Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Meryl Streep: Jag har nog ­aldrig läst på så mycket för en roll

För Meryl Streep är rollen som Margaret Thatcher ett ­försiktigt omfamnande av premiärministern. ”Slutade det med att jag tyckte om henne? Well, det slutade med att jag kände mig … överraskad.”

Meryl Streep sitter i ett stort, soligt loft på Robert De Niros hotell, Greenwich, på nedre Manhattan. Hon är klädd i en lila kappa och ett par eleganta glasögon som ramar in hennes världsberömda ansikte.

Omkring oss ligger tidningar som pryds av Streep, sminkad och klädd som Margaret Thatcher från den nya filmen ”Järnladyn”.

– Jag har nog aldrig gjort så mycket research för en roll tidigare. Slutade det med att jag tyckte om henne? Well, det slutade med att jag kände mig… överraskad. Så är det väl nästan alltid med människor? När man bara lär känna dem lite bättre blir man alltid överraskad. Jag blev ständigt förvånad över hur hårt Thatcher jobbade, hur mycket energi hon hade när hon var pre­miärminister. Hon sov bara fyra fem timmar per natt, hon behövde inte mer. Hon var aldrig sjuk, och verkade inte ha särskilt mycket sympati för dem som var sjuka.

När Streep börjar prata om minnena från de tre månader hon ägnade åt att föreställa Thatcher reser hon sig plötsligt upp från sin fåtölj och börjar imitera Thatchers hållning som gammal. Hon böjer ryggen framåt, spänner nacken och får ett slags sammanbitet ansiktsuttryck.

– Så här gick jag runt, under nästan hela filminspelningen, i tre månader i sträck. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få göra yoga.

”Järnladyn” är en film om en av ­Europas mest inflytelserika och kontroversiella politiker. Men själva filmen är inte särskilt kontroversiell. Den utspelar sig mestadels i nutid, i Thatchers hem och perspektivet är nästan uteslutande hennes eget.

Konsekvenserna av Thatchers politik skymtar bitvis förbi i bakgrunden, men berättelsen fokuserar på hennes person, inte hennes politik. Den ägnar mer tid åt relationen med hennes man Denis än relationen med det brittiska folket. En skribent på The Guardian skrev att filmen var ”Thatcher, utan thatcherism”.

– Hela berättelsen skildrar egentligen bara tre dygn i hennes liv, där hon lyckas packa upp alla de minnen som gjort henne förvirrad under en lång tid. Hon lär sig till sist att leva i ögonblicket hon befinner sig i, i stället för att bekymra sig över alla tankar på vad hon åstadkommit, eller vad som gått förlorat. Jag har alltid fascinerats av hur äldre människor lyckas leva i nuet.

Filmen har ändå gett upphov till en internationell debatt om Thatchers betydelse. I och med att själva berättelsen inte är särskilt politisk blir ”Järnladyn” utmärkt som projektionsyta för de ideologer som länge har väntat på en ursäkt att få förklara vad Thatcher egentligen har åstadkommit.

När det blev klart att det var Meryl Streep och manusförfattaren Abi Morgan som skulle göra filmen om Thatcher började hennes anhängare i Storbritannien protestera mot att två personer med tveksamma konservativa meriter skulle skildra deras hjälte.

Streep har varit öppen med sitt stöd för demokraterna i USA och Abi Morgan sade i en intervju förra året: ”Självklart röstar jag på Labour.”

Streep hamnade även i ett litet gräl med David Cameron, som uttryckte missnöje med att filmen visar Thatchers demens.

Men under marknadsföringsprocessen för ”Järnladyn” verkar Streep ovillig att låta sina egna politiska idéer krocka med Thatchers. I stället landar hennes analys av Thatchers politik i ett försiktigt omfamnande av premiärministern, som enligt Streep ”var mindre konservativ än dem vi kallar konservativa i USA”.

– I USA, när vi säger konservativ, så tänker vi på värdekonservativa. Men Thatcher var för aborträttigheter, hon var fördomsfri när det gällde folks bakgrund. Hela det konservativa partiet var folk från Eton och Oxbridge, men Thatcher plockade in folk som stod utanför den snäva, sociala cirkeln, folk som kom från andra klasser. Hon hade judar och homosexuella i sitt kabinett. När någon hade en personlig skandal lät hon dem fortsätta ändå, huvud­saken var att de gjorde sitt jobb. Hon ville förmodligen nedmontera den statliga sjukvården, men det slutade med att hon försvarade den.

Minns du vad du gjorde när hon blev premiärminister?

– Jag minns att jag tyckte det var väldigt coolt. Även fast jag inte hade någonting gemensamt med hennes åsikter. Men jag minns att jag tänkte att om England, som är så oerhört konservativt, kan välja en kvinnlig premiärminister, då kan det väl inte vara så långt kvar tills vi får en kvinnlig president i USA? Men här är vi, 30 år senare.

