Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Ny dokumentär skildrar nazivåldet i Charlottesville inifrån

Vi vet vad som hände i Charlottesville. Men vi behöver ständigt påminnas om vad som möjliggjorde det. DN:s Martin Jönsson var på världspremiären av dokumentärfilmen ”Alt right: Age of rage” i Texas och såg en film som kyligt observerar det råa hatet och ställer outtalade, obekväma frågor.

I februari 1939 hölls det hittills största mötet för nazister i USA. 22.000 anhängare till German-american Bund samlades i Madison Square Garden för att hylla nazismen och lyssna på sin ledare Fritz Kuhn. Mötet slutade i kaos, efter att aktivister attackerade Kuhn på scenen och slog honom blodig.

Ett filmklipp från The Bund Rally inleder dokumentärfilmen, ”Alt Right: Age of Rage”, som hade världspremiär på festivalen SXSW i Austin i fredags. Klippet, med dess manifestation av hat och våld, följs av ett citat av Friedrich Hegel: ”Vi lär av historien att vi inte lär av historien”. 

Vi förflyttas sedan till Charlottesville, Virgina, i augusti, med de fruktansvärda scenerna där en 20-årig nynazist från Ohio, som var där för att delta i alt right-rörelsens  ”Unite the right”-demonstration, i hög fart kör sin Dodge Challenger in i folkmassan och dödar 32-åriga Heather Heyer och skadar 19 personer allvarligt.

Läs fler texter om högerextremismen i USA 

Vi har redan fått många inblickar i vad som hände före och efter det blodiga slaget mellan nynazister och motdemonstranter i Charlottesville, bland annat i Vice-journalisten Elle Reeves 22 minuter långa och oerhört omskakande video ”Charlottesville: Race & terror”, där hon filmade inifrån högerextremisternas förberedelser och följde personer som Christopher Cantwell och förre klanledaren David Duke in i det våldsamma kaoset. 

Reeves film avslöjade att det som ibland, till exempel av president Trump, normaliseras som en "alternativrörelse" i själva verket är oförblommerad nazism. Ropen om "Blood & Soil" och "Jews will not replace us" skallade och när hon intervjuade de som skrek var de tydliga med vad som var deras avsikt: fler döda, en etnostat och om nödvändigt utplåning av fienden. Jag träffade Reeve i Washington i höstas och hon beskrev filmen, som ursprungligen var tänkt som ett tre minuter långt inslag med bakgrundsintervjuer, som en dokumentation av hur den högerextrema alt right-rörelsen ”gått från att bli ett meme på internet till en reell och hotfull närvaro i vår fysiska vardag”.

När Reeve fick frågan hur hon lyckades komma in i den högerextrema rörelsen var svaret avslöjande enkelt: "Jag ringde och frågade". Och hennes frågor i själva filmen fick avslöjande svar, om hur de ansträngde sig för att bli "mer kapabla till våld".

Det har länge varit för lätt att vifta bort den mem-raljerande extremhögern på nätet. Dels därför att den varit svår att begripa sig på för utomstående, dels för att den till största delen vuxit sig stark på subkulturella plattformar som 4chan och 8chan - även om den i dag också flyttat in i mainstreamdebatten, på Twitter och "alternativsajter", när gränserna för vad som är acceptabelt att säga stegvis förflyttats utåt.

Men när den irländska journalisten Angela Nagle publicerat sin bok ”Kill all normies: Online wars from 4chan and Tumblr to Trump and the alt right” (Zero Books) förra sommaren fick vi den första tydliga kartan som visade hur allt hängde ihop och att den som inte tagit den ironiska jargongen från den nya "alternativhögern" i sociala medier på allvar fått betala ett högt pris för sin naivitet. Två månader efter att den kom ut exploderade hatet på gatorna i Charlottesville. Ytterligare en dryg månad senare marscherade Nordiska Motståndsrörelsen mot Bokmässan i Göteborg.

Angela Nagle skulle ha deltagit på digitalfestivalen SXSW i Austin för att läsa ur ”Kill all normies”, men uteblev utan förklaring och svarar inte på frågor när jag försöker kontakta henne. Kanske på grund av hotbilden: sedan hon skrev den har hon varit oerhört utsatt. Timmarna innan ”Alt right: Age of rage” ska visas på Convention Centre i Austin spärras gatan utanför av, med dussintals polisbilar. 

Vi får inte veta något om hotbilden, men laddningen av våld finns där hela tiden, i en stad där det de senaste dagarna exploderat minst tre brevbomber i de fattigare, svarta stadsdelarna, med ett dödsoffer som följd.

Regissören till ”Alt right: Age of rage”, 38-årige Adam Bhala Lough, är på plats och talar om sin film. Den började som en dokumentation av det rasistiska hatet, sett ur två personers perspektiv. Den ene är Richard Spencer, skaparen av alt right-rörelsen: välutbildad, välklädd, emellanåt välformulerad, men aldrig med långt till hatretorik och ren nazijargong. Den andre är Daryle Lamont Jenkins, en svart Antifa-aktivist som vigt sitt liv åt att dokumentera och provocera extremhögern.

Bhala Lough skildrar deras kamp och argument: observerande och med få kommentarer. Det hade varit effektivt redan utan dramatiken i Charlottesville, men genom att han är på plats hela vägen in, fram till att han går och filmar hur Spencer i sin mobil filmar polisens sköldar som tvingar honom tillbaka, blir det en unik närvaro, med både ett före, under och efter. Han blir ett hatets voyeur, oavsett om det framförs med vapen och pepparspray på gatorna eller förklätt i pseudointellektuella resonemang i fina salonger. Det är kyligt gjort, men grymt effektivt.

Filmen har fått viss kritik för att den ger röst åt de högerextrema, men i själva verket är det precis det som skapar den djupare förståelsen av allvaret, precis som Reeves film gjorde. Det blir till och med en ironisk poäng att han så tydligt ställer de demonstrerande grupperna mot varandra, självklart ackompanjerad av president Trumps uttalande om ”hatred and violence on many sides. En sak saknas nämligen, i hela filmen: alla i mitten. Ser de inte, vill de inte se eller är de bara tysta? I ”Alt right: Age of rage” är det den tysta majoritetens ekande tystnad som lever kvar längst.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.