Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Mytiskt vhs-arkiv får filmens stora att tala ut

I tv-serien ”Bergmans video” står mästerregissörens mytomspunna vhs-samling i fokus. Här möter vi några av världens mest aktade filmskapare som pratar film och Bergman.

För två år sedan skissade journalisterna Jane Magnusson och Hynek Pallas tillsammans med producenten Fatima Varhos på ett filmprogram som skulle sändas i SVT. Under arbetet föreslog Jannike Åhlund, verksamhetsledare för Bergmancenter på Fårö, att de kunde göra ett inslag om Ingmar Bergmans tv-rum. Alltså det rum där Bergman tittade på tv och förvarade sin gigantiska vhs-samling.

Tipset drabbade trion som en helig uppenbarelse.

De skrotade sina ursprungliga planer och bestämde sig på ett ögonblick – det var naturligtvis denna filmhistoriska Fantomen­grotta som deras programserie skulle skildra.

– Vi fick höra att Michael Douglas fått en personlig visning av huset. När han kom in i videorummet och såg att ”Wall Street” fanns där började han hoppa jämfota av lycka och jublade: ”Oh my God, he has seen my film!” Då tänkte vi att om Michael Douglas reagerar så, då kanske andra också gör det. Och det har de gjort, säger Jane Magnusson.

Just själva samlingen är utgångspunkten för ”Bergmans video”, en serie i sex delar som drar i gång den 22 augusti. Hör möter vi mängder med filmskapare och skådespelare som pratar Bergman men framför allt film. Samtliga finns de representerade i samlingen. Att demonregissören fungerat som ett VIP-kort till filmvärldens kungligheter är tydligt. Woody Allen, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Ridley Scott och Lars von Trier är bara några av de medverkande.

– Som filmjournalist får man oftast bara prata med filmskapare om deras senaste film. Nu träffade jag till exempel Takeshi Kitano i Tokyo och pratade om allt, utom just hans senaste film. Många filmare verkar leta efter ett sammanhang där de får prata om sitt skapande. Det här projektet har fungerat lite på det sättet, säger Jane Magnusson.

Bland dem som besökt själva rummet på Fårö märks Claire Denis, Tomas Alfredson och Michael Haneke.

– De senaste åren har Haneke gett en lång intervju till The New Yorker. Vi fick hänga med honom i två dagar. Det är unikt. Men det är väl så att när människor får prata om det som är viktigt för dem, då vill de prata, säger Hynek Pallas.

– Eftersom man sett alla Hanekes filmer är man ju livrädd för honom. Men han tog med sin fru och de var hur gulliga som helst. De köpte glass till oss, säger Jane Magnusson.

Bergmans filmsamling är ett fenomen. Den bara pågår. Hyllmeter efter hyllmeter. Prydligt sorterade i bokstavsordning finns 1 711 videokassetter. Här återfinns namn som vän av cineastisk ordning kanske förväntar sig, som Tarkovskij och Kurosawa. Men här hittar man även titlar som ”Ghost busters”, ”Den vilda jakten på stenen” och ”Emanuelle”.

Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.

– Han såg allt, det gillar jag, konstaterar ”Babel”-regissören Alejandro González Iñárritu uppspelt när han besöker helgedomen på Fårö.

De filmer som Bergman tyckt särskilt mycket om har han försett med kryss. Billy Wilders ”Sunset Boulevard” är en av dessa. Michael Hanekes ”Pianisten” en annan.

– Woody Allen och Bergman ringde varandra då och då. Allen berättar att Bergman tyckte om att se något lättsammare om han hade ångest och inte kunde sova. Det är kanske därför ”Cocoon” finns där, säger Jane Magnusson.

Både Hynek Pallas och Jane Magnusson minns det lätt hisnande ögonblicket när de för första gången fick komma in i rummet. Doften av madeleinekaka vilar tung över deras upplevelser.

– Jag tillhör ju den generation som växte upp med videobutiker. Det här var som att färdas direkt tillbaka till den tiden, en tid som la grunden till mitt filmintresse. Alla dessa ryggar med sina olika färger, säger Hynek Pallas.

– De flesta har ju slängt sina vhs-kassetter. Det här är nog det enda videoarkivet som kommer att bevaras, säger Jane Magnusson.

Finns det då inte något vemodigt över tanken på en gammal man som sitter isolerad på en ö och tittar på film? Jane Magnusson håller inte med.

– Så skulle jag vilja ha det när jag blir gammal. Tänk. Att bara sitta på Fårö i ett härligt hus och kolla på film.

Bergman på tv

”Bergmans video” kommer att sändas i sex delar med start den 22 augusti.

Serien är gjord av journalisterna Jane Magnusson, Hynek Pallas och producenten Fatima Varhos.

Här är ett urval av de 1 711 vhs-filmer som finns i regissörens videorum

Ghost busters (Ivan Reitman, 1984)

Tokyo story (Yasujirô Ozu, 1953)

The conversation (Francis Ford Coppola, 1974)

American gigolo (Paul Schrader, 1980)

Brazil (Terry Gilliam, 1985)

Det våras för Hamlet (Alan Johnson/Mel Brooks, 1983)

Terror på Elm street (Wes Craven, 1984)

Wall street (Oliver Stone, 1987)

Barfly (Barbet Schroeder, 1987)

Castaway (Robert Zemeckis, 2000)

Bolero (John Derek, 1984)

Carrie (Brian De Palma, 1976)

Döda män klär inte i rutigt (Carl Reiner, 1982)

Crocodile Dundee (Peter Faiman, 1986)

Sticktly ballroom (Baz Luhrmann, 1992)

Love story (Arthur Hiller, 1970)

Den yttersta domen (Andrej Tarkovskij, 1966)

Edward Scissorhands (Tim Burton, 1990)

Blues brothers (John Landis, 1980)

The big chill (Alan Parker, 1984)

Fåglarna (Alfred Hitchkock, 1963)

Alla helgons blodiga natt (John Carpenter, 1978)

Ghostbusters (Ivan Reitman, 1984)

Kaninmannen (Stig Larsson, 1990)

Flugan (David Cronenberg, 1986)

Liftaren (Robert Harmon, 1986)

Mupparna (Jim Henson, 1979)

Min farbror från Amerika (Alain Resnais, 1980)

Mystery train (Jim Jarmusch, 1989)

Pixote (Hector Babenco, 1981)

Pretty baby (Louis Malle, 1978)

Picassos äventyr (Tage Danielsson, 1978)

Rosa Luxemburg (Margareta von Trotta, 1986)

Ran (Akira Kurosawa, 1985)

Play it again, Sam (Woody Allen, 1972)

Terminator (James Cameron, 1984)

Enskilda samtal (Liv Ullman, 1996)

Nil by mouth (Gary Oldman, 1997)

Trash (Andy Warhol, 1970)

Sweetie (Jane Campion, 1989)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.