Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 09:12 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/ruben-ostlund-jag-soker-upp-motstand/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Ruben Östlund: ”Jag ­söker upp motstånd”

Han är fascinerad av mänskligt beteende och har ­kallats för en filmens sociolog. Hans film ”Play” har ­varit ett av hösten ­stora debatt­ämnen. I veckan ­nominerades den till sju Guldbaggar. Själv är Ruben Östlund redan i gång med sin nästa film – ”Turist”.

Filmregissören Ruben Östlund orsakade höstens hetaste debatt i Kultur-Sverige med sin film ”Play”. Redan innan den hade visats höjdes både positiva och negativa röster om filmen där fem svarta killar i tidiga tonåren från en tuff del av Göteborg rånar tre jämnåriga medelklasskillar på deras mobil­telefoner med en sofistikerad metod.

Under två timmar får vi följa de åtta pojkarna när de förflyttar sig genom Göteborg, för att till sist hamna utanför stan. Där blir offren av med det mesta de har av värde innan de stukade kan ta sig hem igen.

Östlunds historia är inspirerad av verkliga händelser om unga rånare i Göteborg, men han betonar att filmen inte är verkligheten, utan en bild av verkligheten. I sitt förarbete läste han igenom rättegångsmaterialet och intervjuade polis, psykologer, offer och förövare.

– Det som påverkade mig starkast när jag intervjuade de unga förövarna var att de redan så tidigt i livet hade uppfattat den stigmatiserade bilden av den svarte mannen som existerar i vårt samhälle. De spelade medvetet på den för att skapa en outtalad hotbild när de genomförde rånen, säger Östlund.

– Det säger något väldigt allvarligt om vårt samhälle och vårt sätt att se på varandra.

Han är en filmens sociolog som gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken.

Filmidéerna till exempelvis hyllade långfilmen ”De ofrivilliga” och kortfilmen ”Händelser vid bank” har han fått genom självupplevda händelser, men också från vad han har hört genom vänner och bekanta. Eller som i ”Play”, vad han läste i tidningen.

Det är dagen efter att ”Play” premiärvisats på en fullsatt Skandiabiograf under Stockholms filmfestival. Östlund har själv varit där tillsammans med de unga skådespelarna, och blivit intervjuad på scen efter visningen. Nu ses vi på stan för ett första kort möte innan jag ska hälsa på honom i hans hemstad Göteborg. Han är lätt att känna igen när han stressar in på Designtorgets kaféavdelning på Götgatan. Lång och gänglig, med nyfiken blick och den täta, mörkbruna hårluggen guppande ner mot vänstra kinden.

Vi pratar förstås om ”Play” och den intensiva debatten kring filmen som har fått mycket positiv kritik, flera tunga filmkritiker gav den högsta betyg. Men negativa reaktioner har också landat på 37-årige Ruben Östlund. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallade till exempel Ruben Östlund för en ”arty filmare som slänger ur sig en massa provokationer som han inte riktigt tar ansvar för.” Och i Göteborgs-Posten tyckte kulturskribenten Cecilia Verdinelli att ”Play” var en ”olustligt manipulativ film”.

– Jag tycker det är viktigt att folk tar filmen på allvar, det har jag strävat efter. Samtidigt kunde vi inte förutspå så här starka reaktioner, vissa har ju faktiskt kallat filmen både rasistisk och fascistisk. Men jag kan ta kritiken eftersom jag kan motivera de val jag gjort. Att debatten har blivit så omfattande tycker jag visar att ”Play” behövs. Den pekar på något som många vänder bort blicken från och min film är bara ett sätt att ta sig an problemet, men det krävs fler, från andra utgångspunkter, också.

”Play” kommer antagligen att vara aktuell som debattämne långt in i 2012, men Ruben Östlund är redan på gång med nästa projekt, även det en studie i mänskligt beteende, och hans ansikte spricker upp i ett stort leende när vi kommer in på ”Turist”, som filmen heter.

– Målet är att göra den mest spektakulära lavinscenen i filmhistorien, säger han och ler ännu bredare.

