Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/regissoren-mati-diop-min-generation-ar-full-av-spoken/

Film

Regissören Mati Diop: Min generation är full av spöken

Mati Diop Foto: Joanne Davidson/Camera Press/TT

Mati Diop är den första svarta kvinnan som tävlat om Guldpalmen. I sin Cannes-prisade ”Atlantics” förvandlar hon döden på havet till en poetisk och politisk zombiesaga. Filmfredag har träffat den fransk-senegalesiska regissören som gästar Stockholms filmfestival. 

Den senegalesiska tonåringen Ada hånglar ömt med byggjobbaren Souleiman vid stranden i Dakar, trots att familjen förbereder bröllop med en betydligare rikare kille. Snart ska Souleiman och många av hans vänner, som alla blivit lurade på sina löner av en samvetslös fastighetshaj, försvinna i smyg över det stormande havet mot drömlandet Spanien. När de unga männen till sist återvänder hem, på ett fasansfullt sätt, är allt förändrat i ”Atlantics”. 

– Jag visste direkt att jag ville göra den här historien om migrationens pris till ett slags genrefilm med fantasykänsla, berättade Mati Diop när hon mötte pressen i Cannes som den första svarta kvinnan någonsin som inkluderats i den prestigefulla Guldpalmstävlingen.

”Atlantics” Foto: Stockholms filmfestival

Hennes starka långfilmsdebut är en spännande fusion mellan aktuell politik, psykologisk skräck och den muslimska andevärlden. Utifrån en kortfilm som hon gjorde i Dakar redan för tio år sedan iscensätter hon den västafrikanska ekonomiska migrationen som en blandning av romantiskt drama och en laddad spökhistoria.

Läs mer. Mati Diop vann det näst finaste priset i Cannes 

För den den 37-åriga regissören, med rötterna i Senegal, är ”Atlantics” framför allt ett sätt att uppmärksamma hennes egen generation unga i Afrika.

– Jag arbetade mycket med att försöka gestalta en spökgeneration, känslan av att se spöken till havs. Det är så många som har försvunnit, både bokstavligt och bildligt. Vissa har förstås lyckats ta sig till Europa på rangliga båtar, men många andra har försvunnit i vågorna, säger Mati Diop klädd i beige kostym i en larmig foajé i festivalpalatset med utsikt över Medelhavet.

– När människor drunknar och deras kroppar försvinner så uppstår också ett särskilt slags tomrum. Det finns inga kroppar att begrava, inga ritualer att dela för de efterlevande samtidigt som saknaden är evig, säger Mati Diop, som alltid varit inspirerad av den estetiska och kulturella delen av islams övernaturliga inslag, som tron på andar, till exempel djinnerna. 

Mati Diops efternamn förpliktar med tanke på att den kände senegalesiska regissören Djibril Diop Mambéti (”Touki Bouki”) är hennes farbror. Fadern är musikkompositören Wasis Diop som samarbetat med många av de mest kända regissörerna på den afrikanska kontinenten, senast Mahamat Saleh Haroun med ”En säsong i Frankrike”.

– Det tog lång tid innan jag riktigt kunde hantera min dubbla identitet. Jag var i Senegal mycket som barn men under tonåren undvek jag helt allt åka dit, berättar Mati Diop som har växt i Paris i ett närmast ”helvitt” område.

– När jag skrev in rollfiguren Ada i ”Atlantics” så hade det nog ett slags terapeutiskt värde. Det blev ett sätt att återuppleva en ungdom i Afrika som jag aldrig hade haft, vilket jag kanske på något sätt skämdes för, säger Mati Diop. 

Hon har också velat använda sin film för att återkalla den ”senegalesiska våren” och protesterna i Dakar som inträffade 2012, sex månader efter den arabiska våren.

När hon var 25 år återvände Diop på allvar till faderns hemland och bestämde sig för att skapa sig ett eget filmliv där, trots att hon också hade vissa problem med att knyta an till filmtraditionen i svarta Afrika – och inte gärna ville hamna i boxen ”afrikansk filmskapare”. 

– Missförstå mig rätt, jag älskar till exempel min farbrors filmer. De har varit väldigt viktiga för mig, men inte mer än många franska filmer som jag såg under min uppväxt. När jag var yngre fick jag kämpa mycket med att förstå och uppskatta kontinentens filmtradition, jag tyckte att många afrikanska regissörer inte hade avkoloniserat sina sinnen tillräckligt mycket utan reproducerade stereotyper om livet i Afrika, säger hon och fortsätter: 

– Jag nästan undvek vissa filmer för att jag var rädd för att upptäcka inbyggda skamkänslor och spår av kolonisationen i berättelserna. Jag ville allt jag såg skulle vara postkolonialt radikalt. Nu är jag mycket lugnare, kanske för att jag har bättre analysverktyg och dessutom är glad om jag kan vara en förebild för kvinnliga svarta regissörer, säger Diop, som berättar att hon lärt sig mycket om det intuitiva i filmskapandet genom att jobba med Claire Denis.

På frågan hur gengångartematiken, som återkom i ett antal filmer under filmfestivalen i Cannes i våras, hade letat sig i hennes melankoliska kärlekssaga svarar hon med ett snett leende och knäpper frenetiskt på sin mobil:

– Det är en bra fråga, en jättebra fråga, men det är något som ni kritiker och journalister borde vara bättre på att besvara än jag egentligen. Jag vill svara med ett av mina favoritcitat, av den italienska marxistiska filosofen Antonio Gramsci: ”Den gamla världen är döende och den nya världen kämpar för att födas: nu är det monstrens tid.”

När en av journalisterna menar att det är ett falskt citat ser hon lite vilsen ut men säger:

– Ah, det spelar inte så stor roll, det är ändå väldigt användbar för att beskriva vår tid.

Läs mer. Festivalchefen Git Scheynius vill satsa på visionära kvinnor 

Mati Diop tar emot Juryns stora pris i Cannes för ”Atlantics”. Foto: MediaPunch Inc / Alamy Stock Photo

 

 

Läs fler texter av Helena Lindblad.