Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 13:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sameh-zoabi-araber-gar-inte-runt-och-ar-arga-hela-tiden/

Film

Sameh Zoabi: Araber går inte runt och är arga hela tiden

Den palestinske regissören Sameh Zoabi, i mitten, är aktuell med filmen ”Tel Aviv on fire”. Foto: Edge Entertainment

Sameh Zoabi använder sig av en ­halsbrytande ­tv-såpa, hummus och en stoisk hjälte för att bryta med stereotyper­ i sin komedi ”Tel Aviv on fire”. ”Mellanöstern­ är full av humor”, säger den ­palestinske regissören till Filmsommar.

”Men kan du flytta på dig, du står i vägen!”

Det är i en sjukhussal. En ung palestinsk kvinna i sängen, med föräldrarna vid sin sida, försöker desperat att få en glimt av rummets tv. Läkaren Mariam (Maïsa Abd Elhadi) har helt glömt bort sina plikter, ställt sig med ryggen mot sin patient för att koncentrerat följa med i dagens avsnitt av den omåttligt populära tv-såpan ”Tel Aviv on fire”.

Det är en kort liten scen, ett ögonblick bara, men typisk för filmen med samma titel: Hur ett allvarligt läge förvandlas till vardaglig, lågintensiv humor.

Läs DN:s recension av ”Tel Aviv on fire” 

– Jag är säker på att det är humorn som fått publiken att komma, säger filmens regissör Sameh Zoabi på telefon hemifrån New York just innan han ska flyga till barndomsstaden Nasaret efter ett intensivt visningsschema i USA.

– Jag tror tyvärr inte att folk är intresserade av att se det palestinska ödet som drama, fortsätter han. Däremot tror jag att de vill bli roade, och kunna skratta åt hela situationen. Humorn är universell och via den kan man få igenom den politiska dimensionen, att skratta åt tragedin.

Att en tv-såpa står i förgrunden för historien är inget konstigt för en film från regionen. Sameh Zoabi berättar att såporna svämmar över Mellanöstern och följs noga av massor av tittare.

– Men faktum är att jag kom på att jag skulle använda en såpa i berättelsen först när någon frågade hur det kommer att sluta, ”allt där nere hos er”. Jag svarade att jag vet inte, det vet ingen, det är som en såpopera som bara håller på i all evighet.

Kanske är palestinierna på väg att bli de nya judarna när det gäller humor.

Just den här såpan, som alltså heter ”Tel Aviv on fire” och som stora delar av den israeliska och palestinska befolkningen har ett dagligt förhållande till, är förlagd till utbrottet av Sexdagarskriget 1967. I dess produktionsteam ingår Salam (spelad av Kais Nashif) som är läkaren Mariams av-och-på-pojkvän och som av seriens skapare, hans morbror, getts jobb som assistent (läs: kaffekokare). Varje dag ska Salam, likt tusentals andra palestinier, ta sig från hemmet i Ramallah och krångla sig via gränsposteringen till Jerusalem för att jobba. Men i dag tvingas han ur bilen och förs in på förhör i israeliska kaptenen Assis (Yaniv Biton) barack. I Salams tillhörigheter råkar finnas manuskriptet för såpans nästa avsnitt och på frågan ”vad är detta?” hasplar han ur sig att han är författare till serien. Som även Assis familj varje dag sitter klistrad framför.

Assi kommer på att här kan han påverka hur den israeliska militären framställs och på köpet bli mer populär i matriarkatet hemmavid. Och därmed sitter Salam i en klassisk knipa, såväl fysiskt som mentalt, mitt emellan allt. Varje dag ska han passera Assis checkpoint och stå till svars för dennes krav på seriens händelseutveckling. Utan att ens vara manusförfattare.

 – Det var mitt sätt att få folk att se verkligheten, säger Sameh Zoabi. Salams mitt emellan-position, gränsövergångarna, muren, soldater överallt, det är för att påminna om att vi faktiskt lever under ockupation.

