för bristande etiska principer (Natalia Kazmiers­ka i Aftonbladet 5/12).

I det moderna medielandskapet används en narrativ uppbyggnad som gör att våra föreställningar ibland överlappar vad vi faktiskt ser, eftersom det gränsar till ­fiktionens sätt att gå till väga: ”Var detta på riktigt eller såg vi en tv-serie?” skriver till exempel Olle Svenning (DN 5/12) om tv-bevakningen av regeringskrisen förra veckan.

Det är en gränslinje som kan vara nog så svår att urskilja, eller dra.

Det problematiska är att vi slukar berättelsen som just en berättelse, eftersom det är den struktur vi är vana vid.

Den slutar att vara ett tragiskt mordfall och blir en spännande story, en nagelbitande ”who­dunnit” som lånar fiktionens grepp och skapar ett kryphål ut ur verkligheten: vi pratar om ”Serial” som om den vore en HBO-serie, vi distanserar oss från människorna tills de blir ”karaktärer” som vilka som helst i en rollista, och kulturellt betingade som vi är förväntar vi oss dramatiska vändningar och en omvälvande upplösning på det vis som Hollywood dresserat oss till i alla filmer med en ”baserad på en verklig händelse”-märkning.

Men det är svårt att avgöra huruvida ”Serial”, oavsett berättargrepp, ska betraktas som en journalistisk framgång eller ett misslyckande förrän serien – och den verklighet den både skildrar och kanske har möjlighet att påverka – når sin slutpunkt den 18 december.

Då vore det intressant med en separat poddserie där persongalleriet i ”Serial” intervjuas om hur de har upplevt sina fiktionaliserade jag. Jag säger inte att det skulle vara ett korrigerande facit – men som journalistisk metod kan det ge en välbehövlig påminnelse om verkligheten.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.