Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 16:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sadisten-idioten-och-den-ofrivilliga-kvinnomisshandlaren-har-ar-de-klassiska-kvinnohatarna-pa-film/

Film

Sadisten, idioten och den ofrivilliga kvinnomisshandlaren - här är de klassiska kvinnohatarna på film

”Big little lies”, ”The hateful eight” och ”Sova med fienden”. Foto: TT

Oändliga är skildringarna av männen som slår och deras inre dilemman. Alltför få är berättelserna om kvinnorna som blir slagna. Den aggressiva parten har den konventionella dramaturgin på sin sida. Filmfredags Kerstin Gezelius identifierar tre klassiska, aggressiva typer på film och längtar efter ett nytt och mångfasetterat berättande. 

Rätta artikel

”Caroline says, as she gets up off the floor. Why is it that you beat me? It isn’t any fun.”

Det finns inga ursäkter för att slå en kvinna. Utom om hon är för klängig. Eller för självständig. För ful. För sexig. För naiv, förslagen, stark, svag, smart, dum. För i så fall kan man ju inte alltid veta vad man gör? Som hårt pressad man, som har mycket att leva upp till.  Om man hatar sig själv, vem ska man ta ut det på om inte idioten som står närmast?

 ”When you’re filled up to here with hate. Beat her black and blue and get it straight”, som Lou Reed sjunger i ”Oh, Jim” på undergångsskivan ”Berlin” från 1973. Skivan har formen av en lång tragisk berättelse om det urspårade förhållandet till Caroline, en kylig, vild skönhet, ständigt påtänd, som han försöker hantera utan framgång och som fortfarande har det mest tillplattande svaret på en smocka: ”Varför slår du mej för? Det är inget kul”.

Samma kväll som ljusmanifestationen pågick utanför Dramaten för att hedra Josefin Nilssons minne – efter premiären av SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” – såg jag igenom konsertfilmen från 2007, när ”Berlin” för första gången spelades i sin helhet på en scen. 

Emmanuelle Seigner i ”Berlin”. Foto: Maximum Film Distribution/courte

Jag har undvikit den i tolv år, som man undviker filmatiseringar av favoritromaner. Lite orolig också, att det skulle bli för konkret att både se och höra Reed uttala de tyngsta sångraderna, att jag skulle behöva ställa mig frågan om hur mycket verklighet som egentligen ligger bakom en av mina älsklingsplattor. 

Skulle han låta lika nonchalant när han berättar att Caroline har skurit upp pulsådern? Skulle ”Oh, Jim” ha samma smittande, aggressiva driv? Eller skulle den nya, respektabla Lou Reed hitta en ny tolkning? Man blev inte lugnare av att se franska Emmanuelle Seigners ansikte flimra fram i projektioner på scenväggen i rollen som Caroline. 

Hon hör till det lilla garde av skådespelerskor som inte tvekar att delta i de stora konstnärernas arbeten oavsett hur tidens tand har farit fram med deras kvinnosyn. Hon gör det oftast lysande. Och när hon reser sig från golvet under de undergångsromantiska inledningstakterna till ”Caroline says II”, med blodig mun, blottade trasiga rovdjurständer och dimmig blick blir man nästan hög. 

Konstens kraft är stor. Inte ens den här dagen, när jag har hört om en kvinna som fick sin kropp och sitt liv förstört, kan jag se något annat än skönhet.  

Patricia Arquette i ”True romance”. Foto: Rights Managed

Bilderna på Seigner påminner om när Patricia Arquette, en annan skådespelerska med rovdjursleende och dimmig blick, reser sig efter att ha blivit söndersparkad av James Gandolfinis maffiatorped i ”True romance” (1993), skriven av Quentin Tarantino och regisserad av Tony Scott. 

Det var banbrytande då, att torpeden slogs med henne lika brutalt som om hon hade varit en han. Och att hon gav igen, med sax i handen och blodet rinnande ner för vargtänderna. En smärre chock för en mainstreampublik. 

Quentin Tarantino gillar sönderslagna kvinnor på film, men har länge lyckats rädda sin heder för att han är ännu mer i gasen och våldsam när de slår tillbaka. I ”The Hateful eight” (2015) tappade han det balanssinnet. Jennifer Jason Leigh får näsan knäckt, tänder sönderslagna, ansiktet täckt av blod. Hon käftar visserligen emot men får inte chansen att hämnas innan hon hängs i en snara från taket och de två överlevande männen belåtet skrattar åt hennes dödsryckningar.

