Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 10:35 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/magnus-harenstam-gav-rost-at-alla-de-barn-som-ar-for-duktiga-for-sitt-eget-basta/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Magnus Härenstam gav röst åt alla de barn som är för duktiga för sitt eget bästa

Skådespelaren Magnus Härenstam har avlidit, 73 år gammal, efter att en längre tid ha kämpat mot sin ­prostatacancer. DN:s Jesper Högström skriver om skådespelaren, komikern och programledaren som blev Magnus med hela svenska folket.

Fem myror är fler än fyra elefanter” blev tvåa i DN:s läsaromröstning om de senaste 150 årens viktigaste kulturhändelse nyligen. Det var inte så underligt: få tv-program har blivit så folkkära som sjuttiotalsklassikern med Magnus, Brasse och Eva. Men då det begav sig fördelade sig sympatierna ganska annorlunda än de jämnt fördelade proportioner jag föreställer mig att Magnus skulle ha njutit av att demonstrera. Som jag minns det tillhörde jag den försvinnande lilla minoritet som identifierade mig med honom, besserwissern med de för korta brallorna, den för lilla hatten och den enorma förnumstigheten. Det var kanske inte så konstigt: jag var butter storebror till en charmig lillebror som påminde väldigt mycket om Brasse, jag tyckte mig inse att det var sådana barn som han de vuxna ville ha. Spralliga, busiga, flamsiga. Hellre då ordningsman och polis. Det fanns en sorts integritet i det. Också ett slags sorg som det gick att känna igen sig i, över att det förbanne mig inte var så lätt att släppa loss och visa känslor, fast det var det som alla ville ha av en.

Men det betydde också att det gick att känna igen sig i befrielsen när hämningarna väl släppte, som när Magnus prudentlige magister får en puss av Agnetha i videon till Abbas ”When I kissed the teacher” och går därifrån med ett fnoskigt leende. Eller ­hos femtonåringen i ”Varning för barn”-sketchen som jag och brorsan än i dag kan framföra utantill (fortfarande, givetvis, med honom som Brasse och mig som Magnus), han som ska gå på fest hos Gullan Svensson och till sist duperas av Brasses djävul: ”Bäst att ta sig ett glas!” Det var det känsloläget som lockade mig, som fick mig att alltid föredra Magnus nummer i de klassiska sjuttiotalsrevyerna, de nummer som alltid verkade handla om att desperat och utan att någon tackade en försöka styra upp en stökig omvärld. Dem memorerade jag ordagrant och reciterade gärna på roliga timmen för oförstående klasskamrater. ”Barnombudsmannen” med den misslyckade agitatorn, Hinken Berggren, 8, som förgäves försöker hindra syrran att gå ut med hunden och städa rummet under pågående konflikt: ”Jävla svartfot!” ”Verkmästaren i magen”, som hjälplöst kämpar för att hålla rent därnere medan arbetsgivaren vräker i sig fickljummen Koskenkorva och chips. ”Jamen fy fan för chips!”

Det brukar talas om clownens hemliga sorg. Men Magnus var en klassisk ”straight man” som uttryckte den ännu hemligare sorgen hos allt som är rakt, fyrkantigt, korrekt och rätlinjigt. Sorgen hos den som vill passa in, göra rätt, och aldrig skulle drömma om att flippa ut eller ställa till det. Sorgen hos den ständige replikservaren, hos det eviga komplementet till clownens kaos och formlöshet, sorgen hos den som vill, men inte riktigt vågar lita på, att världen ska inse att han är lika oumbärlig för clownen som clownen är för honom. Långt senare, när jag satt på bokmässan i Göteborg och hörde Jonathan Franzen tala om depressivitetens nära relation till humorn, var det Magnus Härenstam jag såg framför mig.

