Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 09:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/prisbelonade-regissoren-john-skoog-vi-testade-att-gora-en-film-som-bara-ar-ett-tillstand/

Film

Prisbelönade regissören John Skoog: ”Vi testade att göra en film som bara är ett tillstånd”

John Skoog under inspelningen av ”Säsong” på skånska landsbygden. Foto: Ernst Skoog

John Skoog vann toppriset på danska Cph:dox för sin lyriska hembygdskildring ”Säsong” som nu har svensk biopremiär. Niklas Wahllöf ringde upp den skånska filmpoeten som just nu förbereder sin nya dokumentär i New York.

Rätta artikel

Vad är det som händer? Brusande kölvatten, kor som tycks förrymda och står och betar i skogen, en slåttermaskin vars starka strålkastare skapar mänskliga skuggor som rör sig mot en svart skogsfond. Ett tonårsfylleslag i en glänta. Ett arbetslag från Polen som ska säsongsjobba på bondgården. 

John Skoogs första långfilm innehåller just den typen av disparata och oavslutade scener från en glesbygd. Samtliga är hämtade från John Skoogs uppväxtmiljö, lilla Kvidinge mellan Klippan och E4 i nordvästra Skåne, och på något sätt blir de här fragmenten stilla, meditativa och ofta hemskt vackra: ”Om Tarkovskij hade spelat videospel och var en svensk lantbrukare så skulle hans filmer ha kunnat ha se ut så här”, löd motiveringen när hybridfilmen ”Säsong” belönades med toppriset på den stora danska dokumentärfilmsfestivalen Cph:dox tidigare i år. Den svenska regissören är smickrad av jämförelsen men vill inte prata om Tarkovskij.

– Det vanliga är att det finns en hierarki; en berättelse som framförs av skådespelarna, sedan kommer kameran, ljudet, klippningen... Men vi har testat att göra en film som är ett tillstånd. Det är inte narrativet som tillåts dominera här, utan det finns en jämställdhet mellan allt: människorna, sakerna och djuren som framträder i bilderna, platsen, kameran, ljudet – allt är tänkt att existera ihop, på samma nivå. Beroende av varandra, säger John Skoog via Facetime en tidig morgon från Manhattan. 

Han befinner sig i New York för sitt nästa projekt, att dokumentera stadens äldsta och sista fungerande ”public market” (typ saluhall) Essex Street market, som nu på typiskt sätt måste flytta ut till en nyare, finare och halvprivatiserad byggnad. 

– Den här jämställdheten i ”Säsong” är alltså att man som publik ska ges möjlighet att tänka tillsammans med filmen, fortsätter han.

Bild 1 av 3 ”Säsong”
Foto: Ita Zbroniec-Zajt
Bild 2 av 3 ”Säsong”
Foto: Ita Zbroniec-Zajt
Bild 3 av 3 ”Säsong”
Foto: Ita Zbroniec-Zajt

Säsong, från latinets sat'io och franskans saison, betyder såningstid, eller kort och gott den bästa tiden för något. Samtidigt är det väl den sämsta tiden någonsin, eller i alla fall på väldigt länge, för den här planeten. Och över filmens olika scenerier finns detta mörker, denna sorg, som är svår att ta på.

– Jo, det finns mycket att säga om undergångstemat –  ”antropocen” är ett ord som många slänger sig med nu. Men det är verkligen sent på jorden, i filmen och på planeten. Med risk för att göra en efterkonstruktion tänker jag samtidigt att saker kan bli tydligare och att det kan vara den bästa tiden för att synliggöra något av detta, säger John Skoog och fortsätter att filosofera. 

– Kan man på något sätt göra ett förslag till en mindre hierarkisk uppdelning av de här sakerna så kanske man kan ge filmen känslan av det antropocena tillståndet, av sig själv. Jag kan inte exakt formulera den tanken, vilket kanske är varför jag gör film i stället för skriver. Då slipper jag säga det...

Är det så att alla luckorna mellan bilderna eller scenerierna, allt det oavslutade, är ett sätt att lämna över till publiken att fylla i dem. Ge dem mening, kanske avsluta dem, vad man nu vill?

– Ja, eller, kalla luckorna för mellanrum. Att det är i mellanrummen som berättelsen blir till. Det är ju mellan orden som Edith Södergran blir fantastisk, säger John Skoog. 

– Sent på jorden, som vi talade om, är ju Gunnar Ekelöf och han sa någon gång: ”Man måste alltid lämna en stol runt bordet åt läsaren.” Just det, det är så väldigt sällan som man känner det med en film, att man som publik upplever sig vara en viktig del av den. Vi vill ge den allra skönaste fåtöljen till publiken, så kan man säga. Känns ”Säsong” generös på det sättet så är det fantastiskt.

I den där övergripande sorgen finns en del, ska man kalla det mänsklig tragik? Passivt jobbiga grejer, ren ångest ibland. Som en stor fest där man vid långborden gör ”August och Lotta”-leken. Ungdomarna som super, där en blir redlös och plåtas av kompisar när han har däckat i ett snår. Eller de polska gästarbetarna som berättar för en yngling hur han ska närma sig kvinnor. Men allt detta närmar sig John Skoog och filmfotografen Ita Zbroniec-Zajt med respekt utan att bilderna pekar finger. 

– Jo, ofta dimper ett filmteam bara ner någonstans, filmar i några veckor, någon månad och försvinner sedan därifrån. I så kallad europeisk art house-film kan man ofta känna av den typen av cynism gentemot sina karaktärer, att man nästan gör narr av dem. Vår film står på människornas sida. Samtidigt måste man väl säga att det finns ett avstånd mellan kameran och det som den tecknar, ett distanserat språk, den är sin egen karaktär. Ungefär som en alien som precis landat på jorden och ser allt för första gången utan att riktigt kunna avkoda alla våra tecken. 

Du vill att ”Säsong” bara ska visas på bio, inte dvd eller vod, varför?  

– För det första är det en väldigt vacker och underlig företeelse att sitta ensamma och samtidigt tillsammans i biomörkret. Eller att bara vara tre i en stor salong. Men sedan tror jag också att filmerna är ett försök att betala tillbaka min skuld till den där ”Cinema island” som jag fått så många upplevelser på. Olika bilder hör hemma på olika platser. 

John Skoog gästar visningen av ”Säsong” på Biograf Zita i Stockholm fredag den 3 maj klockan 20.15