”Dolor y gloria”, ”Smärta och ära”, är det vad som återstår när man är en gammal regissör och kroppen börjar gnissla?

Den spanska filmens stolthet Pedro Almodóvar tycker i alla fall att det kan vara ett sätt att sammanfatta läget. Filmen han tävlar med i filmfestivalen i Cannes heter så. I den berättar han mycket om sig själv, till sin egen och gamla medarbetares förvåning:

– Jag var tvungen att fråga mig ”är jag beredd att skriva något som kommer så nära mig själv?” Jag tvekade ett tag, för jag är väldigt blyg.

Quiz: Vad vet du om Pedro Almodóvars filmer? 

Almodóvar blir sjuttio i höst. I filmen spelar Almodóvars gamla stjärna Antonio Banderas filmregissören Salvador Mallo. Ni kan ju plocka lite med bokstäverna. Salvador bor i en vacker, färgstark lägenhet. Den är inspirerad av Almodóvars egen, full med konst, elegant möblerad. Salvadors kropp värker. Han ger sig knappt utanför dörren. När han ändå vill introducera en av sina filmer, nu restaurerad, på Cinemateket i Madrid börjar saker förändras. Salvador söker försoning med huvudrollsinnehavaren Alberto (Asier Extandia) och prövar hos denne att röka heroin. Det blir en ny vana, som får honom att börja försjunka i minnen. Barndom - Penélope Cruz spelar mamman - och gammal kärlek kommer för honom i ensamheten.

Det var bra för Almodóvar att göra ”Smärta och ära”:

– Man gör inte film som terapi och jag skulle aldrig råda någon att göra det men i det här fallet var det så.

Almodóvars vita hårbuske är kortare än man är van att se den. Han har kostym i en nyans av grönt som vagt påminner om utstyrseln för medhjälparna till amerikanska varuhustomtar. Kanske påverkas associationen av att han är så snäll och hjälpsam där han sitter på soffan och tar emot journalisternas frågor.

Han kände sig dålig när han började skriva filmen. Hans förra film var ”Julieta” (2016), där en mor försöker återuppta relationen till dottern som vänt henne ryggen. Inför den var Almodóvar tvungen att operera ryggen:

– Fysiken är väldigt viktig för en regissör.

Almodóvar fruktar dagen då han inte längre kan göra film. Kroppen kan svika, den nödvändiga passionen kan vägra infinna sig. Det – jämförelsevis lätta – heroinberoende Salvador utvecklar är en bild för något annat:

– Vad jag ville säga i filmen var att hans verkliga beroende var att göra film.

På presskonferensen tidigare berättade Penélope Cruz, som arbetat med Almodóvar flera gånger, att hon blev tagen av att få ett manus där han så mycket utgick från sig själv:

– Jag vågade inte fråga om något. Jag förstod inte min egen reaktion. Pedro hade inte sagt att vi inte fick fråga och undra. Jag var nyfiken. Men det kändes som om det var så känsligt.

Almodóvar i sin tur förvånades över de starka känslor manuset väckte:

– Jag blev överraskad av det, att Penelope inte frågade mig, för hon ville fråga mig till exempel om jag använt heroin, många sådana saker. Jag ska säga att det har jag inte gjort. Men att hon är så respektfull att hon inte frågar... Dessutom var hon för blyg för att fråga mig om jag haft stunder då jag känt mig så deprimerad som Antonios rollfigur. Svaret är ja.

Med Penélope blir jag en heterosexuell man. Men Penélope känner inte på samma sätt för mig, hon känner sig som en mor för mig.

Det visste inte Cruz för de har inte riktigt den sortens relation:

– Jag gillar henne verkligen. Med Penélope blir jag en heterosexuell man. Men Penélope känner inte på samma sätt för mig, hon känner sig som en mor för mig.

Antonio Banderas kunde inte tro att han blev erbjuden att spela Pedro. Banderas hade hoppats på en chans till. De hade bråkat under senaste samarbetet, ”The skin I live in” (2011), med Banderas som urspårad plastikkirurg. Banderas tyckte att han i Hollywood utvecklats som skådespelare och ville använda nya kunskaper om filmskådespeleri. Almodóvar var inte intresserad:

– Efteråt, när filmen var klar, säger Banderas, förstod jag att han velat ha bara mig.

Denna gång var skådespelaren redo:

– Inför den här rollen måste jag döda Antonio Banderas.

Actionfilmernas och spektakelfilmernas Banderas måste undanröjas.

– Jag ville inte ha den här bravuran, ­säger ­Almodóvar. Den är bra för alla de här episka filmerna Banderas har gjort, och de passionerade rollfigurerna han gjorde i mina filmer på 80-­talet. Nu ville jag ha det direkt motsatta.

Almodóvar är mycket nöjd med den nedsläckta Banderas han fått:

– Han kan spela hjälte eller göra action igen men jag skulle råda honom att hålla fast vid detta. Han visar att det finns en ny möjlighet för honom.

Vid presskonferensen nämnde Banderas hjärtattacken han fick 2017. Efter den ville han ”hitta mig själv igen”. ”Smärta och ära” har varit viktig:

– Sommaren då jag gjorde den här är den lyckligaste i mitt skådespelarliv och det kan ingen ta ifrån mig.

Det är även dags för en mer nedtonad Almodóvar. ”Smärta och ära” är vacker och fylld av färger, som det ska vara i en Almodóvar, men är stilla, utan frenesin från filmer som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. Vändningen kom med ”Julieta”.

Det självbiografiska har smugit sig på honom:

– Jag började skriva något om mina relationer till några skådespelare. Jag brukar skriva mycket, det är avkopplande. I min dator finns många korta berättelser, ibland tar jag från dem till mina filmer. Efter några veckor läste jag den här biten och insåg att den kunde bli mer. Så kom stunden då jag insåg att den handlade om mig själv. Då tvekade jag.

Pedro Almodóvar brukar hålla saker för sig själv:

– Inte ens bland vänner talar jag om så här intima ting.

Man ska inte ta filmen bokstavligt, inte tänka ”Pedro gjorde si, Pedro gjorde så”. Han bodde inte med mamma i en grotta, som lilla Salvador i filmen, och som görs i vissa spanska regioner. Men som Salvador drog Pedro i tioårsåldern in pengar genom att lära unga lantarbetare att läsa och skriva. Mamma fick i gång verksamheten:

– Hon hade entreprenörsinne. När jag tänker tillbaka är det som rena Gabriel García Márquez-berättelsen.

I ett avseende kan man ta filmen bokstavligt, ”Smärta och ära” bjuder på ett hemmahos-reportage hos Almodóvar. Det är hans boende som till inspelningen återskapats i ateljé:

– Vi gjorde en replik, en perfekt kopia av mitt hem. Inklusive föremålen och möblerna och tavlorna. Teamet tyckte att det var lustigt, en del frågade ”Pedro hur känns det nu när vi filmar här i ditt hem, när du går hem hamnar du ju på samma ställe?'

Vad betydde det för filmen att ha rätt miljö omkring sig?

– Det var till stor hjälp för scenografen, och för den som skulle göra frisyrerna, för de behövde inte lägga tid på att experimentera med vad som skulle passa. När jag filmade i något hörn och tyckte att något saknades så sa vi bara ”Åk till Pedros ställe och hämta!” Det var mycket praktiskt. Det var det bästa. Det var verkligen mycket praktiskt. Vi tjänade faktiskt en veckas filmning, säger Almodóvar nöjt.