Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/mia-engberg-jag-vill-skapa-mina-egna-regler-och-hitta-pa-egna-lekar/

Film

Mia Engberg: Jag vill skapa mina egna regler och hitta på egna lekar

Bild 1 av 3
Foto: Charlotte Brunzell/TT
Bild 2 av 3
Foto: Lisa Mattisson
Bild 3 av 3
Foto: Lisa Mattisson

Mia Engberg fortsätter att riva genremurarna. Nu följer hon upp sin experimentella Guldbaggevinnare ”Belleville baby”, med en banbrytande spelfilm. I ”Lucky one” fortsätter hon sin dialog med sin kriminella musa - den franska gangstern Vincent.

Rätta artikel

För fem år sedan vann Mia Engberg en Guldbagge för bästa dokumentär med sin autofiktiva hybridfilm ”Belleville baby”. En hypnotisk, poetisk och originell skapelse som kretsade kring hennes egna ungdomsminnen av en trasslig kärlekshistoria med Parisgangstern Vincent. 

Mia Engberg började tänka på en uppföljare i samma stund som hon var klar. Allt började med en tydlig bild: 

– Jag såg framför mig hur en medelålders Vincent kommer hem från ett nattpass med en blodig hammare i en plastpåse och ska göra frukost till sin tonårsdotter. Ur denna bild vecklade hela manuset ut sig på någon sekund, berättar Mia Engberg som sitter i ett mötesrum i Gamla stan dagen efter galapremiären i Stockholm. 

Uppföljaren ”Lucky one” är en melankolisk, drömsk och experimentell spelfilm där hon fortsätter sin dialog med sin kriminella musa som har blivit chaufför åt eskortflickor. Vincent slits mellan sin våldsamma arbetsmiljö i Paris undre värld och kärleken till sin tonårsdotter som får spendera nätterna ensam hemma med en guldhamster som enda sällskap. 

– Jag är intresserad av det som uppstår i glappet mellan två helt olika världar – hur en människa är kapabel till både våld och att älska sin dotter. Filmens tema är befrielse. I grunden handlar det om huruvida vi verkligen vill bli fria eller sitta trygga i våra hus – som hamstern i sin bur. 

Precis som i ”Belleville baby” har hon hämtat stoff från sitt eget liv. Hon har också fortfarande sporadisk mejlkontakt med Vincent. 

– Han har inspirerat handlingen, rollfiguren och situationen. Fast flickan är helt hämtat från min egen dotter. Till och med hamstern har en förlaga i verkligheten - min dotter hade en kanin som hennes pappa ville släppa ut, skrattar Mia Engberg. 

Läs recension av ”Lucky one” 

”Lucky one” är både den mest lustfyllda och tyngsta filmen hon har gjort. Två veckor före inspelningsstarten fick hon besked om att hon hade bröstcancer och tvingades lägga filmen på is under ett år. 

– Det var en otroligt mörk sjukdomsperiod som råkade sammanfalla med att Trump blev president, högerpopulismens frammarsch och larmrapporter om klimatkrisen. Det kändes som om jag levde i ett Harmagedon. Mina apokalyptiska tankar gjorde också filmen mörkare och mer avskalad än vad jag egentligen hade tänkt från början.

Intervju med Mia Engberg aktuell med hybridfilmen ”Lucky one”. Foto: Lisa Mattisson

Hennes upplevelser av sjukdomsperioden satte också temat för den tredje delen i trilogin där Vincent kommer att ha en mindre roll. 

– Filmen har arbetsnamnet ”Black Bird” och kommer att kretsa kring allas vår dödlighet. Men filmen kommer inte att bli särskilt sorglig utan snarare präglas av en euforisk kärlek till livet, säger hon.

Som många andra som befunnit sig i dödsskuggans dal fick hon av en förhöjd livskänsla. 

– Jag vaknar varje dag och är överlycklig över att bara vara vid liv. Efter att ha ägnat hela mitt liv åt att vara i storstäder som Paris och New York vill jag numera bara vara i skogen. Kanske håller jag bara på att bli gammal, ha ha, men jag har också drabbats av en stilla rädsla över att vildmarken, djurarter och insekter håller på att försvinna mitt framför våra ögon. 

Hon lovar också att den kommande filmen ska bli ännu djärvare i sitt försök att utforska genren hon kallar för ”visuell tystnad”. 

– Jag vill flytta in berättelsen i åskådaren så att man får friheten att skapa sina egna bilder. Och jag har inga problem med att man ser filmen på en liten skärm eller tittar bort en stund bara man lyssnar – i hörlurar. Skriv det!

Efter sin uppväxt i ett arbetarklasshem har hon alltid ett tydligt klassperspektiv på världen. Så även i filmerna där hon dragits till de utsatta och osynliga – papperslösa afrikanska gatubarn (”Les enfants du Square”), ett rullstolsburet skinhead med aids (”The stars we are”), en transperson i USA (”Manhood”) eller unga graffitimålare i förorten (”165 Hässelby”). 

”Lucky one” är heller inget romantiskt vykort från den franska turistbyrån. Hennes bilder rör sig på bakgatorna i ett nattligt Paris som befolkas av samhällets olycksbarn. 

– Jag ville visa det Paris jag känner. Det är en väldigt fattig stad som speglar baksidan av lyxkonsumtion – kokain och lyxprostitution. Jag tycker att det är spännande att se vad som händer i en stad på natten – hemlösa, gangstrar prostituerade, Vincents stad. 

Den kommande uppföljaren kan bli hennes sista film. Efter 25 år känner hon sig färdig med den rörliga bilden. Ibland proppmätt. 

– Att göra vanlig spelfilm är så tråkigt, så förutsägbart och så omständligt. Jag vill skapa mina egna regler och hitta på egna lekar precis om när jag var liten. Och varför ska jag bidra med ännu mer rörlig bild mitt i alla de här visuella föroreningarna som håller på att dränka oss alla? 

Den forna punkaren har också förlorat tron på filmen som politisk kraft. 

– När jag var yngre trodde jag på allvar att mina filmer skulle förändra världen. Jag är inte så säker på det längre, säger hon. 

Nej, hon är inte bitter. Eller, jo, ja, kanske lite...  

– Jag är förstås privilegierad som får göra filmer som ”Lucky one”. Samtidigt är det så otroligt svårt att hålla på med den här sortens film i dagens kulturklimat. Man måste vara fruktansvärt tuff, ihärdig och stark, säger hon och fortsätter: 

– Jag tycker inte att jag gör smal eller obegriplig film. Många tycker att ”Lucky one” är en mörk film, men för mig är det är en ljus film om befrielse.