Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

På spaning efter den polis som flytt

Swedish crime är sedan länge ett etablerat begrepp. Maaret Koskinen läser Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” och följer polisspåret i svensk film och tv. Filmfredag har också pratat deckare med den twittrande polischefen och synat den växande marknaden för statister i uniform.

En svensk Dirty Harry. I Gunvald Larsson ser Tapper tidsandans behov av en reaktionär antihjälte, en ”revolverman, redo att sätta på och täppa till käften på alla mesproppar”.

För några år sedan fick jag och en kollega en snilleblixt: Varför inte bjuda in Leif G W Persson till ett forskarseminarium vid vår filmvetenskapliga institution? Här hade vi ju en patenterad kriminologiprofessor och därtill bästsäljande författare, vars böcker om brott och poliser det gjorts film på.

Vad bättre då än att med hjälp av denne specialistkompetens inom både fiktionens och verklighetens räjonger gjuta handfast kunskap i våra (förment) världsfrånvända bleksiktiga doktorander, utan att för den skull förlora lusten och fantasin ur sikte?

Behöver det nämnas att seminariet blev lyckat? Hårda fakta flög som spjutspetsar genom luften och punkterade allehanda myter och missförstånd, inte minst de som orsakas av det simpla faktum att de flesta svenskar träffar fler fiktiva poliser än riktiga poliser. Nej, fick vi alltså veta, i Sverige krävs ingen husrannsakningsorder som over there, inte heller bör vi förvänta oss att polisen ska se ut som en halv järnvaruhandel. Och av bara farten samt för varje ny prilla under läppen var professorn på god väg att lösa ännu ett i raden av svenska cold cases.

Samtidigt hade vi garderat oss med en som vi tyckte förtroendeingivande teoretisk överbyggnad och kallat seminariet för ”Upp till bevis: brottsplatsen som kunskapsteoretisk urscen”. Que? Inte alls så komplicerat, min käre Watson. Det som sker vid en brottsplatsundersökning iscensätter ju i ett slags koncentrat en kunskapsprocess: Med vilka metoder komma åt fenomenvärldens lämningar och indicier? Hur empiriskt säkra dem, sedan tolka olika typer av bevis och till sist jämka ihop allt till en meningsfull helhet?

Ska man tro kriminalteknikern Grissom i tv-serien ”CSI” ligger Sanningen i det rent mätbara. Alldeles oreflekterat tycks han tro att fakta är lika med kunskap, och på något mirakulöst sätt alltid förklarar sig själva: ”The evidence speaks for itself.” Han, skulle man kunna säga, är ett offer för klarhetens tyranni: tron på att något måste vara sant för att det tycks så bekant. ”I detaljen ligger klarheten, men i avgrunden ligger sanningen”, för att citera fritt efter Schiller. Sanningen ligger i mörker och gåtan – människan – återstår att reda ut.

Alltså: jämte behovet av spänning och, för att citera Håkan Nesser: ”för ett slag sänka sig i ondska”, kan inte detta vara en anledning till kriminalberättelsens popularitet? Här får ju varje människa och amatör, utan att vara forskare eller grävande journalist, insyn i några av vetenskapandets elementa.

Sådana hypoteser är inte Michael Tapper alls intresserad av i avhandlingen ”Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010”.

Men i allt övrigt väsentligt har han järnkoll, och det är med närmast ett dödsförakt han spränger fram i den svårforcerade terrängen för att stanna till, frilägga och reda ut. Resultatet har också blivit en över sju hundra sidor svensk idé- och kulturhistoria, såsom den kommit till uttryck i de mest tongivande polisberättelserna. Dessutom påtagligt välskriven: Tapper är sedan länge filmkritiker på Sydsvenskan och dessutom tvåfaldigt belönad chefredaktör bland annat för Filmhäftet.