– Det är också därför Salam har gjorts till en älskansvärd, lite fumlig typ. Jag har själv kunnat bevittna hur biosalonger med nittio procent judar högljutt har engagerat sig i hans öde och velat att det ska gå bra för honom. Det är ju så vi fungerar, man önskar en sympatisk medmänniska framgång, det är bara politiken som hindrar oss från det.

Maisa Abd Elhadi och Kais Nashif i ”Tel Aviv on fire”. Foto: Patricia Peribáñez/Samsa Film

Trots tusen små motgångar i en tillvaro som gjord för att försvåra allt, bisarrt strul med allting, tappar Salam aldrig humöret. Inte en gång. Det närmaste han kommer är att daska till bilratten en gång när han inte släpps tillbaka hem genom gränsövergången och en Mariam-dejt. Han är ett under av stoiskhet.

– Jo, men är man inte arg av sig så ... man kan aldrig fly sin personlighet, säger Sameh Zoabi. Det har hänt att jag här i USA har fått frågan ”men är du inte arg över situationen där?” Men det där är något som jag vill komma tillrätta med här: araber går inte omkring och är arga hela tiden.

Så Salam är egentligen Sameh Zoabi?

– Haha, till kanske sjuttio procent. Men jag är palestinier och alla palestinier är i någon mån Salam. Vi vet hur det är att sitta fast mitt emellan allt, att vakna upp varje morgon med känslan av att det inte finns någon rättvisa eller något hopp, alla är emot oss, ingen vill berätta vår historia. Det folk verkar glömma är att Mellanöstern är fullt av humor, där jag växte upp försökte alla hela tiden se det roliga i allt. Hela tiden.

– Det sägs att den judiska humorns utveckling – ta Woody Allen, Billy Wilder, Larry David, vem du vill – beror på att judar under så många år har känt sig förföljda. Det tror jag stämmer. Men kanske är palestinierna på väg att bli de nya judarna i så fall, och precis som att judisk humor säkert har motverkat en massa antisemitism, så kanske palestinsk humor kan hjälpa till att bryta stereotyperna kring oss.

Det är kraften i humorn som frigör människors stelbenta uppfattningar.

Sameh Zoabi använder sig av en mängd små subtila knep just för att bryta någon fördom eller missuppfattning. Som hummus. I ”Tel Aviv on fire”, filmen inte såpan, fungerar den som smörjmedel mellan Salam och hans kontrahent, den hummusälskande Assi. Salam lägger avsevärd tid på att jaga Västbanken runt efter den perfekta hummusen till kaptenen. Sameh Zoabi skrattar, kanske bittert:

– Israeler är besatta av hummus. Problemet är bara att det är en palestinsk rätt. Så vad gör man, vad gör varje kolonialmakt? Man stjäl folkets kulturella identitet och gör den till sin egen. Det finns massor av märken i USA och Europa som hävdas vara ”äkta israelisk hummus”. Det är så absurt, alla vet egentligen hur det är, även mina israeliska vänner skrattar åt det här. Men visst, har man från början hävdat att det inte finns något som heter Palestina så kan det förstås inte heller finnas några palestinska maträtter.

Det här skrattet, eller åtminstone småskrattandet, är väldigt viktigt för Sameh Zoabi. Han tänker fortsätta att använda det som fordon för sina berättelser. Att vara fullt ut politisk är att inte komma någon vart, menar han, och att inte nå några andra än de som möjligen är insatta och intresserade. Ett exempel är när det kommer till finansiering.

– Israeler vill framställas precis rätt, så också palestinier. Det är inget konstigt, men varje gång jag ska göra något så följer samma dilemma: alla parter är oroade över sin image.

Och humor ger dig friare tyglar?

– Absolut. Då kan folk skratta utan att först märka att de tar del av verkligheten. Men mycket har förstås att göra med vem jag är. Ska jag vara sann när jag gör film så måste jag vara humoristisk, säger han. Som min nästa film, den kommer att utspela sig i Gaza och därifrån berättas ju vanligen bara svårigheterna, men även den kommer att ha en humoristisk grundton. För det har jag insett när jag åkt omkring i USA med ”Tel Aviv on fire”: Det är kraften i humorn som frigör människors stelbenta uppfattningar.