Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/renee-zellweger-judy-garland-blev-en-total-besatthet/

Film

Renée Zellweger: ”Judy Garland blev en total besatthet”

Bild 1 av 6 Renée Zellweger som Judy Garland
Foto: Pictorial Press Ltd / Alamy Stock Photo
Bild 2 av 6
Foto: Entertainment Pictures / Alamy Stock Photo
Bild 3 av 6
Foto: Pictorial Press Ltd / Alamy Stock Photo
Bild 4 av 6
Foto: Trinity Mirror / Mirrorpix / Alamy Stock Photo
Bild 5 av 6 Renee Zellweger
Foto: Shutterstock
Bild 6 av 6
Foto: Jeff Gilbert/Shutterstock

London. Renée Zellweger höjs till skyarna för sin roll i ”Judy”. Nicholas Wennö träffade den jordnära Hollywoodaktrisen för att prata om konsten att spela den komplexa, ikoniska artisten och stjärnan Judy Garland.

Utanför hotellrummet hörs Bridget Jones välbekanta gapflabb. Några ögonblick senare dyker Renée Zellweger upp med en kaffekopp i handen och hälsar piggt med sin distinkta sydstatsaccent. Just när hon hade mig vid ”hallå”, gör hon en tvärgir mot badrummet för att torka bort cappuccinoskum från de kritvita tänderna och de röda läpparna. 

– Toapapper är ett väldigt användbart verktyg, det bästa tricket i sådana här situationer. Tro mig, det var ingen bra look. Brunt är inte direkt min favoritfärg, säger Renée Zellweger innan hon slår sig ner på en stol i rum 302 på femstjärniga Mandarin Oriental mellan Hyde Park och lyxvaruhuset Harrods. 

Den jordnära Hollywoodstjärnan från Texas befinner sig nära den anspråkslösa gamla stallängan i Chelsea där hennes kollega, Judy Garland, mest känd för ”Trollkarlen från Oz” och ”A star is born”, hittades död för femtio år sedan. 

En oavsiktlig överdos av barbiturater, som hon missbrukat under större delen av sin karriär, ändade hennes liv vid 47 års ålder. Efter fyra decennier hade Judy Garlands spottats ut av samma cyniska drömfabrik som format henne. Med undantag för några sparsmakade tillbakablickar till 30-talets Hollywood utspelar sig ”Judy” i London under Garlands sista halvår i livet då hon gjorde en serie uppträdanden på nattklubben Talk of the Town i West End (nuvarande Hippodrome). 

Renée Zellweger som Judy Garland i ”Judy”. Foto: Pictorial Press Ltd / Alamy Stock Photo

Rupert Goolds film är ingen klassisk biografi utan snarare ett bitterljuvt drama från regnbågens skuggsida. Den legendariska stjärnan och gayikonen är plågad av gamla demoner, märkt av sitt tablettmissbruk och på desperat jakt efter snabba cash för att kunna få tillbaka vårdnaden om sina två barn (Joey och Lorna) som är kvar i USA (äldsta dottern Liza Minnelli var vid denna tidpunkt drygt 20 år). 

– Jag är enormt fascinerad av Garland. Hon var en av de största naturbegåvningarna som världen någonsin skådat. Problemet var att jobbet var hennes enda identitet, hon visste inte hur hon skulle leva ett liv där hon inte var uppskattad för sin makalösa talang, säger Zellweger och fortsätter: 

– Judy Garland är också skolexemplet på en sårbar och talangfull kvinna som blir exploaterad i Hollywood. Även om den här branschen fortfarande kan vara omänsklig hade Judy Garland haft det lättare i dag än under det grymma studiosystemets tid. 

Renée Zellweger berättar om hur hon sakta lät sig sugas in i projektet utan att märka att hon plötsligt befann sig på en inspelning.  

– ”Judy” är ett resultat av en besatthet som uppslukade oss alla. Ibland känns det som om vi gapade efter för mycket – och kanske gav publiken mer än de egentligen ville ha, ler Zellweger som om hon ville be om ursäkt till de mest inbitna ”Garland”-fansen som förväntar sig en jukeboxfilm som radar upp hittar på löpande band. 

Man måste vara i branschen länge för att förstå de långsiktiga effekterna och skadeverkningarna

Regissören Rupert Goold var heller aldrig intresserad av att göra en så kallad kusligt porträttlik imitation av Hollywoodikonen. Eller som Goold själv uttrycker det när DN träffar honom: ”Oldman var bra i 'Darkest hour’, men jag saknade Gary i Churchill.” Efter hand kastades Zellwegers specialgjorda Garlandproteser i soptunnan, medan peruker och smink skalades ner till ett minimum. 

– Vi var rädda för att ju mer man fjärmar sig från sitt äkta jag, desto mindre chans att man kommer att få kontakt med rollfiguren, säger Zellweger som möter pressen i lediga kläder, lappade jeans, vita Adidassneakers och en sandfärgad lammullströja med hög hals. 

