Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

”Jesus och Bergman – svårt att tänka sig ett mer spännande tungviktsmöte”

Foto: Bertil Ericsson/Scanpix, Andrew MacColl/REX/Shutterstock

Ingmar Bergman blev ombedd att göra en italiensk påskfilm. DN publicerar nu exklusivt det utkast som regissören sammanställde innan projektet blåstes av. ”Det är svårt att tänka sig ett mycket mer spännande tungviktsmöte”, skriver Nicholas Wennö.

Jesus och Ingmar Bergman. 

Det är svårt att tänka sig ett mycket mer spännande tungviktsmöte. Få regissörer var heller bättre lämpade att ge sig i kast med Jesus än den svenska prästsonen som brottades med religionen under hela sitt liv. Kanske allra tydligast kom detta till uttryck i ”Guds tystnad”-trilogin i början av 1960-talet med ”Nattvardsgästerna”, ”Såsom i en spegel” och ”Tystnaden”.  

Ingmar Bergman hade just spelat in tv-succén ”Scener ur ett äktenskap” när han fick en beställning från den italienska televisionen att göra en film om Jesus 1974. Uppenbarligen lätt hänryckt av uppdraget skrev den svenska regissören ett utförligt synopsis som skildrade de sista 48 timmarna i Jesu liv. Varje episod handlade om någon av dramats huvudpersoner – ”alla omedvetna om att de är medagerande i ett av mänsklighetens väldigaste skådespel”, som Bergman skriver i sitt förord. 

Hans vision var att spela in filmen på Fårö där Visby ringmur skulle föreställa statsmuren kring Jerusalem, Östersjön skulle likna Genesarets sjö, medan Langhammars steniga kulle skulle bli Golgata. Lutheranen Bergman var också helt klar över sin relation med Guds son: ”För mig är Jesus en människa som talar till människor som lever och dör i människornas värld. Bara så kommer han mig nära och bara så kan jag förstå vad han säger till mig”.

Av någon anledning fick katolikerna kalla fötter av Bergmans gotländska Jesus-vision och ”backade blekt”, som Bergman skriver i sin självbiografi ”Laterna magica”. Uppdraget gick istället till Franco Zefirelli som gjorde ”Jesu liv och död” (1977), ett slags slösande flott, rörlig coffe table-bok där Robert Powell gick runt och stirrade med sina intensiva, beslöjade blåa blick. Eller som Bergman konstaterade: ”det blev Jesu liv och död i en vacker bilderbok, en riktig biblia pauperum”. 

Zefirelli i all ära, men visst var det var synd och skam att den svenska demonregissören aldrig fick komma till skott. En liten tröst är att det utförliga utkastet fanns bevarat i de arbetsböcker som Bergmans lämnade efter sig. 

Lagom till påsken kan DN publicera detta exklusiva synopsis för första gången.  

Den färdiga filmen får vi fantisera ihop själva. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.