Men innan han kommer till saken erbjuds den intresserade inte bara en omfattande internationell historisk exposé över genren genom både litteratur och film utan även genrens förhållande till lagens idéhistoria, sociologi, kriminologi och journalistik.

Allt följs sedan av en specifikt svensk genrehistorik mot bakgrund av nationella idéhistoriska strömningar under 1900-talet, vilka i sin tur speglas i den svenska kriminalpolitikens förändringar. Därför ska man inte låta sig överrumplas av de mest magnifika kapitelöppningar, till exempel: ”Den svenska polisen som civil organisation har sitt ursprung i Gustav Vasas statsreformer på 1500-talet.” Här får man kort sagt reda på saker som man inte visste att man hemskt gärna ville veta.

Först därefter följer, i fjorton kapitel, djupdykningar i olika författarskap och deras avläggare i film och tv-serier, däribland Sjöwall–Wahlöö, Leif G W Persson, Guillou, Mankell, Nesser och Stieg Larsson. Och inte förvånande läggs en del krut på Sjöwall–Wahlöö. Deras tio romaner mellan 1965 och 1975, ”Roman om ett brott”, kom ju att bli själva grundformeln för den svenska kriminalberättelsen, där brott sågs som symtom på ett mer överordnat Brott – ”det sjuka samhället”.

Deras romanserie var kort sagt ett högst medvetet ideologiskt projekt, med ambitionen att beskriva en senkapitalistisk utveckling av folkhemmet från utopi till dystopi. Och det som Tapper med all önskvärd tydlighet visar är i hur hög grad boksviten, sin tidsbundenhet till trots, kom att ”vinna slaget om verkligheten”, kort sagt sätta agendan för ett ständigt pågående samhälleligt katastrofscenario så att det nästan blivit osynligt.

Så sant. Ett sådant scenario är ju avläsbart hos senare författare som Henning Mankell och Stieg Larsson. Speciellt hos den förre frammanas, med Tappers ord, ”föreställningen om ett förmodernt lyckotillstånd då Skånegårdarnas idylliska fasader inte dolde knarkfabriker, traffickingligor och datorterrorister”, medan Wallander med tiden växer till något av ”en botgörare för världens ondska som under mordutredningarna tar på sig brottsoffrens lidanden”; otvättad och iklädd solkiga kläder blir han en spegelbild av samhällets utstötta.

Det är först på senare år man hittar polemiker mot traditionen, främst Leif G W Persson och Roslund & Hellström. Deras berättelser tar ju upp kritiken av polisens organisationskultur och även potentiella hot mot rättssamhället. I synnerhet Perssons kommissarie Bäckström – ”liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint” – blir till sinnebilden för en ständigt självöverskattande poliskår.

Men om det är i polisgenren som en omvärdering av den nationella självbilden formuleras så är det inget isolerat fenomen utan har tvärtom skett i linje med liknande strömningar utomlands. Därför är det så välgörande att Tapper hela tiden håller samtida internationella filmer i synfältet: alltifrån ”Bullitt” och ”French connection”, till Dirty Harry-seriens ”stilbildande reaktionära backlash” fram till seriemördarhajpen från 1990-talet och framåt.

Dirty Harry får ju också sin svenska motsvarighet i tv-serien ”Beck” och Mikael Persbrandts Gunvald Larsson. I honom ser Tapper tidsandans behov av en reaktionär anti­hjälte, en Swedish badass: ”I en tid märkt av nynazism, högerpopulism och backlash är Gunvald deras revolverman, redo att sätta på och täppa till käften på alla mesproppar i det kravlöst liberala kärringsamhället, kriminella likväl som feminister, intellektuella, kulturkoftor, skrivbordspoliser och andra rosafärgade reformister.”

Och därmed är vi framme vid senare tiders ändrade produktionskultur inom film och tv, som tog sin början i de tysk-svenska Beckserierna på 1990-talet (med Gösta Ekman och senare Peter Haber). Nu var också standardiseringen på plats, med allt från logotyp till produktionssätt och distributionsplan för bio, kabel-tv, dvd:er och marksänd tv.