Jennifer Jason Leigh i ”The hateful eight”. Foto: Supplied by LMK

”Jag skulle aldrig slå en kvinna” är en standardutfästelse för våldsamma män på film. Den gränsen håller man om man är vill bli betraktad som riktig man. Det är därför det är så lockande för regissörer att gå över den. Om filmen eller serien är någorlunda komplicerad fungerar utfästelsen nästan som Tjechovs berömda vapen på väggen. Förr eller senare kommer just den här mannen att slå den han älskar och tappa det sista i sig själv, det som innebar ett hopp.

Russel Crowes kommissarie Bud White i ”LA Konfidentiellt” (1997) behöver aldrig uttala orden. Han presenteras direkt som en snut besatt av att sätta dit hustrumisshandlare. Scenen när han river ner en gigantisk juldekoration från taket på en villa för att locka ut den brutala maken är klassisk. 

När White senare ligger i sin älskades famn och berättar om det vidriga barndomstrauma som driver honom väcker den återhållna smärtan förstås djup ömhet hos både män och kvinnor i publiken. Vi ser hans sanna jag under hans brutala yttre. Inlevelsen i hennes kärlek till honom är så stark att när det oundvikliga händer och han slår henne, så ligger scenens smärtpunkt inte i hennes fysiska eller psykiska smärta, utan i hennes sorg över att han förstör sitt liv genom att gå emot sina djupaste principer. 

Olivia Colman och Peter Mullan i ”Tyrannosaur”. Foto: Uk Film Council/Kobal/REX

Det är en väl gestaltad scen, dömd att hålla liv i myten om den ofrivilliga kvinnomisshandlaren, den myt som fått så många kvinnor att, som Josefin Nilssons har skrivit, ”stanna efter första slaget.”

I Paddy Considines ”Tyrannosaur” (2011) spelar Peter Mullan ett annat slags, mer brittiskt realistisk kvinnomisshandlare med hotfullt pulserande käke och förtvivlad blick. Kroppen är stel av aggression och redan i första scenen sparkar han ihjäl sin hund som han sedan ångerfullt bär hem och begraver. Han gör inga utfästelser. Tvärtom varnar han den kristna kvinnan (Olivia Colman) som söker hans sällskap för att han skulle slå sin fru igen om hon levde. 

Han är en dålig människa. Men hon känner sig trygg med honom och det gör vi också. Ingen filmkaraktär är så föraktlig att den inte kan framstå som god om en värre karaktär gör entré, i det här fallet den kristna kvinnans genomvidriga make. ”Tyrannosaur” är så vitt jag vet den enda filmen som kombinerar två typer av hustrumisshandlare, den ”ofrivilliga” och den vi kan kalla Sadisten.

Charles Boyer och Ingrid Bergman i ”Gaslight” 1944. Foto: Rights Managed

Urbilden för Sadisten är väl Charles Boyer i George Cukors ”Gaslight” från 1944, så klassisk att begreppet ”gaslighting” fortfarande används friskt som ett exempel på en härskarstrategi. 

Sadisten får gärna vara utländsk eller på annat sätt signalera att han är ”främmande”. I ”Tyrannosaur” gestaltas han av Eddie Marsan med Gollumliknande slemmighet. I Julia Roberts-filmen ”Sova med fienden” (1991) är Sadisten fixerad vid ett prydligt hem, bär mustasch och skickar ut klichéhomosexuella vibbar som gick många förbi på den tiden. Sadisten är sällan arbetarklass utan rik och sofistikerad. 

Hans mål är att systematiskt kontrollera, bryta ner och äga sin kvinna. Hon i sin tur är ofta så rättskaffens och varm att hon skäms att ens misstänka honom för ondska. Tills hon plötsligt vaknar upp och visar all den styrka han förstås har sniffat till sig från början och velat kväsa.

Om skildringar av de ”ofrivilliga” kvinnomisshandlarna riskerar att väcka alltför mycket sympati med våldsverkaren så drar sadistskildringarna mer mot porr. Som Jonas Gardell var inne på i en krönika om dokumentären ”Leaving Neverland”, så kan det som är fasa för en åskådare väcka begär hos en annan. 

I mindre genomtänkta filmer som ”Sova med fienden” rörs begär och fasa ihop i en grumlig underhållningsmix. Ett verk som ”Berlin” slår däremot an två distinkta toner med en vibrerande disonans som håller en klarvaken. 

Oändliga är skildringarna på duk och teater av männen som slår och deras inre dilemma. Alltför få är berättelserna om kvinnorna som blir slagna. Den aggressiva parten har den konventionella dramaturgin på sin sida. Konfliktupptrappning, vändpunkt, förlösning. 