Ska man vara ärlig var hans register begränsat. Alla hans filmroller var en lätt variation på den klassiska Fem myror-figuren. I rollen som fotbollsstjärna på dekis i Bo Widerbergs ”Fimpen” (1974) ansåg han sig själv magnifikt felcastad (ingen demonregissör i världen kunde få hans fysionomi att likna en elitfotbollsspelares). Men Widerberg ville givetvis åt den sorgsna komikerns melankoliska utstrålning. I en oförglömlig scen får Härenstams ”Mackan” för sig att dricka välling för att komma i form igen, blir sedan sittande vid köksbordet med en droppe hängande från näsan och den klassiskt melankoliska Magnusminen. I kompisen och ständige regissören Lasse Hallströms ”Jag är med barn” (1979) reagerar Härenstams bekymrade reklamare Bosse på den gravida flickvännens krav på att han ska ställa upp lika mycket som hon, det vill säga till 100 procent, med att insistera på att det måste bli 100 procent av 50 procent. ”Vi måste ju hålla lite ordning på logikens och matematikens lagar”. I ”Två killar och en tjej” (1982) fick Hallström snilledraget att låta Magnus och Brasse dramatisera sin egen bakgrund som komikerparet som funnit varandra som studentspexare på Stockholms universitet. Magnus får som vanligt agera den känslomässigt hämmade ordningsmannen som uttrycker sig i komiskt akademiska vändningar, men till sist av Pia Greens ex-fru och operasufflös hetsas till känslomässig utlevelse, det vill säga att i ett svartsjukeutbrott demolera hela lägenheten. Hur känns det nu, frågar hon efteråt. Inte så oävet, svarar Magnus.

Det var väl så: Magnus och Brasse behövde varandra. Soloprestationerna som sprättig pigtjusare i tangorabatt i ”Tuppen” (1981), stroppig fabriksägare i tv-serien ”Fredrikssons fabrik” och birollerna i lättviktigheter som ”Sällskapsresan” och ”Göta kanal” blev aldrig några större succéer. När Brasses scenkarriär abrupt tog slut på grund av akut scenskräck var det i princip också slut på Magnus egen. Talade de någonsin om Brasses ångest? tillfrågades han nyligen i en intervju. Nej, svarade Härenstam, de pratade bara om jobb. Det kändes sorgligt, men också lite typiskt. Härenstam fortsatte att kreera den ständigt korrekte, ständigt lika trevlige konferencierens roll: som teaterdirektör på Maximteatern, som evig programledare i ”Jeopardy” med fingertopparna mot varandra. Han var med i ”Stjärnorna på slottet” och blev naturligtvis attackerad för att inte visa vem han ”egentligen” var. Han hann återförenas med Brasse i Neil Simons ”Muntergökarna” på Chinateatern. Han hann till och med utmana trevlighetsrollen genom att låna sin röst åt den skurkaktiga räven Reinard i långfilmen ”Bamse och tjuvstaden”. Han hann sammanfatta sin egen karriär i en show och en självbiografi med samma karakteristiskt hejiga titel: ”Morsning och goodbye”. Den han i grunden var förblev han. Man måste ju hålla lite ordning på logikens och matematikens lagar.

Unicef-galan 2005. Foto: Nils Petter Nilsson/TT

Jag ska minnas honom som ”the straight man”, som den rakryggade människan. Som den som gav röst åt alla de barn som är alldeles för duktiga för sitt eget bästa: nördarna, kalenderbitarna, kamrerssjälarna, alla de små pedanterna och ordningsmänniskorna som alltid hamnar i skuggan av clownerna och busfröna. Det är inte så oävet.

I våras träffade DN Kulturmagasinet en livsnjutare och folkbildare som talade om omstarter, komedi och sorgen efter Lars Erik ”Brasse” Brännström. Läs intervjun här.

Foto i text: Eva Tedesjö, TT

Fler artiklar.Magnus Härenstam har avlidit

• Magnus Härenstam gjorde sina sista föreställningar i samarbete med regissören Anders Aldgård. Bland annat den hyllade enmansshowen ”Morsning & Goodbye”. ”Vi hade ställt in premiären två gånger men till slut gav han sig katten på att klara det”, säger Anders Aldgård.

• ”Nu är Magnus Härenstam borta. Men han kommer likväl att gå till historien,” skriver DN:s kulturchef Björn Wiman i en kommentar.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.