Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Oscartippade Sam Rockwell: ”Jag är neurotisk och excentrisk”

Han har stor chans att vinna sin första Oscar på söndag kväll. Nicholas Wennö har träffat förhandstippade Sam Rockwell från filmen ”Three billboards...” och pratat om rasism, försoningens kraft och konsten att spela president Bush.

Sam Rockwell har jobbat i Hollywood i mer än tre decennier utan att bli något riktigt hushållsnamn. När han nyligen skulle presentera sig själv i en öppningsmonolog på ”Saturday night live” så var han den förste att ironisera över sin karriär: ”Ni känner säkert till mig som ’den där snubben från den där filmen...’”.  

Allt det där kan ändras natten mellan söndag och måndag. Efter triumfer på såväl Golden Globe- som Bafta-galan är Rockwell favorit till att även vinna en birolls-Oscar för sin uppmärksammade och kontroversiella polis i ”Three billboards outside Ebbing, Missouri”. 

Läs mer: Helena Lindblads recension av ”Three billboards...."

I filmen spelar han Jason Dixon, en rasistisk och homofobisk redneckpolis som har misshandlat en svart man men skyddas av kårandan. Han bor hemma hos en ölpimplande mamma från helvetet som mumlar om att ”Södern inte längre är vad det var”.  

– Dixon är en neurotisk och explosiv personlighet. En polis som jag konsulterade kring manuset kallade honom för ”övertänd”. Och man kan ju lugnt säga att han genomgår en otrolig förvandling. Jag träffade just någon som sa att Dixon påminde om bibelns Paulus, han som förvandlades från romersk förtryckare till en av apostlarna. Ja, det låter som en passande arketyp, antar jag, säger Sam Rockwell när Filmfredag träffade honom efter världspremiären i Venedig. 

Som bekant kretsar filmen kring Frances McDormands sörjande singelmamma Mildred Hayes vars dotter har blivit våldtagen och mördad – utan att den inkompetenta lokalpolisen lyckas hitta ett enda spår. I ren desperation startar hon ett enkvinnaskrig mot Woody Harrelsons polischef och hans underlydande. 

Läs mer: Intervju med Frances McDormand

Sam Rockwell har fått lysande kritik för att han lyckas ladda sin skenbart fyrkantiga pappfigur med motstridiga känslor som genomgår en förvandling. 

– Jag kan inte relatera till den rasistiska sidan av Dixon, men jag kan förstå det självförakt han bär på. Han är en morsgris, rasist, raserimissbrukare, en korkskalle, och en skadad person som tvingas växa upp, säger Sam Rockwell som under sin uppväxt ofta hamnade i slagsmål med vit makt-grupperingar och föredrog att lyssna på James Brown, Run-DMC, Grandmaster Flash och breakdansa till ”Thriller” och ”Purple rain”.

”Three billboards...” har kritiserats för att återställa rasmaktsordningen i Hollywood och reducera svarta till pappfigurer. I Huffington Post skrev till exempel Zeba Blay en artikel under rubriken: ”White critics love ‘Three billboards‘ like they love their racist uncles”.  

Lika lite som manusförfattaren och regissören Martin McDonagh vill han dra några politiska växlar på ”Three billboards…” 

– Detta är inget inlägg i vare sig den amerikanska debatten om rasfrågor eller om polisvåld. Naturligtvis har vi sett exempel på fruktansvärt polisvåld i USA, som till exempel Rodney King-fallet. Visst finns det rötägg i kåren, men som jag uppfattar det är de flesta poliser anständiga, säger han och fortsätter: 

– För mig är detta i första hand en mörk saga som inte är särskilt realistisk. Jag ser filmen som en social kommentar om hur människor från olika bakgrunder kan skapa relationer om de får chansen att mötas. Det handlar till exempel om när Frances McDormand grälar med Woody Harrelson och han plötsligt råkar hosta blod på henne – det är ett otroligt starkt ögonblick. 

– Ett annat är när min brännskadade rollfigur ligger på sjukhuset och får apelsinjuice av killen som jag just har misshandlat. Förlåtelse och försoning är det starkaste temat i filmen för mig, säger han. 

Rockwell lovprisar Martin McDonaghs manus som gjorde det lätt att för honom vara på jobbet. 

