Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Mary Harron: ”Hippiekulturen var sjukt sexistisk och patriarkal”

Mary Harron blir årets hedersgäst på Stockholms filmfestival. Filmfredag har träffat regissören som ständigt dras till extrema personligheter senast i en ”Charlie says" som handlar om kvinnorna bakom Mansonmorden.  

Förra gången Mary Harron gästade Stockholms filmfestival, för drygt tjugo år sedan, kom hon med debutfilmen ”I shot Andy Warhol” där Lili Taylor gjorde ett oförglömligt porträtt av Scummanifestets vildsinta upphovskvinna Valerie Solanas. 

Sedan dess har Harron bland annat filmatiserat Bret Easton Ellis yuppieskräckis ”American psycho” och regisserat det Margaret Atwood-baserade HBO-kostymdramat ”Alias Grace” om en ung kvinna fängslad för ett bestialiskt mord. 

I början av november kommer hon tillbaka i Stockholm för att ta emot festivalens hederspris, Stockholm Life time achievement award, och visa sin nya film ”Charlie says” om kvinnorna som mördade på uppmaning av den ökände sektledaren och den mörka popkulturella ikonen Charles Manson.

– Ja, galna flickor i fängelse verkar vara ett återkommande tema för mig, skrattade den stilfullt vithåriga Mary Harron i samband med världspremiären på filmfestivalen i Venedig.  

– Jag får en massa manus skickade till mig där man hela tiden vet exakt vem som har gjort vad och varför. Amerikanska filmer psykologiserar för mycket. Det är så tråkigt. Jag lockas alltid av rollfigurer som karaktäriseras av en sorts moralisk tvetydighet, folk som få människor känner sympati för, ha ha. Jag blev nyfiken på de här kvinnorna som lät sig hjärntvättas av Manson och utförde dåden. Herregud, ingen människa flyttar väl ut till en ranch och tänker att nästa steg blir att avrätta fullständiga främlingar, säger Harron som gjorde intervjuer i Venedigs gamla vita kasino tillsammans med sin manusförfattare och parhäst Guinevere Turner. 

Turner har delvis baserat ”Charlie says” på en bok av den feministiska människorättsaktivisten Karlene Faith som mötte tre livstidsdömda Manson-kvinnor i fängelset.

– Få pratar om vad som hände kvinnorna  efter rättegångarna och vilka de egentligen var. Hela idén med unga människor helt ger upp sin egen vilja och överlämnar sig till någon slags gudalik figur är intressant, även i dag, eftersom det inte finns några enkla svar på frågan varför, säger Harron.  

Det har redan gjorts ett otal filmer, serier, dokumentärer och tv-episoder som kretsar kring Manson. Quentin Tarantinos kommande film ”Once upon a time in Hollywood” rör sig till exempel också i den skäggige sektledarens  landskap. Men Mary Harron går åt samma håll som Emma Clines hyllade roman ”Flickorna” och styr bort från männens värld.

– Nej, jag har faktiskt inte läst Clines bok, men jag vet absolut allt om att vara flicka i slutet av 60-talet, säger Harron med en grimas. 

Hon var femton när delar av ”Mansonfamiljen” kallblodigt mördare nio personer i Los Angeles, bland annat Roman Polanskis höggravida hustru Sharon Tate. Harron är fortfarande heligt förbannad på den tidens kvinnosyn och hur den utgjorde myllan som de många sekterna frodades i.

–  Det är helt sjukt hur sexistisk och patriarkal hippiekulturen egentligen var. Deras uppror mot samhället var i grunden enormt misogynt. Kvinnoidealen var helt störda, antingen handlade det om hjärndöda ”blomsterbarn” eller ”jordmödrar” i långa kjolar som bara skulle föda barn. Kvinnor som inte ville ha sex med vem som helst ansågs pryda och sippa. 

– När jag kom till universitetet var vi många som var arga på det här, och för mig var det en viktig grogrund för sjuttiotalets kamp för kvinnofrigörelse.

Guinevere Turner, som är född året innan Mansonmorden, bekräftar att tidsandan och miljön var avgörande för hur de ville berätta historien.

– De här kvinnorna som anslöt sig till ”familjen” drömde om frihet men hade ingen feminism att luta sig mot. Vi menar inte att göra dem till offer, de är ansvariga för sina handlingar, men det är intressant att försöka förstå vad som hände. Flickorna i Manson-familjen hade ju också en stark relation till varandra, det fanns ett systerskap och en lojalitet mellan dem som inte är oväsentlig,  säger Turner som berättar att hon medvetet avstod från att försöka kontakta någon av de dömda som fortfarande lever, som Leslie Van Houten, för att inte äventyra nådeansökningar.

I ”Charlie says” spelas Charles Manson av britten Matt Smith, vilket kanske lär chocka många som sett honom som den godhjärtat prillige tidsresenären Doktor Who eller som drottning Elizabeths rakryggade och renrakade make prins Philip i ”The crown”.

– Åh, jag älskar brittiska skådespelare, de har så mycket mod, säger Mary Harron varmt.

– Jag var inte ute efter att hitta någon som liknade Charles Manson men jag ville hitta en aktör som hade tillräckligt hög energinivå, karisma och oförutsägbarhet för att man skulle kunna förstå Mansons manipulativa krafter. Matt var helt enkelt mest övertygande, hans engagemang för rollen påminde mig lite om när jag castade Christian Bale i ”American psycho”.

Mary Harron hyllar också sin svenska fotograf, Crille Forsberg, som gjort filmer som ”Cornelis” och ”Om Gud vill” i Sverige och musikvideor som Bowies sista, ”Lazarus”, i USA.

– Han var otroligt följsam och hängde med i svängarna när Matt Smith ville improvisera. Jag vill absolut jobba med honom igen säger Mary Harron som är i full färd med att planera sin nästa film som ska kretsa kring målaren Salvador Dalís sista år.

 

Mary Harron prisas i Stockholm

Mary Harron är född 1953 i Kanada och långfilmsdebuterade med ”I shot Andy Warhol” 1996. Hon har också bland annat filmatiserat Bret Easton Ellis skräckroman ”American Psycho (2000) och gjort ”Notorious Betty Page” (2005), en biopic om den kända 50-talspinuppan. För tv har hon regisserat delar av ”Six feet under”, ”L World” och senast ”Alias Grace”.

Stockholms 29:e internationella filmfestival äger rum 7-18 november. Anna Odells ”X&Y” öppnar festivalen och Yorgos Lanthimos ”The favourite” avslutar. 

Tidigare mottagare av hederspriset Stockholm life time achievement award  under de senaste åren är Vanessa Redgrave, Frances Ford Coppola och Stephen Frears.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.