Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/levan-akin-i-stallet-for-att-bli-radd-blev-jag-mest-forbannad/

Film

Levan Akin: ”I stället för att bli rädd blev jag mest förbannad”

Levan Akin har regisserat ”And then we danced”. Foto: Anette Nantell

Han blev hotad av homofoba högerextremister under inspelningen i Georgien. Men hbtq-ungdomar, många utanför västvärlden, får ny kraft av ”And then we danced”. Filmfredag har träffat regissören Levan Akin vars lilla passionsprojekt har blivit Sveriges Oscarsbidrag.

Han nobbades visserligen två gånger av Dramatiska institutet, men numera är det ingen som sätter Levan i hörnet. Sedan vårens världspremiär i Cannes har det surrats kring hans homoerotiska ”Dirty dancing”-drama från Georgiens machostinna dansvärld. Redan före den svenska premiären utsågs ”And then we danced” till Sveriges officiella Oscarsbidrag och har hittills sålts till ett 30-tal länder. 

– Jag åkte till Georgien för att göra min egna lilla lågbudgetfilm utan någon riktig plan och kom hem med ett personligt passionsprojekt som hade fått växa fram efter hand. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här, ler Levan Akin och ser nästan ut som att han vill be om ursäkt för all uppståndelse. 

Efter årets Cannesfestival – ”en surrealistisk upplevelse” – var han tvungen att ta en vilopaus. Det är en morgontrött regissör som laddar inför kvällens svenska galapremiär högst upp i ABBA-Bennys hotell vid Mariatorget i Stockholm. För fem år sedan gick Benny Andersson in och sponsrade Akins filmatisering av bästsäljaren ”Cirkeln”. 

”Cirkeln” Foto: Nordisk film

I nya filmen spelas ABBA-hiten ”Take a chance on me” i en romantisk nyckelscen när blickar utväxlas mellan de två manliga dansare. 

Allt började med att Levan Akin chockades när han såg brutala nyhetsbilder på högerextrema hatattacker mot den första Prideparaden i Tbilisi 2013 – ”det var som att se en attack ur en zombiefilm”. Han bestämde sig för att åka till sitt andra hemland för att pejla stämningen, intervjua unga människor och göra en dokumentär. Några av dem han mötte var unga dansare som berättade hur det var att vara queer i den machostinna georgiska dansvärlden. 

– Jag blev väldigt förvånad. När jag själv dansade balett och modern dans i Sverige som ung var normen precis tvärtom: ”Va? Är du strejt???”, ler Levan Akin. 

Han började en grundlig utforskning av kulturen kring den georgiska danskulturen som har en särställning tillsammans med kyrkan, vin, mat och polyfon sång. Den svensk-georgiska regissören mixade ihop allt till en historia om förbjuden kärlek som utspelar sig på den nationalistiska dansscenen. 

– Dansfilmer ger möjlighet att säga mycket utan att behöva använda ord. För mig finns det också något rörande i att uttrycka sin egen kultur genom dansen. Särskilt den georgiska dansen som är så häftig och ofta berättar historier genom teatrala rörelsemönster – det är en genväg rakt in i den georgiska folksjälen, säger Levan Akin. 

”And then we danced” Foto: French Quarter Film

När filmens huvudperson Merab (Levan Gelbakhiani) visar för mycket känslor på dansgolvet blir han tillrättavisad av sin konservativa lärare med orden: ”Det finns inget sex i georgisk dans. Detta är inte lambada!”

I stället för att bli rädd blev jag faktiskt mest irriterad och förbannad. På papperet ska de georgiska myndigheterna skydda hbtq-personer men i praktiken är politikerna ofta homofoba hycklare

Sedan ryktet spred sig om vad filmen handlade om fick inspelningen problem. Med väldigt kort varsel blev de portade från inspelningsplatser och tvingades ha livvakter efter upprepade hot från högerextrema grupper. 

– I stället för att bli rädd blev jag faktiskt mest irriterad och förbannad. På papperet ska de georgiska myndigheterna skydda hbtq-personer men i praktiken är politikerna ofta homofoba hycklare, säger Levan Akin. 

Filmen råkade också ut för ett bakslag under galapremiären på Sarajevos filmfestival då ett tiotal åskådare lämnade salongen när huvudpersonerna blev intima med varandra för första gången. 

– För mig var det ett aha-ögonblick, jag kan inte fatta hur de kan bli så provocerade av detta. Så konstigt, säger han och skakar på huvudet. 

Fast mest har han fått lovord.  

– Framför allt är det hbtq-ungdomar utanför västvärlden som har hört av sig. Jag minns särskilt en queertjej från Uzbekistan med regidrömmar som berättade att filmen har gett henne så mycket energi. Jag tror att hon och många andra plötsligt känner sig sedda och representerade av en film som inte är västerländsk och som har en känsla för de små subtila tecknen som finns i queervärlden. 

Foto: Anette Nantell

Just nu jobbar han på tv-serien ”Deg” som han skriver tillsammans med Mattias J Skoglund och Sara Bergmark Elfgren. Ett drama som kretsar kring klass och kultur i Stockholmsmiljö och som beräknas få premiär 2021. 

Han har också idéer till nästa långfilm som bland annat ska utspela sig i Istanbul och Georgien med Sverigekoppling.  

– Det är ett drama med politiska undertoner som handlar om att hitta nya familjer när den biologiska kärnfamiljen inte riktigt orkar med en. Jag har sett mycket av detta när jag jobbat i Georgien med människor som inte passar in och hittar nya familjekonstellationer av olika anledningar. Och det här med utanförskap finns ju alltid i mina filmer, säger han självironiskt.

Akin menar att arbetet med ”And then we danced” har gjort honom friare som filmskapare. 

– Jag gillade att göra ”Cirkeln”, men blev hämmad av att det var så mycket pengar som stod på spel. Under arbetet med ”And then we danced” fick jag jag vara i stunden och utforska, leka och experimentera – precis som de unga dansarna, säger Akin och avslöjar att han inspirerats av Gabriela Pichlers (”Amatörer”, ”Äta, sova, dö”) sätt att använda oväntade och spontana händelser under inspelningen. 

”And then we danced” är också Akins mest personliga film hittills. Precis som i ”Dirty dancing” använder han dansen som en aktiv motståndshandling, ett sätt att uttrycka frihetslängtan, sexuell identitet och att bygga upp sin egen självkänsla. 

– Ja, även om Merab lever ett väldigt annorlunda liv jämfört med mitt så är ”And then we danced” djupt personlig. Det finns något universellt i att kunna säga: ”Fuck you!” sån här är jag – take it or leave it. 

Levan Akin Foto: Anette Nantell