Men en del frågor kvarstår. Hur är det med till exempel Arne Dahl och Jens Lapidus, en yngre generation vars böcker och filmer (”Snabba cash”) helt enkelt inte har fått plats i avhandlingen? Och även om Michael Tapper uppfriskande nog frilägger Sjöwall–Wahlöös nattståndna sexism, där kvinnor födda med könsorgan beskrivs som ”löpska” eller till och med ”nymfomaner”, så hade genusperspektivet gärna fått utvecklas i fallet med den erotiskt polymorfa Lisbeth Salander.

Ett annat spår värt att fördjupa sig i vore Salanders plats på den internationella genrekartan. Ta hennes uppenbara likheter med Sara Paretskys hjältinna V I Warshawski, också hon med orubbligt hederskodex, rörigt privatliv och kampsportsskicklighet.

För kan inte sådana likheter åtminstone till del förklara Salanderfigurens internationella popularitet? Saken är ju den att den mottagande kulturen – i detta fall den engelskspråkiga världen – knappast vore mottaglig, trots all hajp i världen, om där inte fanns något man känner igen. När alltså amerikanska kritiker förvånat skriver om det nya, mörka Sverige och offer-hämnarinnan Salander är det inte bara med eftersläpande föreställningar om välfärdslandet som otidsenlig fond, utan utifrån sådant de lärt sig känna igen i fiktion och berättelser – inte sällan, ironiskt nog, den egna.

När alltså den till synes främmande fågeln Salander knackar på träder ryggmärgsreflexen in: man ser en föregiven (svensk) verklighet, inte en (amerikansk) genrekonvention.

Ett annat närbesläktat fenomen man skulle vilja ha utrett är poliskollektivet och dess arbetsplats som klass- och manlighetskultur: kamaraderiet, professionalismen, ett kollektiv som faktiskt fungerar, även om individen mår skit och allt annat går åt helvete. För när Wallander mår skit är han inte bara en samhällsrepresentant i kris utan möjligen också en manlighet i kris.

Eller är krisen (whiskyn, operan) en förstelnad konvention, så självklar att den inte syns? Möjligt. Men attraktivt är det i vilket fall att det fiktiva snutkollektivet fungerar, i synnerhet i en tid då verklighetens motsvarigheter är så uppenbart dysfunktionella.

Och sedan återstår frågan varför det blir så krampaktigt när kvinnliga aktörer förs in i handlingen. Modernare tider kräver det, javisst, men de kläms pliktskyldigast in, i enlighet med den repressiva toleransens logik: Marie Göranzon blir chef – och hamnar ofelbart och bokstavligen i utanförskap, utanför kamaraderiet. Fast även det sker helt i enlighet med befintliga genrekoder: den kvinnliga chefen får här samma roll som den evigt rytande svarta polischefen som plötsligt grasserade i amerikansk film och tv-serier på 1970-talet.

Är det därför kvinnliga snutar fortfarande bäst gör sig som ensamvargar? Och därför inte heller blir så värst populära (jämför ensamma mamman ”Irene Huss” eller ”Maria Wern”). Den mest intresseväckande i genren var Cecilia Nilssons alkoholiserade obducent i ”Graven” för några år sedan, men där bröt sig ju manusförfattarna Cilla och Rolf Börjlind ut ur Beckfabriken och fick ta ut svängarna ordentligt.

Å andra sidan lovar SVT:s nya serie ”Bron” en del gott. Men det är intressant att en del tv-kritiker främst ser den svenska kvinnliga snuten som pinsamt stel och ”svensk”, jämfört med hennes förment mer avslappnade danska manliga kollega. Vadå? Kan hon inte få vara just så Aspergeraktig som Grissom eller för den delen Tony Hill i ”Blod i sinnet”.

Vilket skulle bevisas: en lycklig snut är ingen bra snut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.