Medveten om att Östlund började sin karriär som filmare av utförsåkning på skidor i Alperna tänker jag att han ska göra en sådan film, fast i långfilmsformat. Men jag har fel.

– En scen i filmen kretsar kring hur den bild vi har av oss själva och hur andra ser oss kan förändras på ett ögonblick, säger han och målar upp scenariot för sin lavinscen, tänkt som filmens inledningsscen:

– En familj med mamma, pappa och två barn, tolv och åtta år, är på skidresa i franska alperna. De har tagit sig högt upp i skidbackarna och sitter nu på en uteservering och äter lunch och blickar ut över alplandskapet. Plötsligt ser de hur en lavin sprängs på en närliggande bergskam och följer hur den dansar nedför berget.

De och de andra bordsgästerna jublar. Det är vackert och spektakulärt och jublet stiger tills lavinen försvinner ner bakom en bergskam.

– Men några sekunder senare väller den fram över bergskammen och kommer emot dem i hög hastighet och jublet övergår till skrik i skräck, säger Ruben och skrattar till, alldeles uppenbart förtjust i sin scenidé.

– Det sista man ser innan allt blir vitt är panik på uteserveringen och hur pappan i familjen rusar därifrån och lämnar sin familj. Kvar står mamman med de två barnen och skriker efter sin make: ”Tomas! Tomas!”

Men det visar sig att det bara är snöröken som nått fram till serveringen. Själva lavinen har stannat en bit bort och på 20 sekunder är idyllen tillbaka. Med generade skratt återvänder restauranggästerna till sina bord.

– Och sist av alla kommer Tomas för att sätta sig hos sin familj. Då ligger det ju något väldigt outtalat i luften, något som är för svårt att hantera då och de fortsätter att äta i stället.

Fast dagen efter vill hustrun plötsligt inte åka skidor med Tomas. Hans status i familjen är grundligt försvagad. ”Turist” handlar sedan om hur Tomas försöker återerövra sin gamla roll som familjefader.

– I Turist vill jag att välbeställda personer med sitt på det torra skall konfronteras med en viss typ av mänskliga mekanismer som de tidigare har placerat utanför sig själv.

– Temat är bland annat inspirerat av vad min vän, filmproducenten Kalle Boman, berättat, nämligen att skilsmässofrekvensen är väldigt hög bland par som varit inblandade i exempelvis flygplanskapningar. Man har plötsligt fått se sidor av sin partner som man sedan har svårt att leva med.

”Turist” ska enligt planerna börja spelas in i vinter och Ruben tar fram sin Iphone och visar illustrationer av hur lavinscenen ska göras.

– Vi ska spränga en lavin och filma den separat och sedan klippa ihop den med det som händer på uteserveringen som görs i studio.

Nästa gång vi ses har jag tagit X2000 från Stockholm till Göteborg för att träffa Ruben Östlund på hans hemmaplan. Samma tåg som är scen för en parallellstory i ”Play” där tågpersonalen har stora bekymmer med en ägarlös vagga som står på en icke tillåten plats i utrymmet mellan en förstaklassvagn och en andraklassvagn. Östlund placerar en fast kamera i första klass och gör ”Plays” publik till medbetraktare av den ofrivilliga humor som tågpersonalen spelar upp inför våra ögon och öron.

– Det finns en intressant situation i alla utrymmen som vi ska samsas om, tycker Ruben Östlund, som själv en gång upplevde komiken kring just en sådan vagga på X2000 och vävde in händelsen i sin film.

I den heta ”Play”-debatten på kultursidorna har vaggan tillskrivits varierande symbolvärden. Stefan Jonsson menade i ett kritiskt inlägg i DN att den var regissörens sätt att peka på invandringen som grund för rånet i ”Play”. Någon annan har sett den som symbol för döden.

Östlund själv säger att han helt enkelt ser det som en vagga från Ikea och att han tog med den för komiken i det ”skandinaviska” sätt som personalen försöker lösa problemet på.

