Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 17:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/regissoren-bakom-midsommar-skracken-ar-min-sjalvterapi/

Film

Regissören bakom ”Midsommar”: ”Skräcken är min självterapi”

Ari Aster Foto: Willy Sanjuan/AP

Ari Asters alternativa svenska midsommarfirande väcker skräckblandad förtjusning i biosalongerna. Nicholas Wennö har pratat med den amerikanska kultregissören bakom ”Midsommar” som använder rysargenren som skratterapi. 

Man kanske inte måste älska inlagd sill för att uppskatta svensk midsommar, men det underlättar. 

– Ja, tack och lov, råkade jag gilla ”pickled herring”, så allt löste sig perfekt för mig, torrskrattar Ari Aster i en telefon från hemmet i New York. 

– Hela er hedniska solritual är ganska konstig, jag har aldrig sett något liknande ens i USA. Men midsommarfirande är också något väldigt charmigt och, eh, harmlöst... vilket ju är väldigt komiskt med tanke på hur min film utvecklar sig. Eftersom jag blev rörd av hur gästvänliga ni svenskar är i verkligheten så fick jag nästan lite dåligt samvete, säger den amerikanska regissören lite urskuldande.

Gunnel Fred Foto: Nordisk film

”Midsommar” kretsar kring collegestudenten Dani (Florence Pugh) som förlorat båda sina föräldrar och sin syster i en ofattbar tragedi. Samtidigt har hon en zombieartad relation i knäet med den känslomässigt frånvarande Christian (Jack Reynor). I ett sista desperat försök att väcka liv i deras odöda relation låter de sig bjudas med till midsommarfirande i Hälsingland av den svenska studenten Pelle (Vilhelm Blomgren). De hamnar hos ett mystiskt kollektiv i Hårga som lever efter urgamla riter och traditioner. För de intet ont anande amerikanerna blir det en oförglömligt livsavgörande midsommar som kan liknas vid en urspårad partytrip. Förutom sill och snaps, spetsas firandet med hallucinogent te, pubeshår i köttfärspajen, ättestupor, dissekerade björnlik, olycksbådande runskrift, ödesmättade väggmålningar och transdans kring midsommarstången.  

– Det mesta bygger faktiskt på omfattande research. Men visst, jag har också tagit mig vissa konstnärliga friheter, säger Aster i något som kan kvala in som årets understatement. 

Förutom att vara en bisarr skräckupplevelse lär ”Midsommar” vara sommarens svartaste komedi. 

– Visst, jag gillar galghumor och ser ofta det roliga i det morbida. Det är också därför jag älskar en filmskapare som Roy Andersson som har en absurd blick på hela den mänskliga existensen med vår dårskap och våra löjliga ritualer, säger Aster som också lät sig inspireras av husguden Ingmar Bergman under arbetet med långfilmsdebuten ”Hereditary”

”Midsommar” utspelar sig i ett mystiskt kollektiv i Hårga i Hälsingland. Foto: Nordisk film

Trots att han inte ser sig som någon utpräglad skräckfilmsregissör, gör han heller ingen hemlighet av att rysargenren ger honom utlopp för hans egen ångest. Han såg tidigt biosalongens potential för chockeffekter. Som fyraåring störtade han skrikande ut från en actionscen under visningen av Warren Beattys ”Dick Tracy”. Ari Asters mamma fick jaga efter sin panikslagna son över halva Manhattan innan hon fick stopp på honom. 

Som elvaåring tvingade han sig själv att se om ”A Clockwork orange” och ”Blue velvet” upprepade gånger – trots att han hatade dem. Två år senare smugglade han ut en kopia av Peter Greenaways kannibalistiska matorgie ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare” i ett annat fodral ur en videobutik - något han ”ångrade i många år”. 

Filmrecension: ”Midsommar” är underhållande skräck i en fantasiversion av Sverige 

Under uppväxten satt han oftast ensam på sin kammare och skrev manus. På filmskolan i Los Angeles upptäckte snabbt att han utvecklat en alldeles särskild smak för det elakartade historieberättandet. Första kortfilmen ”The strange thing about the Johnsons” (2011) var ett 30 minuter obehagligt incestdrama om en familj där pappan utnyttjades sexuellt av sin son. Långfilmsdebuten ”Hereditary” kretsar kring en svårt dysfunktionell familj där en död matriark lyckas koppla ett fast grepp om sina anhöriga från andra sidan. 

