Podden ger plats för längre prat

Den första regeln om målgrupper är att man inte får tänka på målgrupper.

Åtminstone om man ska förklara poddradions betydelse i det nya medielandskapet.

– När man låter sådant spela roll är man ute på väldigt tunn is, säger Kristoffer Triumf , vars poddradio­serie ”Värvet” med timslånga intervjuer med svenska nöjesprofiler snabbt blivit en av landets mest nedladdade.

Uppmärksamheten för ”Värvet” har kretsat kring hur det långa samtalet getts utrymme. Och att det är poddradions gräsrotsstatus som möjliggör det.

I en poddsändning blir saker som målgrupper eller vinstkrav ointressanta. Det handlar om ideella hjärteprojekt. Eftersom sändningarna är enkla att producera krävs inget större ekonomiskt risktagande eller överhängande businesstänk, inga redaktörer, inga avbrott för musik eller reklam.

Det är unikt för radiosammanhang, där till och med ett monologprogram som ”Sommar” i P1 har producenter som mallar programmen och inskränker innehållet. I poddsändningen ges utrymme för din personlighet, och Kristoffer Triumf berättar att gästerna i ”Värvet” själva uttrycker sin uppskattning över att för en gångs skull få prata till punkt.

– Till exempel komikern Kristo­ffer Appelquist var nog väldigt lycklig över att få prata så utförligt när han tidigare haft fyra minuter i stöten som panelmedlem i ”Extra extra” och ”Adam live”. Och utgår man från reaktionerna på ”Värvet” i sociala medier så var hans intervju en av dem som fått mest uppmärksamhet och uppskattning.

Alexander Bard, som var en av gästerna i SVT-programmet ”Min sanning”, där en ensam gäst får tala i en timme, anser att det långa samtalet är här som ett motgift till snuttifierade intervjuer och snäva vinklar:

– Folk är spytrötta på ytligt trams med förutbestämd dramaturgi. Nu är det dags för djup och då måste man få lägga ut texten och prata till punkt. Ostört.

Jesper Enbom, lektor på institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet och innehavare av egna poddsändningen ”Mediespanarna”, håller med om att det till stor del är det nutida diskussionsklimatet som skapat framväxten.

– Jag tittar till exempel inte på ”Debatt” eftersom jag blir så otroligt trött på att det bara handlar om snabba instick där alla tvingas prata i mun på varandra och säga spektakulära saker. På ett personligt plan är det skönt att höra någon som får lägga ut texten.

Kristoffer Triumf insåg med ”Värvet” att han saknat de långa samtalen. Och medan intervjuerna pågår är det enda gången på dygnet han inte känner att han måste kolla av mobiltelefonen eller internet, eller ens tänker på det. Den fragmentariska webbkommunikation som dominerar vår dagliga dialog har helt enkelt hittat sin balans i de utdragna samtalen.

Psykologen Oskar Henrikson är inne på samma spår. Han lyssnar själv på poddsända föreläsningar av psykologiforskare på promenaden till jobbet och det, menar han, är betydligt mer tillfredsställande än att zappa i Twitterflödet. De snabba kickarna från sociala medier kan rent av ha format vår vilja att göra mer långvariga saker.

– Vi har nu lärt oss belöningsmekanismerna hos Twitter och Facebook och är därför inte längre slavar under dem, säger han.

Samtidigt har de tekniska framstegen med smarta telefoner gett poddsändningar och långa inspelningar en rörlighet och tillgänglighet. Som lyssnare blir belöningskänslan större – liksom sannolikheten att man faktiskt tar sig tid att lyssna – eftersom man själv aktivt sökt upp poddsändningen snarare än att strölyssna på ett radioprogram som står och skvalar i bakgrunden.

– Att man dessutom kan lyssna när man känner för det och ta ett avbrott om det behövs gör att poddradioformatet lämpar sig så väl för det längre samtalet, säger Jesper Enbom.

De fria ramarna i en poddsändning kommer också med ett visst mått av charmigt slarvig amatörism: ofta tar samtalen långa sidospår från sitt ämne eller följer argument med en ohämmad dynamik som aldrig sker i den artikelformaterade diskussionen. Den spontaniteten gör å andra sidan konversationerna mer avslappnade.

– Jag reagerade på hur Magnus Betnér gav sig på Peter Wahlbeck i ett avsnitt av ”Värvet”. Han sa direkt efteråt: ”Det här scoopet kommer du att kunna sälja till Aftonbladet sen.” Jag tror inte han hade lagt ut texten på samma sätt i ett traditionellt media. Det skapas en intimitet i de långa samtalen, att det inte riktigt känns offentligt. Då får man också den typen av avslöjanden, säger Jesper Enbom.

På samma sätt skapade Annika Lantz tidningsrubriker när hon i ”Värvet” pratade ut om hur hon mobbats av sin chef på Sveriges Radio.

Tittar man på de poddsändningar som är populärast kan det först kännas ironiskt att det är redan medialt etablerade personer med egna uttrycksformer som tagit gör det själv-formatet till sitt hjärta: Carina Berg och Jenny Strömstedt, Alexander Schulman och Sigge Eklund, Carolina Gynning och Anitha Schulman, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

– Vi sitter alltid fast i strukturer. Inte ens de mest framgångsrika journalister är utan ramar: det finns arbetsgivare att förhålla sig till, alltmer inom yrket ska produceras på kortare tid. Poddradion är ett sätt att själv få kontroll, att få göra längre saker man inte har möjlighet till i det vanliga yrkesutövandet, säger Jesper Enbom.

Margret Atladottir är chefredaktör på Nöjesguiden och driver även poddsändningen Nöjesgaten:

– Det är så väldigt fria tyglar, podcasten ger oss tillfälle att bjuda in gäster vi annars skulle ha intervjuat i skrift, och ha ett mer levande samtal. Sen har vi rätt hängivna följare som uppskattar att höra våra röster och spontana åsikter så det är för dem vi gör det.

I USA är de rena intervjupoddarna etablerade. ”WTF”, ”Fresh air”, ”You made it weird”, ”The nerdist” och Alec Baldwins politiker- och kändisintervjuserie ”Here’s the thing” är alla föraningar om vad som komma skall på svensk mediemark. Kristoffer Triumf, som själv inspirerades att starta sin poddradio av just ”WTF”, berättar att de vanligaste mejlen han får från lyssnare är hur de rent praktiskt ska gå till väga för att göra sin egen podcast.

Och det har redan börjat dyka upp efterföljare, som Magnus Berglunds ”Försnack” och Simon Gärdenfors ”Arkiv samtal”.

– När Filip och Fredrik slog igenom med sin poddsändning kom tio stycken andra exempel som försökte vara likadana, kanske kommer det snart andra som vill göra ungefär vad jag gör i ”Värvet”. Det är bara roligt att de hör av sig, ett tecken på att det börjar röra på sig, säger Kristoffer Triumf.