Jag har letat mig fram till hans kontor på Vallgatan i centrala Göteborg. Tre trappor upp i en del av en gammal skola ligger produktionsbolaget Plattform som Östlund startade för tio år sedan med producenten Erik Hemmendorff.

Kontoret, som han delar med bland and­ra Plattforms vd Marie Kjellson och Hemmendorff, består av ett halvstort arbetsrum med enkel Ikeamöblering plus ett kök. På en av väggarna sitter en lång rad tidningsklipp om ”Play”, på en hylla trängs alla de filmpris som bolaget vunnit.

Strax intill en dammsugare (!) står det färskaste priset, en andraplats för ”Play” i det europeiska Lux där ett antal filmer om ”konflikter mellan europeiska värderingar, kulturer och traditioner” visats för de 736 EU-parlamentarikerna som sedan fått rösta fram vinnaren. I år vann franskspråkiga ”Snön på Kilimanjaro” av regissören Robert Guédiguian.

Sedan ”Play” deltog, och vann, i den inofficiella sektionen Quinzaine des Réalisateurs på Cannes filmfestival i våras, har Östlund rest runt med sin hett debatterade film på olika filmfestivaler i världen. Han har när DN hälsar på just kommit tillbaka från Strasbourg med Luxpriset och ska senare i veckan åka till Spanien för att möta pressen och tala om ”Play”.

Ruben Östlund blev ett namn genom framför allt sin förra film ”De ofrivilliga”, fem olika berättelser om grupptryck som bland annat var Sveriges bidrag till Oscarsnomineringarna. Men Östlund har mer eller mindre hyllats för alla sina filmer. Sedan 2004 har han regisserat ”Gitarrmongot”, ”Scen nr: 6882 ur mitt liv” (kortfilm), ”De ofrivilliga”, ”Händelser vid bank” (kortfilm) och ”Play”. Och han var också högst delaktig som filmare i den första filmen som någonsin gjorts enbart med mobiltelefoner, ”En enastående studie i mänsklig förnedring”.

Han bjuder på kaffe och vi sätter oss vid bordet i det spartanska köket (samma kök där det mesta av mobiltelefonfilmen utspelas) där bland annat en akustisk gitarr och en affisch för ”Händelser vid bank” står lutade mot en vägg.

– Jag är jättestolt över den filmen, den vann Guldbjörnen i Berlin, säger han och börjar med smittande entusiasm berätta den märkliga historien om hur den filmidén föddes.

En sommardag 2006, när Östlund och kollegan Erik Hemmendorff är i Stockholm för att äska pengar till ”De ofrivlliga”, blir de vittne till hur två unga, beväpnade män kommer på moped och springer in på NK och försöker råna juvelerarna.

– Erik säger att vi ska ringa polisen, men jag hävdar att personalen har knappar under diskarna som de kan larma med. Jag har en tvärsäker föreställning om saker som jag inte vet något om, säger Ruben och skrattar.

De båda filmarna försöker filma rånet med sina mobiltelefoner, men upptäcker att de saknar zoomfunktion och de blir irriterade.

– Jamen? Det är ju ändå åtta megapixlar, zoom borde ju vara en ganska grundläggande funktion, börjar vi resonera.

– Det var en stor krock mellan det dramatiska som hände på andra sidan gatan och vårt förvirrade sätt att försöka förhålla oss till det.

Rånupplevelsen ledde till filmen ”Händelser vid bank” där NK är utbytt mot ett bankkontor, men kvar är den surrealistiska dialogen mellan två män som följer rånet på avstånd och försöker filma det.

Rubens berättelse bryts plötsligt av att dottern Hilda, 9, ringer på hans mobiltelefon (en med bra zoom) och berättar att hon känner sig krasslig och vill gå hem från skolan. Ruben lovar att hämta henne om en stund och han och jag får fortsätta intervjun i hans lägenhet då.

Alla som vet något om Östlund känner till att mänskligt beteende i alla former fascinerar och provocerar honom. Man blir nyfiken på om det finns något i hans bakgrund som kan kasta ljus över hur den här iakttagaren med sociologögon föddes.