Det skärande exakta ögonblicket när man låter knytnäven flyga fram och förändrar allt. Den slagna parten i förhållandet måste tvärtom hela tiden hålla andningen kort, jämna ut, undvika stötestenar, hålla fasaden för att inte skrämma sina barn. 

Det kräver ett lite annat berättande. Flera nya skräckfimer: ”A quiet place”, ”Don’t breathe”, delar av ”Us” och ”Get out” har den andningen. Formen finns, men berättelserna har inte fyllt den än.

Nicole Kidman och Alexander Skarsgård i"Big little lies". Foto: Hbo/Kobal/REX

TV-seriens utsträckta tid har också gett nya möjligheter. I miniserien ”Big little lies” presenterades vi för ett glamoröst par (Nicole Kidman och Alexander Skarsgård), som trots att de är tvåbarnsföräldrar över fyrtio inte verkar kunna hålla fingrarna från varandra. 

”Little big lies” ljuger inte - längre har kvinnofrigörelsen inte kommit 

Men upptrappningen till deras heta sexscener är nästan alltid våld. Hans mot henne. Hon är så stolt, så oförmögen att fatta att det här händer henne, att hon har omvandlat skräcken till begär för att överleva skammen. De trevande parterapisejourerna, när terapeuten utan att skrämma bort henne försöker bryta hennes förnekelse innan det är för sent, är det starkaste spänningsmomentet i hela serien. 

Att just Nicole Kidman spelar henne ger en extra dimension åt berättelsen. Hon som så ofta har fått jumpa isflak mellan det fasansfulla och det pornografiska, som i ”Dogville”, ”Eyes wide shut” och ”Paper boy”. Nu halas hon försiktigt in på fast mark och in i de sömniga småstadskvinnornas gemensamma uppvaknande.

Brittisk film, som i övrigt inte står på tur för några feministiska utmärkelser, har faktiskt skildrat hustrumisshandel mer ärligt och mer konsekvent än något annat lands, i och med att de aldrig har släppt genren ”diskbänksrealism”, inte ens när det var så omodernt det kunde bli.

Fotografen Ron Fortunato och regissören Gary Oldman under inspelningarna av ”Nil by mouth”. Foto: ©Sony Pictures/Courtesy Everett

I de renskrapade arbetarklasskildringarna är våldet aldrig långt borta. Gary Oldmans skoningslösa ”Nil by mouth” (1997) är ett av de starkaste exemplen. Här handlar det inte om sadism eller ridderlighet utan om människor som föds in i en hopplöshet och om ett kön som vägrar förstå begreppet ”sitter i samma båt” utan börjar slå på det andra könet, som försöker få den båten att inte sjunka.

Därmed kommer vi till ”Idioten”, den kanske vanligast förekommande typen i verkligheten och allt vanligare för varje dag som går. ”Idioten” kan vara gripande, som Ray Winstone i ”Nil by mouth” eller som Robert De Niros porträtt av Jake LaMotta i ”Tjuren från Bronx” (1980). Ett offer för en grym värld. 

Men han kan också vara ett rent svin. Den mest kallhamrade idioten i filmhistorien satte James Cagney redan 1931 i Tom Powers ”Public enemy”. I modern tid är det nog bara Joe Pesci som kommer i närheten av att kunna gestalta en sån infantil aggression. Framför allt i Martin Scorseses ”Casino” från 1995. 

När Cagneys gangsterfigur, efter ett kort käbbel vid frukostbordet trycker en grapefrukthalva i ansiktet på sin fru och går är det fortfarande ett av de mest effektiva uttrycken för kvinnoförakt man kan se på vita duken. 

Mae Clarke och James Cagney i ”Public enemy”. Foto: Rights Managed

Det kan vara värt att tänka på innan man sminkar fram blåtiror på ytterligare en misshandlad kvinnoroll. Våld kommer i många former. Utan någon psykologisering eller några omskrivningar får scenen i ”Public enemy” med det allt det handlar om. Att man behandlar kvinnan som något icke-mänskligt, som en soptunna.

I fiktionen måste alla skikt, schakt och drivkrafter i olika personligheter utforskas. I verkligheten och politiken kanske det snarare är nödvändigt att bunta ihop den ofrivilliga kvinnomisshandlaren, sadisten och idioten till en, och bara se James Cagneys ettriga nuna framför sig. Det är hans framfart vi måste stoppa.