– Manuset är fantastiskt, helt galet, bananas. Samtidigt är det som att läsa David Mamet, Sam Shepard, Harold Pinter, Quentin Tarantino. Martin en av planetens bästa manusförfattare, säger Rockwell som även var med i McDonaghs mörka kidnappningskomedi ”Seven psychopaths” som utspelar sig i Los Angeles undre värld. 

Deras första möte på i början av 2000-talet slutade med att han gav regissören nobben. McDonagh erbjöd honom att spela i det som skulle bli succépjäsen ”Pillowman” (2003), men Rockwell fick inte riktigt kläm på pjäsen. 

– Jag var naturligtvis en idiot som tackade nej. Ett stort misstag. Martin är älskvärd, rolig och amerikaniserad snubbe som är uppvuxen med samma Scorsese-filmer som jag. Vi brukar kommunicera genom att dra alla replikerna i ”Mean streets”, haha. 

Rockwell slog igenom i mitten av 80-talet i ”Clownhouse” – hans rollfigur var äldst i en brödraskara som var ensamma hemma och terroriserades av förrymda mentalpatienter som mördat cirkusclowner och stulit deras identiteter. 

Men det var egentligen först i mitten av 90-talet som Hollywoodproducenterna fick upp ögonen för Sam Rockwell på allvar: I Tom Di Cillos ”Box of moon light” spelade han den excentriska pojkmannen ”The Kid” som bodde i en halvfärdig husvagn och gillade att klä ut sig till Davy Crockett.

Sedan dess har Rockwell ofta fått spela lite smålöjliga och flippade rollfigurer i samhällets marginaler. Han har bland annat gjort uppmärksammade roller i filmer som ”Den gröna milen”, ”The way way back” och ”Moon”. 

– Jag antar att jag har en förmåga att krypa under huden på den här typen av galna rollfigurer. Kanske är jag en smula excentrisk och lite neurotisk. Men inte mer neurotisk än medelamerikanen – och definitivt inte mer än den genomsnittlige skådespelaren, säger han och skrattar. 

– Jag har råkar ha spelat många rednecks på senare tid, men jag har också spelat vanliga killar under extraordinära omständigheter som till exempel ”Joshua”. Fast antihjältar är väldigt roliga att spela. Nyligen spelade jag en Ku Klux Klan-figur, en intressant rollfigur. Sorgligt nog var filmens tema tyvärr ganska vältajmat med utvecklingen i USA, säger han.  

I år dyker han upp som en sydstatsfigur med presidentstatus. I Dick Cheney-biografin ”Backseat” med Christian Bale spelar han George W Bush. Filmen, som regisseras av Adam McKay (”The big short”) utspelar sig kring tiden då Bush blir nominerad som presidentkandidat till strax efter den 11 september 2001. 

– Jag ville hitta ”den verklige Bush”, hans kärna. Jag är intresserad i hans oskuldsfullhet, de här ”rådjur i helljus på motorvägen”-kvaliteterna som han besitter, det är något som vi alla kan relatera till. Och jag känner medlidande med honom när han stammar sig fram och strular till sina tal, älskar att han är så mänsklig i debatterna, som en stackars snubbe som inte riktigt vet vad han ska säga. Men folk gillade George W Bush för att han aldrig pratade ner till folket. Ingen vill känna sig dum, säger Sam Rockwell.

– Han är inte helt olik Jason Dixon i ”Three billboards…” – man tror att han är en idiot men det finns något mer bakom pannbenet. I dessa tider framstår Bush som mer tilltalande och charmig än någonsin. Jag skäms för Trump och ber om ursäkt å USA:s vägnar. Vi skulle hellre ta Bush nu. Jag saknar honom. 

Sam Rockwell

Född 1968 i San Mateo, Kalifornien. Son till skådespelarna Pete Rockwell och Penny Hess. Mestadels uppvuxen i San Francisco. Vann en Silverbjörn för bästa skådespelare i ”Confessions of a dangerous mind” på filmfestivalen i Berlin 2003. Belönades med en Golden Globe och en brittisk Bafta-statyett för sin roll i ”Three billboards outside Ebbing, Missouri”. 

 

Filmografi i urval:  

”Clownhouse” (1989)

”Box of moon light” (1996)

”Kändisliv” (1998)

”Den gröna milen” (1999)

”Confessions of a dangerous mind” (2002)

”Moon” (2009)

”Seven psychopaths” (2012)

”The way way back” (2013)

”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” (2017)

”Backseat” (2018}

 

 

 

 

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.