Hans föräldrar, båda lärare, skilde sig när han var fyra år. Pappan flyttade till sin hemtrakt utanför Halmstad, modern bodde kvar på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Där växte Ruben upp med sin åtta år äldre bror och sin mamma, fast kontakten med pappan upprätthölls med varannanhelgsbesök då de två bröderna åkte tåg till och från Halmstad.

När fotograf Joakim Roos och jag senare kommer hem till Ruben i hans lägenhet på Övre Djupedalsgatan (där dottern Hilda bäddats ner i sin säng och nu ligger med en dator på magen) ser jag på kylskåpsdörren ett förstorat svartvitt fotografi från 70-talet av familjen Östlund med en mycket ung Ruben och några släktingar, fäst med magnet över en utriven ledarsida från Dagens Nyheter.

Tjugotre år efter skilsmässan gjorde Ruben en film om sina föräldrar och sammanförde dem framför kameran.

– Kameran var mitt alibi för att lyssna på deras samtal. Det var väldigt generöst av mina föräldrar att ställa upp. Men trots att det var jobbigt för dem tror jag att de gillade att jag gjorde filmen.

Föräldrarnas kommentarer om ”Familj igen” gjorde också deras son regissören mycket nöjd.

– De tyckte nämligen båda två att filmen stödde deras olika versioner av skilsmässan och hur den gick till, säger Ruben och skrattar, något han gör väldigt ofta under våra samtal. Den seriöse filmaren Östlund har lätt för att se humor omkring sig.

– Deras bild av filmen stämmer så bra med ambitionen jag haft med filmer som ”Play” och ”De ofrivilliga”, den att alla rollfigurers motiv ska vara fullständigt giltiga för mig. Rånarnas beteende i ”Play” ska vara totalt giltigt för mig. Jag kan absolut identifiera mig med mycket av det som de gör. Och det är väldigt viktigt för mig att kunna göra det med alla karaktärer i mina filmer.

Ruben har även han genomgått en skilsmässa. Han skilde sig 2007 från Andrea Östlund som han lärde känna på Filmhögskolan i slutet av 1990-talet. De har tvillingdöttrarna Hilda och Alva tillsammans.

– Det var ingen jättedramatisk separation. Jag tror att synen på att separera har förändrats sedan mina föräldrar skilde sig. Det gör förhoppningsvis också att det är lättare för mina barn att hantera skilsmässan, säger Ruben.

Han lever i dag i en relation med Katja Wik, som bland annat var rollsättare till ”Play”.

– Jag tror inte att Hilda eller Alva kommer att göra en film om min och Andreas skilsmässa i framtiden, men det vet jag inte säkert förstås, säger Ruben och skrattar lite.

Gjorde du filmen om dina föräldrar för din egen skull?

– Jo, det gjorde jag absolut. Alla filmer jag gjort har varit för min egen skull.

Är filmskapandet helt enkelt din egen terapi?

– Det kanske var det med filmen om mina föräldrar, och den jag gjorde före den, om mitt gamla kompisgäng, men med de senare filmerna har jag följt min lust och nyfikenhet.

Hur länge har du haft det här intresset för att granska våra beteenden?

Han svarar inte direkt utan pekar på två starka scener i ”De ofrivilliga” som är hämtade från hans barndom.

– Jag hade min mamma som utgångspunkt för båda scenerna. Hon gjorde Solomon Asch-experimentet (där man under grupptryck kan fås att hävda något som är uppenbart felaktigt, reds anm) på en av sina elever när jag var i tonåren. Det berörde mig mycket.

– Min mamma var politiskt aktiv långt ut på vänsterkanten och litade mycket på sina egna känslor. Det är en bra egenskap, men ibland kan man reagera på fel ställe. En gång när vi var på besök hos grannarna och jag halvsov i mammas knä hörde jag henne säga: ”Du kan väl titta på mig också när du pratar! Om du bara tittar på Annette hela tiden så känner jag ju mig utanför.” Jag kan inte glömma den vibrerande tystnad som hennes kommentar skapade.