Streep fick inte träffa Thatcher under inspelningen av filmen, men såg henne en gång, 2002, när den förra premiärministern gästade Streeps dotters universitet utanför Chicago.

– Hon var där som gästtalare och pratade om slutet på kalla kriget och om sin politiska karriär. Hon var ganska gammal vid det här laget, men hon lovade att ta frågor från publiken och svarade ordentligt på varje fråga, detaljerat och intelligent och utförligt. Det slutade med att hon stod där i en och en halv timme för att hon ville svara på alla frågorna. Till slut fick hennes personal komma fram och säga till att hon måste åka vidare.

Den hårt arbetande och principfasta Thatcher dyker också upp i ”Järnladyn”, när filmen lämnar hemmiljön.

– Ett ämne som Abi Morgan har försökt skildra är hur politiker anpassar sig för att bli omtyckta. Det är ett problem i dag, med våra dygnet runt-nyheter där varje steg en politiker tar dokumenteras. Det har slutat med att offentliga personer måste vara så oerhört försiktiga. Varje steg de tar måste testas i förväg av en fokusgrupp. Det är så man gör politik i dag, och det är så man gör film i dag. Det var något väldigt uppfriskande med att Thatcher inte verkade tänka så. Hon var autentisk, säger Streep.

Det är få filmstjärnor i dag som både är tillräckligt berömda och ­tillräckligt begåvade för att kunna spela en så tung och komplex roll som Margaret Thatcher. När man träffar Streep förstår man varför hon så ofta får porträttera kvinnor med makt. Hon utstrålar ett slags mild auktoritet, pratar lika lugnt och sansat som Don Corleone. Tänker efter i flera sekunder, låter ögonen vandra runt i rummet i jakt på rätt ord innan hon svarar på en fråga.

Finns det någon Hollywoodskådespelare i dag som kan mäta sig med henne när det gäller respekt och trovärdighet?

Bland hennes manliga kolleger med lika mycket erfarenhet och lika diger samling prestigefulla roller och priser tenderar många att antingen tramsa bort sin trovärdighet med mediokra filmval eller att drunkna under sina egna gigantiska egon.

Även Meryl Streep har gjort enstaka snedsteg, men hon bibehåller en prestige som saknar motstycke i dagens Hollywood.

Trots det säger hon att hon, precis som den Thatcher vi får se i filmen, försöker undvika att oroa sig för vad medierna skriver om henne.

– Thatcher läste aldrig det som skrevs om henne i tidningarna. Jag förstår varför. Själv slutade jag läsa recensioner för länge sedan, för jag har alldeles för tunn hud. Jag klarar inte av det.

När manusförfattaren Abi Morgan, som även gjort kritikerhyllade filmer som ”Shame”, ”Brick Lane” och tv-serien ”The hour”, och Meryl Streep diskuterade vad de ville att filmen skulle åstadkomma var de två överens om att det går att ­respektera Thatchers livsgärningar, utan att för den skull uttrycka ­sympati för hennes politiska värderingar.

Morgan har sagt att hennes mål med filmen var att erkänna den ofattbara drivkraften och övertygelsen som krävdes för att Thatcher skulle komma dit hon kom.

Även om ”Järnladyn” undviker många av de mest kontroversiella konflikterna under Thatchers tid på 10 Downing Street, lyckas den skildra just den ofattbart branta uppförsbacke hon tvingades klättra upp för på vägen dit. Den var inte bara kantad av politiska motståndare, utan även alla de män från det egna partiet som försökte underminera henne. ”Järnladyn” visar därmed den ensamhet som många personer upplever när de trotsar sina förväntningar och vägrar acceptera de spelkort de blev tilldelade vid födseln.

Streep säger att det bestående intrycket hon fått av Thatcher är att hon, just genom denna ständiga kamp, verkade uppnå en integritet som är sällsynt bland dagens politiker.

– Hon stod för det hon trodde på. Hon oroade sig inte för vad folk tyckte om henne, utan höll fast vid sina övertygelser. Hon var alltid tio gånger bättre förberedd än sina manliga kolleger och det var kanske det som gjorde dem så irriterade.

Fler filmer med Meryl Streep i huvudrollen

”Deer hunter” 1978. Streep blev Oscars­nominerad för bästa kvinnliga biroll.

”Kramer mot Kramer” 1979. Belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

”Sophies val” 1982. Oscarsbelönades för bästa kvinnliga huvudroll.

”Mitt Afrika” 1985 med Robert Redford. Oscarsnominerades för bästa kvinnliga huvudroll.

”Andarnas hus” 1993 bygger på boken med samma namn. Filmen regisserades av Bille August.

”Broarna i Madison County” 1995. Motspelaren Clint Eastwood regisserade filmen.

”Adaptation” 2002. Belönad med en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll.

”Timmarna” 2002. Belönad med Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll, drama.

”Djävulen bär Prada” 2006. Meryl Streep som ilsken redaktör.

”Mamma mia!” 2008. Filmen baseras på Abbamusikalen med samma namn.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.