Roy Andersson liknade en vingklippt duva när han kom till sin egen urpremiär för ”Om det oändliga” i Venedig i början av september. Med svåra höftsmärtor fick han bokstavligen lyftas ur taxibåten och möta världspressen i rullstol. När han några dagar senare belönades med ett Silverlejon för bästa regi satt han redan hemma på Östermalm i Stockholm.

Två månader senare tar han emot i Studio 24, den mytomspunna filmstudion som han driver på Sibyllegatan i Stockholm.

– Jag har slängt rullstolen! Min artros har flyttat upp i axeln istället, säger Roy Andersson som ändå måste staka sig fram med gåstavar på jobbet.

– Ja, man kan ju inte få allt, konstaterar han lika lakoniskt som en av sina sammanbitna och glåmiga figurer som brukar befolka hans säregna filmer. 

Kanske är det ingen slump.

– Nej, jag är nog med i alla mina filmer, säger han och funderar lite bakom sitt stora skrivbord som omges av överfyllda bokhyllor. 

– Allt jag egentligen försöker göra är att återberätta saker som har gjort mig tagen, gripen eller imponerad i mitt liv. Och jag försöker förstås att återge det ännu bättre än det såg ut i verkligheten, säger han och börjar skratta när han berättar om en ny fyndscen från verkliga livet: 

– Jag såg en man som fick så mycket beröm att han till slut började böla och bröt ihop, ha ha ha! Den får vara med i min nästa kortfilm som ska heta ”Snubblande mellan två stjärnor” efter en dikt av den peruanska poeten César Vallejo. Om jag orkar så blir det nog ändå en långfilm. Problemet är att varje ny film tar enormt på krafterna numera, säger den 76-åriga regissören.

Även om nya filmen bara är 76 minuter lång så har han speedat upp tempot. Det tog sju år mellan filmerna i trilogin ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014). Nya, fristående släktingen ”Om det oändliga” slängde han ihop på ”bara” fem år.

Filmen föddes ur en öm vardagsscen som Roy Andersson blev vittne till på gatan utanför studion – en kille som beundrade en tjej som vattnade en växt utanför en frisörsalong. Ur denna längtansfulla scen uppstod ännu en vindlande tragikomisk betraktelse över människans lika fantastiska som absurda existens. Många av dem introduceras av en kvinnlig berättarröst efter inspiration från Scheherazade i ”Tusen och en natt”, typ: ”Jag såg en ung man som ännu inte hade mött kärleken...” 

Mina närstående tycker att jag dricker för mycket, men jag försöker klara mig från djupt beroende.

Sin vana trogen pendlar de fristående tablåerna i filmen mellan hopp och förtvivlan, melankoli och eufori, det banala och det sublima. De enda två handlingslinjer som kan urskiljas i den nya filmen är en medelålders man som fortfarande är avundsjuk på sin medelmåttiga men framgångsrika klasskompis Sverker Olsson. Den andra handlar om en förtvivlad präst som tappat sin tro.

– ”Om det oändliga” är min bästa film, den är väldigt öppen, lekfull och oförutsägbar. Mina tidigare filmer följer en tydlig struktur som utvecklas steg för steg. Denna är mer överraskande – till och med för mig själv. Jag tycker att det är synd att jag inte har gjort fler sådana filmer. Men det kanske kommer, skrockar han.

Filmen varvar enkla vardagsscener om att uppskatta ett glas champagne eller om ett förälskat par som möts på en tågperrong med tunga scener med hedersmord, Hitler i bunkern, arkebusering, golgatavandringar, utbombade städer och ett oändligt lämmeltåg av krigsfångar på väg mot ett läger.

Läs mer: Roy Andersson – så funkar han

Har du förlorat din tro på mänskligheten på samma sätt som prästen i filmen?

– I dag är det jättesvårt, alltså. Världen är ”lost”, för att använda ett engelskt ord, vad ska man göra när man har förlorat sin tro på människovärde, på värdighet? Om allt det där inte finns blir det inte kul att leva, kan jag säga, då får man ju nästan ta till droger eller alkohol, säger Roy Andersson utan att fyra av sitt signaturskratt.

– Utan att på något sätt romantisera så måste jag faktiskt erkänna att jag ofta använder alkoholen som en hjälp för att stå ut. Mina närstående tycker att jag dricker för mycket, men jag försöker klara mig från djupt beroende. Min pappa, som ju var gravt alkoholiserad, gick med i Länkarna och lyckades ju lägga av – även om han fick några jobbiga återfall.

Annars har han mycket att tacka sin pappa för, säger han. Förutom empatin och medkänslan, en humor som varit hans bästa vaccin mot livets jävligheter.