– För mig är genrefilmen ett spännande sätt att berätta om svåra saker eftersom det ger möjlighet att stoppa in smutsiga saker i ett tydligt och enkelt ramverk. Och det tvingar dig att använda olika sorts krafter som är svåra att hitta i vardagslivet…

Foto: Gabor Kotschy

Han beskriver sig som en neurotisk hypokondriker som hela tiden tycks befinna sig i ett slags känslomässigt stabsläge. Efter tre års oavbrutet arbete har han lite svårt att skilja på ”Hereditary” och ”Midsommar”. 

– Jag skrev båda manusen mitt under ett pågående kristillstånd, båda var terapeutiska och i båda filmerna brottas jag med saker som jag har gått igenom i privatlivet. Med ”Hereditary” bearbetade jag ett svårt familjetrauma, säger han utan att vilja gå in på närmare detaljer.  

– I ”Midsommar” kämpade jag med uppbrottet från en långvarig relation. Jag såg möjligheten med att skriva något personligt genom att mixa folk horror-genren med ett skilsmässodrama. Florence Pughs rollfigur Dani är ett slags surrogat för mig själv. Men under ytan finns också en politisk kommentar till det som händer i Sverige, Europa och USA, säger Aster som pustar ut efter sin första arbetspaus på tre år.  

”Hereditary” hade USA-premiär den 8 juni förra sommaren. Dagen efter började inspelningen av ”Midsommar” i Ungern. Eftersom det var för dyrt att filma i Sverige fick han bygga upp sin fantasiversion av Hälsingland utanför Budapest. Tillsammans med den Stockholmsbaserade scenografen Henrik Svensson skrev han ett 100-sidigt manifest om filmens universum. Ett dokument som byggde på noggrann research från studiebesök på urgamla bondgårdar och hembygdsmuseer i Hälsingland. 

Under två månader slukade han också böcker om skandinaviska och germanska myter, riter och traditioner från förkristen tid, studerade alltifrån vikingarnas tortyrmetoder till den österrikiske filosofen Rudolf Steiner som grundade antroposofirörelsen. Att filmens sektliknande kollektivet håller till i Hårga i Bollnäs kommun kom delvis från den gamla 1700-talssägnen om ungdomar som dansade sig till döds efter att ha hetsats av en spelman med mörk hatt och ”brinnande ögon”. 

Ari Aster under inspelningen av ”Midsommar” i Ungern. Foto: Gabor Kotschy/A24

Ari Aster brukar beskriva normala filminspelningar som en korsning mellan ”en fruktansvärt utdragen sorgeprocess och en mardrömslik överlevnadssituation”. Skräckfilmen ”Midsommar” som spelades in i dagsljus i urblekt technicolor var en extra utmaning. 

– Om jag ska vara ärlig så var det kaos. När solen ska stå för ljussättningen så förlorar man kontrollen helt. Förutom konstanta kontinuitetsproblem på grund av att ljuset hela tiden ändrade sig, var det språkförbistringar och fullt sjå att hålla uppe moralen bland skådespelarna som mest fick sitta i solen och vänta, berättar Ari Aster som var så livrädd för fästingar under inspelningen att han skyddade sig med knähöga gröna strumpor och en safarihatt med myggnät. 

Det blev ett lyckligt slut. Aster klarade sig från borrelia och ”Midsommar” har fått mestadels positiva, för att inte säga översvallande recensioner. Efter en kort andningspaus är arbetsnarkomanen Ari Aster redo att ta sig an nya utmaningar. 

– Jag har redan en drös färdiga manus, men det lutar mest åt en absurdistisk komedi eller ett stort operalikt drama om en familjetragedi. Jag älskar melodrama vill att mina filmer ska vara lika stora som rollfigurernas känslor, säger Ari Aster och tillägger: 

– Jag hoppas att ”Midsommar” erbjuder ett slags katarsis men också att publiken ska bli lite konfunderad och förvirrad...

Läs mer: Hednisk filmskräck hett igen 

Läs mer: Intervju med svenska skådespelare i ”Midsommar”

 

Toni Collette i ”Hereditary” Foto: LMK/IBL