Säg Staffan Hildebrand och de flesta – åtminstone de äldre bland oss – tänker på ungdomsfilmerna från 1980-talet: ”Stockholmsnatt”, ”G – som i gemenskap” och ”Ingen kan älska som vi”.

I vart fall är det nog inte så allmänt känt att Hildebrand i mer än trettio år dokumenterat den globala aidsepidemin. Resultatet är omkring 2.000 filmer av både färdigt och oredigerat material som sedan flera år finns på Karolinska institutets hemsida.

Projektet kom till på initiativ av immunologen och förre rektorn Hans Wigzell vid Karolinska institutet, som gav Hildebrand uppdraget för den stora aidskonferensen i Stockholm 1988 – med tiotusen delegater från mer än hundra länder – att göra en öppningsfilm, ”Crossover: The global impact of aids” med den amerikanska skådespelaren Martin Sheen som berättarröst. Sedan dess har Hildebrand gjort filmer för mer än femtio aidskonferenser, med material från över fyrtio länder, där han intervjuat såväl aidsdrabbade som forskare, läkare, politiker, aktivister, sexarbetare och celebriteter. 

Det fullständiga arkivet på Karolinska institutets hemsida kallas ”Face of aids” och är till för studenter, lärare och forskare. Men sedan ett par år har omkring 350 filmer indexerats och gjorts sökbara även för allmänheten, och ligger nu även till grund för en bok, ”A visual history of hiv/aids: Exploring the face of aids film archive”. 

Engelskan till trots är bokens redaktörer två svenska forskare, filmvetaren Mariah Larsson och litteraturvetaren Elisabeth Björklund. Deras respektive ämnesområden är värda att poängtera, för i boken studeras filmarkivet utifrån ett antal olika perspektiv och discipliner: här finns såväl medicinhistoriker som samhällsvetare, sociologer, filmvetare, litteratur- och mediehistoriker, alla samlade under paraplybegreppet medical humanities. Här växer en helhet fram som är större än de enskilda delarna. 

Extra läsvärda är kapitlen som går närmare in på själva filmerna. En återkommande film är just ”Crossover...” från 1988 och intervjun med den döende Lyle Taylor på ett sjukhus i Sydney. Han var i själva verket en av de allra första aidssjuka som lät sig intervjuas på film, och hans ansikte, täckt av lilafärgade sarkomfläckar, blev avgörande i synen på aids: bara det att Taylors läkare höll honom i händerna synliggjorde att hiv och aids inte – som man hade trott – smittade genom normal hudkontakt. Tio timmar efter intervjun avled Lyle Taylor.

Historikern Cecilia Trenter tar i sin tur ett större grepp om Hildebrands filmer och analyserar dem i egenskap av ett minnesarkiv – hur hiv/aids blev centralt i formerandet av ett socialt, kollektivt och kulturellt minne, åtminstone i västvärlden. Hon nämner också såväl Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” som Mike Nichols prisade miniserieversion av Tony Kushners ”Angels in America” från 2003 och Isaac Juliens biografiska dokumentär ”Derek” om den brittiske filmregissören Derek Jarman från 2009.

Just västperspektivet tas upp av filmvetaren Dagmar Brunow, som påpekar att medan det audiovisuella minnet av aids ofta fokuserat USA, erbjuder Face of aids-arkivet ett globalt perspektiv eftersom det inkluderar länder från alla kontinenter och världsdelar. 

Ett slående exempel är Hildebrands film från Uganda där man gradvis börjat förstå att smittan spreds av lastbilschaufförer som under sina långfärder gjorde stopp i landsbygden. Här var Hildebrand sannolikt den förste journalisten som talade med dessa män själva och frågade dem direkt: Hade du sex med någon i går kväll? Också dessa män ges ansikten i Face of aids-arkivet.

Hiv/aids diskuteras även i ett större kulturhistoriskt perspektiv av Elisabeth Björklund utifrån bland andra Karin Johannisons medicinhistoriska verk och Susan Sontags essäsamlingar ”Illness as metaphor” och ”Aids and its metaphors”. 

En historisk jämförelse med syfilis ligger onekligen nära till hands. Här görs mycket riktigt nedslag i Ibsens pjäs ”Gengångare” från 1881, där sonen Osvald lider av syfilis som han ärvt genom ”faderns synder”. Men Björklund ser även närmare på amerikansk undervisningsfilm om sex riktad till ungdomar. En mycket tidig sådan har det talande namnet ”Damaged goods” (skadade varor) från 1914, och här finns till och med en svensk motsvarighet i samma genre kallad ”Kärlekslivets offer” från 1944.

Just denna rikedom över tid, rum, perspektiv och ämnesområden som Face of aids-arkivet lånar sig till är något som filmvetaren Anna Sofia Rossholm poängterar. Det är, menar hon, i själva verket en fördel att arkivet inte erbjuder en sammanhängande berättelse utan snarare består av ett lappverk av olika vittnesbörd. Det är bara den sortens heterogena mix som förmår erbjuda nya insikter om hiv och aids på ett sätt som går bortom etablerade fakta och mainstreamberättande.

Samtidigt beskriver filmernas tillkomst över trettio år en fascinerande mediearkeologisk utvecklingskurva. Man började, skriver Hildebrand i slutkapitlet, med 16 mm celluloidfilm på 1980-talet, som byttes mot analog video under 1990-talet, för att runt 2000 bli digital video – för att numera bara utgöras av ett litet minneskort som tankas över på dator. ”Jag saknar 16-mm-film!” utropar Hildebrand nostalgiskt i sin text, men understryker samtidigt att han ämnar fortsätta lägga till nytt material till Face of aids-arkivet. 

Ett livsverk som på det hela taget pågått i det tysta. Men det tycks på intet sätt lagt till handlingarna. Tvärtom utgör Face of aids-arkivet en viktig del av en oavlåtligt pågående minnes- och kulturhistoria.

Maaret Koskinen är professor emerita i filmvetenskap vid Stockholms universitet