En av de bästa filmreplikerna i Cannes kom i en scen där vuxna barn är på middag hemma hos mamma och pappa. Pappa börjar prisa sitt och deras mors sexliv. Barnen blir desperata:

– Kan vi inte ha en tråkig konversation som en normal familj?

Inte i Cannes. Festivalen är inte familjevänlig. Även i filmer som egentligen inte har familj i centrum finner man förbluffande ofta familjefejder invävda.

Britten Ken Loachs ”Sorry we missed you” kretsar kring en familj. Loach och hans ständiga manusförfattare Paul Laverty tar sikte på gigekonomin, där företag låter människor slita ut sig som förment egna företagare utan trygghet. Pappan i familjen börjar köra ut paket för en budcentral. Han snärjs i förpliktelser, får han förhinder måste han betala för en ersättare. Minsta miss hotar den lilla vinsten.

Han glider bakåt. Så gör även familjen. Tonårssonen klottrar, snattar, och står inför risk att relegeras. Pappan och mamman – hon har det lika tufft som hemvårdare – försöker få grabben att ta sitt förnuft till fånga. Han är lika döv för vädjanden som den kapten Bligh-lika chefen på budfirman. Hemmet vibrerar av aggressioner, lillasyster börjar kissa i sängen. ”Sorry we missed you” är en koncentrerad, skarp Loach-Laverty.

De belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes ”Le jeune Ahmed” (”Unga Ahmed”) har likheter med ”Sorry...”. En mor försöker dra sin son ur en manipulativ imams grepp. Ahmed, tretton, vägrar att ta kvinnor i hand. Han kallar sin mamma otrogen för att hon dricker alkohol och inte täcker håret. Mamma blir rasande, förtvivlad, och befarar med all rätt att det kan sluta hur illa som helst. Men hur når man ett barn som tycks ha bestämt sig för sluta som islamist?

Det är en stor fråga bröderna Dardenne tar upp - kanske för stor för deras neutralt observerande stil. Cannesfavoriternas återkomst fick ett välvilligt men inte översvallande mottagande.

Terrence Malick stod för lite familjelycka, åtminstone i första delen av ”A hidden life”. Far och mor har gård i österrikiska alperna och leker blindbock med förtjusande döttrar i ”Sound of music”-landskap. Men det är 1939 och när fadern kallas in lägger sig ett mörkt moln över gården. Pappa kan inte få sig att svära trohet till Hitler. Malicks film bygger på ett verkligt öde; en och annan har undrat om den vördade regissören velat återvinna publik han förlorat efter några mystikfyllda filmer. Det är som vanligt berättat med brösttoner. De väcker starka känslor åt olika håll, kan man säga. Michael Nyqvist syns kort som biskop som har att välja sida.

Fransyskan Céline Sciammas ”Portrait of a lady on fire” kan vara festivalens mest överraskande film. Sciamma går från skildring av tonårsflickor i förortsvärld i ”Girlhood” (2014) till elegant kostymfilm. Det är sent sjuttonhundratal och porträttmålaren Marianne (Noémie Merlant) kommer till en ö för att måla av Héloïse (Adèle Haenel). Marianne får göra sig till vän med Héloïse och måla i smyg. Héloïse vill inte sitta modell, för porträttet ska hennes mor använda för att få sin dotter bortgift med en rik man i Milano.

Det är ett feministiskt drama nästan utan män. Samtidigt är det kostymfilm av närmast klassiskt snitt. Man tänker på Alfred Hitchcock och Daphne du Maurier, och njuter av Sciammas förmåga att göra både vackra och talande bilder. Associationer går också till ”Pianot” (1993), med vilken Jane Campion blev första kvinna att vinna en Guldpalm. Sciamma kan bli nästa. ”Portrait...” ligger högt på branschtidningarnas kritikerlistor.

Även ”Portrait...” avskräcker från familjebildning. Relationen som utvecklas mellan Marianne och Héloïse är det centrala men filmen handlar ju faktiskt om tvångsäktenskap.

Vad är det med familjerna i Cannes i år? Gud bevare mig för att vara förälder till den korrumperade kriminalaren i ”La Gomera” i regi av rumänen Corneliu Porumboiu (”12:08 öster om Bukarest”, ”Polis, adjektiv”). Mutkolven Cristi spelas för säkerhets skull av surmulna Vlad Ivanov, ruskig abortör i Guldpalmsvinnaren ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” från 2007.

I Porumboius originella thriller är Cristi tjallare åt knarklangare med bas på Gomera, en av Kanarieöarna. När medlemmar i ligan börjar blåsa varandra tvingas Cristi längre in i verksamheten. Han tas till Gomera för att lära sig öns visslingsspråk, som ska användas i en plan.

Till allt annat Cristi tar sig för, så gömmer han sina oärligen förtjänta sedelbuntar i mammas jordkällare. Hon hittar dem, förstår, och ger rubbet till kyrkan.

– Vad har hänt med dig? säger mamma. Du var skötsam när du var liten.

Det är så långt man kommer i erkännande av familjelycka i Cannes 2019: som liten gick du an.