– I ”De ofrivilliga” låter jag lärarinnan säga den frasen vid ett samtal i kollegierummet.

– Det är väl egentligen först nu som jag insett att sociologi är ett ämne som intresserar mig, trots att jag aldrig teoretiskt sysslat med det. Och rörlig bild är ett tacksamt och obönhörligt verktyg att beskriva mänskligt beteende med.

Den sortens filmer Ruben Östlund gör, där han förutom sina specifika teman också använder sig av långa tagningar, distanserad kamera, ofta fast kameravinkel och händelser i realtid, är han förmodligen ensam om att göra. Absolut i Sverige, kanske också i hela världen. Han har ett mycket gott självförtroende (inte att missta för stort ego), och tror hårt på det han gör och upprepar gärna ett uttryck han hört en gång om vad film bör vara: ”En för konsumenten vilsam produkt.”

– Jag gör allt jag kan för att inte göra film på det sättet. Mycket av den film som görs är som ett universum som upprepar sig hela tiden. Jag vill att publiken ska vara aktiv. Jag söker upp motstånd, det ger mig energi och i förlängningen även publiken.

Han har kommit in i svenska filmbranschen lite från sidan och han är heller ingen filmnörd eller filmkännare. När jag ber honom att nämna åtminstone en film som han uppskattat blir det den franska filmen ”Mellan väggarna”, ett drama om lärare och högstadieelever av Laurent Cantet som vann Guldpalmen i Cannes 2008.

– Nej, jag är inte någon som beundrat Ingmar Bergman hela mitt liv och därför börjat göra film. Jag har snarare Roy Anderssons reklamfilmer i bagaget. Mitt intresse startade med kameran. På Styrsö där jag växte upp kunde man faktiskt få låna videokameror gratis. En kommunal fritidsverksamhet för oss ungdomar så att vi skulle ha något att göra. Det var nog väldigt avgörande. Ganska snart började jag filma skidåkning som ju var mitt stora intresse, berättar Ruben.

Jag gissar att du var en välartad tonåring?

– Ja, det var inga rebelliska uppror direkt. Men det är klart att jag tog ut svängarna lite när jag levde i Alperna långa perioder varje vinter.

Han finansierade sina alpvistelser med filmerna han gjorde för en firma i Göteborg.

– Jag filmade massor på vintern och jobbade med att klippa filmen på sommaren. Sedan åkte jag ner till Alperna igen på senhösten för att göra en ny film.

Skidfilmerna, med namn som ”Free radicals” och ”Free radicals 2”, ledde Östlund till att börja Filmhögskolan i Göteborg 1998 där han träffade Erik Hemmendorrf som han startade produktionsbolaget Plattform tillsammans med.

Tio år senare är den före detta skidfilmaren Sveriges mest omtalade, och kanske också mest framgångsrika, filmregissör. Och han tänker fortsätta på den inslagna vägen, som bland annat innebär att inte sticka under stol med att han siktar högt, men utan att känna prestationsångest.

– Nej, jag känner inte det. Det tror jag beror på att jag har hittat min egen metod att göra film på. Om jag inte kunnat motivera mina val och motiv, och inte ingått i ett sammanhang som innebär en trygghet, hade jag kanske haft svårare att bära upp den här rollen.

– Och jag gillar att tävla, det kan jag inte förneka. Tävlingsmomentet är en sporre. När vi gjorde ”Play” tyckte jag inte ens att vi behövde säga att vi siktade på Cannes. Det gjorde vi med ”De ofrivilliga” också, men då var det nog inte så många som trodde på våra chanser. När det sedan gick hem var det ju skitkul, säger Ruben.

Plötsligt står hans sjuka dotter Hilda i köksdörren och pockar på pappas uppmärksamhet. Jag inser att intervjun är över och gör mig redo för avfärd. I hallen får jag en liten delförklaring till Ruben Östlunds konstnärliga ådra. På en enkel teckning syns sju personer. En av dem är Egon Östlund, Rubens farfars far, som var nära vän och mentor till flera av konstnärerna i den berömda Halmstadsgruppen.

