Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 16:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/robinson-har-fel-det-galler-att-halla-ihop-for-att-overleva/

Film

”Robinson” har fel – det gäller att hålla ihop för att överleva

Ur ”Robinson”. Foto: TV4

Samtidens oro för klimatkris och katastrof speglas i reality-tv. Sara Martinsson ser en felaktig stereotyp om den mänskliga naturen reproduceras i dokusåpaklassikern ”Robinson”.

Rätta artikel

Omgivningen med de brinnande facklorna, träbänkarna, den svettige programledaren med ändamålsenlig khakilook känns igen. Den hårda tonen likaså: ”Du snackar så mycket, men du har ingen substans i det du säger.” Eller: ”Du är så jävla patetisk så det är inte sant.” Varför inte: ”Alla är så trötta på dig. När du öppnar käften så dör allas hjärnceller.”

Realityserien ”Expedition: Robinson” har valsat runt kanalerna i över två decennier och är nu inne på sin artonde (!) säsong. De senaste åren har Sveriges äldsta dokusåpaformat hållit till i TV4. Den nya säsongen skiljer sig inte särskilt mycket från hur konceptet sett ut sedan starten. Efter en misslyckad satsning på kombinerad dejtnings- och överlevands-tv är ”Robinson” återigen en helt vanlig utslagstävling. 

Alla sitter på samma flotte i ”Robinson”. Foto: TV4

Det enda som egentligen har förändrats sedan den första gruppen deltagare skeppades till Tengah 1997 är blicken med vilken man som tittare följer deras resa.

Det här är ingen nyhet: världen är en annan plats i dag. Om ord som klimatångest och flygskam ens fanns vid slutet av nittiotalet så yttrades de definitivt inte utanför de mest miljömuppiga sammanhangen. 

I Sverige hade vi socialdemokrati, tågen kom i tid, kalla kriget var slut, ingen hade hört talas om varken IS eller al-Qaida. Livet var så pass enkelt att public service-televisionen kunde unna sig att skicka frivilliga till en öde ö för något så banalt som ett ”socialt experiment”.

Dryga tjugo år senare får varje hushåll hem en broschyr från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap där vi uppmanas vidta en rad åtgärder inför en eventuell katastrof. 

Vetskapen om klimatförändringarnas påverkan på vår faktiska trygghet skapar verklig oro. Runt om i landet utrustar preppare förråden så att de åtminstone själva ska klara sig – inte om utan när krisen kommer. På film och tv skildras samtidigt den nya tidens osäkerhet som något som drar människor isär.

Precis där rör sig också den pågående säsongen av det som nu kort och gott kallas ”Robinson”, eller också ”Robinson Fiji”. Replikskiftet ovan är hämtat från ett kaotiskt öråd där merparten av samtalen kretsar kring den kontrovers som redan tagit upp stora delar av programtiden. 

Det handlar om juristen Carl Hamilton mot bohemen Adnilson Costa da Cruz. Den förstnämnde hoppar så småningom av helt, efter att rakt in i kameran ha krävt produktionen på 4500 pund för att stanna (”Jag ska ha pengarna insatta på mitt konto...innan dess rör jag inte en fena.”)

Carl Hamilton och Adnilson Costa da Cruz i ”Robinson”. Foto: TV4

Hamiltons skamlösa beteende är förstås idealiskt för en berättelse om hur den mänskliga naturen kan reagera med att bli känslokall och egoistisk i kris. Problemet är bara att den bilden inte stämmer.

Tvärtom visar forskning som gjorts på katastroföverlevare att det vanligaste beteendet är att hjälpa varandra. När vardagens ramar rämnar formar människor nya gemenskaper, agerar solidariskt. 

Därför nämner många experter att det enskilt viktigaste för att klara en samhällskris är att känna sina grannar. Du kan ha hur mycket vatten, konserver och ficklampor hemma som helst. Om ingen saknar dig, om du inte har någon som du kan be om hjälp så dör du ändå förr eller senare.

Det här är kunskap som ett format som den samtida ”Robinson” inte verkar kunna kännas vid. För att över huvud taget vara fångande tv måste konceptet berättas i den välkända fiktiva traditionen av ”allas krig mot alla”. 

När Carl Hamilton och Adnilson Costa da Cruz skriker åt varandra spelar de upp precis samma dynamik som vi känner igen från en mängd kulturhistoriska klassiker. ”Flugornas herre” är den mest uppenbara referensen, men där finns ju hundratals fler. Och de för alla hela tiden vidare myten om människan som en i grunden osolidarisk varelse.

De flesta av oss blir dock alltså inte galna i en extrem situation. I stället söker vi oss till varandra, håller ihop, blir lösningsorienterade. Genom att så utstuderat fokusera på konflikter reproducerar ”Robinson” en felaktig stereotyp. 

För den som känner oro för vart samhället ska ta vägen när klimatkrisen kommer på allvar rekommenderas i stället SVT:s nya dokusåpa ”Nedsläckt land”. Den är förvisso betydligt tråkigare tv. Men den handlar åtminstone inte lika mycket i en gammal kliché.