Största utmaningen var scenerna på nattklubben där Zellweger skulle sjunga själv inför en verklig publik. 

– Det var så skräckinjagande att jag förstås försökte förhandla mig ur det hela. Men det hjälpte mig i alla fall att förstå Garlands scenskräck till 100 procent, ler hon.  

– Men Rupert är teaterregissör som är van att jobba med publikkontakt – och så här i efterhand uppskattar jag hans envishet. Det går inte att skildra en av tidernas största artister någonsin utan att försöka förmedla det som händer mellan publiken och artisten i samma rum. Sången gav mig en direktlinje till hennes hjärta, säger Zellweger och berättar att hon började smygsjunga som Judy Garland i bilen – ”utom hörhåll för min röstcoach”. 

Garland brukar ofta betraktas som det första offentliga offret för kändisskapet. Hon slet med missbruk, sviktande självkänsla och psykisk ohälsa. ”Alla har sina problem i livet, men jag fick också alla andras”, som Judy Garland säger i ”Judy”. 

Hon gjorde sitt första framträdande som tvååring och som sexåring överglänste hon sina äldre syskon i familjens ambulerande vaudevilleföreställningar. När hon var 13 tvingade hennes mamma henne att skriva på ett Hollywoodkontrakt som berövade henne på sin barndom. 

Bild 1 av 2 Judy Garland som Dorothy i ”Trollkarlen från Oz”
Foto: Sportsphoto / Alamy Stock Photo
Bild 2 av 2 Judy Garland i ”A star is born”
Foto: Moviestore collection Ltd / Alamy Stock Photo

I ”Judy” finns några tillbakablickar från inspelningen av ”Trollkarlen från Oz” (1939) där den unga Garland hunsas av den passivt-aggressiva MGM-bossen Louis B Meyer. I verkligheten lär han ha tvingat henne att äta bantningspiller och leva på en diet av svart kaffe och kycklingsoppa. Något som Zellwegers rollfigur ironiserar över i några sarkastiska repliker i ”Judy”:  

”Varje lunch i ett års tid tvingade de mig att äta Louis B Meyers kycklingsoppa – tills jag var smal nog att spela Dorothy.” 

”Och det satte sina spår?” undrar hennes vän. 

”Ja, Kaliforniens kycklingbestånd hämtade sig aldrig.” 

Trots att hon var så ångestladdad så vägrar Zellwegers Garland-figur att bära den gamla offerkoftan. Även om hon är sårbar och deprimerad så är hon samtidigt karismatisk och syrligt dräpande. Som när hennes läkare undrar om hon tagit något för sin depression: 

”Ja, fyra äkta män, men det hjälpte inte”, svarar Judy Garland som också kallade sin mamma för ”the real wicked witch of the west” efter häxan Theodora i ”Trollkarlen från Oz”. 

– Garland hade en sårbarhet som nästan var barnslig, samtidigt så vacker, rå och emotionell. En enorm kärlekslängtan och ett behov av att hela tiden ha någon nära sig. Jag läste om hur mamman disciplinerade Judy genom att hota att lämna henne om hon inte fortsatte att uppträda, berättar Zellweger. 

– Samtidigt hade hon en väldigt kvick och rebellisk ådra – utan den hade hon aldrig överlevt så pass länge. Vi ville lyfta fram dessa sidor för att undergräva den där bilden av att allting var tragiskt under hennes sista år, säger hon. 

Foto: ZUMAPRESS.com / MEGA

Oavsett hur det var med Judy Garland, så finns det inga divalater över Renée Zellweger som alltid tycks ha behållit båda fötterna på jorden. Till skillnad från Garland har hon också lyckats hålla sig borta från det stereotypa ”pretty girl”-facket och alltid varit mer intresserad av att spela starka och säregna kvinnor som går sina egna vägar – från Bridget Jones till Roxie Hart i ”Chicago”. Mellan 2010 och 2016 tog Zellweger en timeout från skådespeleriet. 

– Skådespeleriet hade börjat äta upp mig inifrån. Jag var urless på mig själv och visste knappt vem jag var efter att ha tillbringat all vaken tid i någon annans kläder. Förr organiserade jag mitt liv runt filminspelningar, numera är det precis tvärtom, säger den 50-åriga stjärnan och berättar att hon ofta springer för att på ett fysiskt sätt driva ur all stress och press ur kroppen. 

Renée Zellweger menar att hon aldrig hade kunnat spela Judy Garland för, säg, 15–20 år sedan. 

– Man måste vara i branschen länge för att förstå de långsiktiga effekterna och skadeverkningarna. I början av karriären förförs man av att allt är så underligt. Även om jag är väldigt privilegierad så är det väldigt bisarrt att leva i en ofta omänsklig bransch med en offentlig persona, säger hon och tillägger: 

– Det gäller att ha några riktigt nära vänner som känner en bortom kändisskapet, vänner som vet vilken rörig och urbota trist person man är i verkligheten, haha...

 

 

Renée Zellweger som antihjältinnan Bridget Jones.