Det sista Ruben säger innan vi skiljs åt är:

– Jag tycker ju om att spetsa till saker, hoppas sådant kommer med i din artikel.

Ålder: 37 år. Familj: Alva och

Ålder: 37 år.

Familj: Alva och Hilda, 9 år, från tidigare äktenskap. Flickvännen Katja Wik.

Bor: Lägenhet i Linnéstan, Göteborg.

Yrke: Filmregissör.

1974: Föds på Mölndals sjukhus.

1974: Föds på Mölndals sjukhus. Växer upp på Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

1978: Föräldrarna skiljs. Ruben och hans bror tar tåget varannan helg till pappan utanför Halmstad.

1994: Börjar arbeta åt Niklas ­Allestig på produktionsbolaget Down Film. Gör bland annat skidfilmerna ”Free Radicals” 1 och 2.

1998: Kommer in på Filmhögskolan i Göteborg. På skolan träffar han också Andrea som han senare får barn med.

2001: Startar Plattform Produktion med Erik Hemmendorff.

2002: Döttrarna Alva och Hilda föds.

2004: ”Gitarrmongot” kommer ut. På utsidan av dvd-omslaget finns citatet ”Årets bästa svenska film”. När man öppnar fodralet står det ”Årets sämsta svenska film”. ”Jag får ringa och övertala recensenten Ronny Svensson för att få skriva så, han tycker egentligen bara att den är bland de tre sämsta filmerna.”

2007: Ruben och Andrea Östlund skiljer sig.

2008: Patrik Erikssons långfilm ”En enastående studie i mänsklig förnedring” kommer ut. Filmen är gjord med mobil­kamera och utspelar sig till 90 procent i köket på Plattforms kontor.

2011: Filmen ”Play” orsakar het debatt i kulturvärlden.

Erik Hemmendorff, vän och samarbetspartner: ”Ruben

Erik Hemmendorff, vän och samarbetspartner:

”Ruben vill ta sig an hela världen. Det är fruktansvärt inspirerande och roligt att arbeta med någon som vill att saker ska hända. Vi brukar prata med varandra minst ett par gånger varje dag, och det är inte alltid jag hinner med i hans takt. Som vän och som regissör är han generös och involverande – utan att tvivla på sin egen blick. Han litar fullständigt på att man vill prestera sitt yttersta. Ruben kan bli osäker i vissa socialt formella sammanhang, som att beställa vin på restaurang. Det viktiga är sällskapet och diskussionen. Han gillar dessutom att ta notan i smyg.”

Catarina Östlund, mamma:

”Ruben, ja, man kan säga att han är uppfostrad som en schimpansunge! När jag väntade honom läste jag en bok av Jane Luck Goodall, som studerade schimpanser i Tanzania. Och en schimpansmamma gjorde särskilt intryck på mig. Jag tror hon hette Flo. Hon följde alltid sin lilla unge så att den själv fick upptäcka omvärlden. Om ungen råkade ramla så puffade hon försiktigt upp den. Så försökte jag uppfostra Ruben, men när han blev lite större gjorde Ruben precis som Flos unge, slog undan min hand.”

Göran du Rées, professor, Filmhögskolan, Göteborgs Universitet:

”Ruben äger en unik begåvning i att iaktta livet och människan. Med stor precision omvandlar han sina synupplevelser till starka och komplexa filmverk. Redan under sin studietid utvecklade han sitt personliga uttryck i ’Låt dom andra sköta kärleken’. Och inte minst i sin examensfilm ’Familj igen’, om hans föräldrars skilsmässa. Med sin generositet skapar Ruben hela tiden kreativitet och lust omkring sig, i sitt arbete såväl som när han gästföreläser och handleder studenter på Filmhögskolan. Han är i dag en av de viktigaste film­skaparna i svenskt filmliv. Utan att förenkla utmanar han våra attityder, fördomar och föreställningar om människan och världen.”

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.