Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 09:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/levan-akins-forbjudna-karlekshistoria-far-varma-applader-i-cannes/

Film

Levan Akins förbjudna kärlekshistoria får varma applåder i Cannes

Levan Akin på filmfestivalen i Cannes. Foto: Mehdi Chebil

Cannes. Levan Akin, den enda svenska långfilmsregissören på årets Cannesfestival, fick varma applåder för ”And then we danced” - en georgisk ”Dirty dancing” som skildrar dans, ung passion och homofobi i dagens Georgien.

Rätta artikel

Den svensk-georgiska regissören Levan Akin fick idén att spela in sin senaste film i Georgien när han för några år sedan såg nyheter om brutala hatattacker mot den första georgiska Prideparaden. 

– Jag såg de där bilderna när jag jobbade med filmen ”Cirkeln” och jag kunde inte släppa dem. Jag ville absolut göra något kring det, säger Levan Akin i en grönskande hotellträdgård på en bakgata i Cannes. 

Han har just fått ta emot varma applåder för sin film ”And then we danced” – ett flytande fritt och drabbande drama från dagens Tiblisi. Filmen, som fick sin världspremiär i Cannes, kretsar kring en ung dansare som blir kär i en nykomling i danskompaniet. Huvudrollen spelas av Levan Gelbakhiani, som Akin hittade på Instagram, georgier liksom alla andra i filmen.

Ur ”And then we danced”. Foto: French Quarter Film

Levan Akin började utforska dansvärlden i Georgiens huvudstad Tblisi och kulturen kring landet nationalscen för dans med fokus på traditionella georgiska danser. Han hittade historien om den förbjudna kärlekshistorien mellan två unga manliga dansare och baserade sedan manuset på långa intervjuer med verkliga personer.

– Det är paradoxalt att den världen är så homofob med tanke det snarare är en norm att vara gay än ett undantag i dansvärlden i väst, säger Akin. 

Han är glad över att någon redan kallat filmen för en ”georgisk Dirty Dancing”, en film som Akin gillar mycket liksom gamla ”A chorus line”, ”Paris is burning” och nya dokumentärer om dansare som ”Bobbi Jene”.

I stället för ett konventionellt manus, skrivet på engelska men översatt till georgiska, utgick han från en rad nyckelscener som de georgiska skådespelarna, flera av dem dansare i verkligheten också, fick utgå ifrån.

– De flesta regissörer har ett enormt kontrollbehov, jag också, men jag fick verkligen gå emot de impulserna här för att kunna jobba mycket friare. Till exempel använde vi en rörlig kamera som kunde följa skådespelarna i 360 graders vinkel så att de kunde improvisera, berättar han.

Samarbetet med den officiella georgiska dansvärlden blev långt ifrån lika fritt. Levan Akin gjorde mycket research och hade möten med Georgian national ballet men när en chef fick klart för sig vad filmen handlade om fick han förslaget att berätta om ”normal” historia om heterosexuell kärlek i stället. 

– Jag fick höra att det inte finns några bögar i dansvärlden och att traditionell georgisk dans var mjukare för 50 år sedan, men att den nu bygger på maskulinitet, berättar Akin.

Just det sista blev en replik som lades i munnen på pojkarnas hårdförare danslärare i filmen. När den statliga institutionen drog sig ur samarbetet fick han och filmteamet heller inte använda några av deras lokaler. 

– Vi var också tvungna att ha livvakter under inspelningen och mottog hot från högerextrema grupper, berättar Akin.