– Mina filmer brukar handla om människans sårbarhet. Och jag har lyckats överleva med mina sår tack vare humorn. I efterhand kan jag erkänna att ”Giliap” handlade om min långa depression efter att ha gjort ”En kärlekshistoria”. Det var min version av Edvard Munchs ”Skriet”. Men jag har aldrig haft så mörka sidor att jag helt tappat livslusten. Så jag måste nog tacka min mamma också som var tidernas optimistkonsult som alltid sa saker som: ”Det gör inget, det går bra”, hehe...

Som regissör går han mer på magkänsla än på intellektet. Han skriver inga traditionella manus, men skissar alltid upp scenerna. Ofta brukar han komma på sig själv med att skratta när han kommer på en rolig replik. 

– Det handlar om tonen och tajmningen, alltså. Jag är glad att jag har fått det självförtroendet att lita på att jag kan göra detta med en ton som ingen annan gör. Mina reklamfilmer lärde mig mycket om att berätta enkelt och koncist om komplicerade saker. Om man skulle klippa ihop alla mina reklamfilmer så skulle de bli lika intressanta som spelfilmerna, hehe…

Ja, han inser att han är kaxig och har det största självförtroendet i svenska filmbranschen.

– Mina syskon kallade mig för ”Retstickan”. Och jag vill gärna vara en retsticka i filmbranschen. Jag brukar provocera genom att säga att man inte ska vara regissör om man inte kan göra en fantastisk film om telefonkatalogen. Jag tycker att filmvärlden i dag är så jävla visuellt fattig, det saknas ofta kontakt med konstvärlden och det finns ofta en oförmåga se djupet i tillvaron. Herregud, vad hade hänt om jag inte hade sett Goyas målningar eller ”Cykeltjuven”, ”Hiroshima min älskade” eller min stora idol Luis Buñuel som är så intelligent, fräck, sensuell och rolig på samma gång. Också en riktig retsticka...

Annars är han inte direkt någon Tarantinonörd som spottar ur sig referenser till filmvärlden.  Anderssons mest moderna referens – Jim Jarmuschs ”Stranger than paradise” – visar sig komma från 1984.

– Ah, är den så gammal, okej. Men jag gillade ju den här speciella, underfundiga humorn som finns i ”Stranger than paradise”. Eftersom jag själv inte skulle kunna göra detta är jag glad att någon annan gjorde det. Och jag gillade Ruben Östlunds första film, den här märkliga ”Gitarrmongot”, fast det är ju inte så kul när man säger till en regissör att man gillade den första filmen bäst. Det är som när folk kommer fram och säger att ”En kärlekshistoria” är min bästa film, hehe...

Du fyller dina filmer med rollfigurer som inte har fullföljt sin potential, har du det?

– Nej, för faen, jag har minst hälften kvar. I allmänhet har ju vi människor inte uppfyllt vår potential på långa vägar. Det är både vackert och sorgligt. Det är ett missbruk av alla de tillgångar och gåvor vi har fått. Livets rikedom och fattigdom finns där hela tiden. I all konst egentligen.

Den europeiska branschtidningen Screen skrev att Anderssons ”unika varumärke av melankolisk tragikomik skulle till och med få Samuel Beckett att lyfta på hatten”. Det är lätt att se paralleller till ”I väntan på Godot” och Roy Anderssons glåmiga och vemodiga figurer som också väntar på något medan tiden tickar på oförtrutet. I första scenen av ”Om det oändliga” sitter ett äldre par på en parkbänk med panoramautsikt och konstaterar vemodigt: ”Det är redan september…”

– Jag måste erkänna att jag stal den scenen direkt från inledningen av Anton Tjechovs ”Onkel Vanja”. Jag tycker att det är så fantastiskt hur han fångar tidens gång, åldrandets gång. Tidigare i livet brukade jag inte tänka så mycket på att livet ska ta slut, det är först på senare år. Det är inte världens roligaste tanke men jag försöker undvika att tänka på det, antagligen det bästa man kan göra. Eller att ta en grappa, det verkar snabbare än vin, hehe...

Det är redan november, men allt talar för att registjärnan kommer att fortsätta att snubbla runt i sitt eget universum på Studio 24 – inrymd i en fastighet som han äger sedan 1980. 

– Jag har mycket svårt att skilja mig från det här stället, faktiskt. Det skulle i så fall vara ekonomin. Du vet, det är ju så många som vill ha pengar av en – barn och barnbarn, gamla fruar. Om jag bara fick vara i fred och jobba i min egen takt utan att vara pressad av fordringsägare så skulle jag uthärda. Jag vill inte äga för sakens skull egentligen, huset är ju inget jag kan ta med i graven. Men jag vill ha kontroll över det tills jag drar min sista suck, som det heter, säger han och lägger förstås till ett litet avväpnande litet skratt. 

”Om det oändliga” har svensk galapremiär på Skandia den 10 november under Stockholms filmfestival. Visningen presenteras av Ruben Östlund.