Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Sveket från yttre rymden

Rymdskeppet ”Prometheus” landar på en planet som visar sig vara en militärbas utrustad med biologiska stridsmedel.
Rymdskeppet ”Prometheus” landar på en planet som visar sig vara en militärbas utrustad med biologiska stridsmedel. Foto: LMK/AOP
Ilskna fans upprörs över de logiska luckorna i Ridley Scotts ”Prometheus”. I reaktionerna finner Jens Liljestrand en tidlös berättelse om människans universella hunger efter mening och sammanhang.

Du är vetenskapsman år 2092. Du följer med på en rymdexpedition till en fjärran planet, baserad på en karta hittad i förhistoriska grottmålningar. Ni anländer till planeten, där ni förväntar er att möta utomjordiskt liv. Trots att din farkost är utrustad med androider och annan högteknologisk utrustning som skulle kunna sondera terrängen, väljer du att själv gå ned på planetens yta och klampa runt i en mystisk pyramidgrotta. Luften verkar säker, så du tar dessutom av dig hjälmen. Du ser en glittrande, ormliknande tentakel stiga upp ur en olycksbådande svart gyttjepöl. I stället för att bli rädd tycker du att den slemmiga varelsen verkar söt och böjer dig ned för att leka med den som en gullig kattunge.

Jag måste erkänna att jag först hänfördes av ”Prometheus”, Ridley Scotts länge emotsedda återkomst till den berättelse som han själv inledde med ”Alien” 1979. Det finns en mäktig, sugande känsla i bildspråket, en episk mättnad i det ödsliga, dova rymdlandskapet. Jag gick och köpte biljett till filmen som en lyxig present till mig själv, ensam mitt på dagen. När den oljiga tentakeln – surprise! – flög upp ur gyttjan och slingrade sig runt den intet ont anande vetenskapsmannen blev jag skräckslagen, kröp ihop i fåtöljen (med extra benutrymme och allt) och höll händerna för ögonen på ett sätt som jag inte gjort sedan tonåren.

Jag är den typ av nöjestittare som skamlöst njuter av svulstiga matinéer som ”Titanic”, ”Sagan om ringen” eller ”Gladiator” (också den av Ridley Scott). Det dröjde flera veckor innan jag började grubbla över filmen. Inte den styltiga dialogen eller de bitvis bleka skådespelarinsatserna, sånt finlir kan man inte gnälla över i en science fiction-rulle. Men över det faktum att ”Prometheus” är ett narrativt fuskbygge. Aha-upplevelsen kom när jag försökte återberätta handlingen i filmen för en bekant och plötsligt hörde hur det hela lät utan distraherande specialeffekter och blodisande monster: som något en femåring med livlig fantasi kunde ha hittat på.

Jag talar nu inte om realism – ett meningslöst ord i en genre som per definition är eskapistisk och romantisk – utan om att filmen bryter mot sin egen logik. Gång på gång. På ett så flagrant och obekymrat sätt att det nästan är oförskämt.

Grundpremissen i filmen är att en främmande civilisation har skapat mänskligheten och lämnat spår i form av grottmålningar som många tusen år senare ska få oss att leta upp dem. Någon finansierar alltså en oändligt dyr och tidskrävande rymdexpedition baserad på klotter i en grotta. Visst, men expeditionen anländer ju inte till en befolkad planet, utan till en militärbas för massförstörelsevapen – främmande rymdskepp utrustade med biologiska stridsmedel att använda mot, just, mänskligheten. Alltså är grottmålningarna … en fälla? Låter inte det lite väl omständligt?

Härifrån och framåt är hela filmen en serie hisnande intellektuella förolämpningar. Sidospår som inte leder någon vart. Figurer som beter sig aningslöst, irrationellt och kontraintuitivt. Den omtalade scen där Shaw (Noomi Rapace) genomför en kejsarsnittsoperation för att avlägsna ett monsterfoster från sin livmoder är fantastisk – men får inga konsekvenser. När hon påträffas halvnaken, traumatiserad och blödande frågar ingen ens vad hon har råkat ut för.

På bloggar runt om i cyberrymden har uppräkningen av och diskussionen om de logiska glappen i ”Prometheus” snabbt blivit en egen subgenre, en argsint om än underhållande form av fanfiction. Men även den mer sobra delen av medielandskapet lägger pannan i djupa veck. I senaste numret av The Times Literary Supplement (TLS) skriver Roz Kaveney om hur debatten om filmens alla orimligheter avspeglar ett förändrat kontrakt mellan filmskapare och publik, där dagens regissörer möts av krav som aldrig ställdes på forna dagars regissörer: ”Filmer bedöms numera … i förhållande till vad de tillför en genre, eller en narrativ sekvens.”

Andra försvarar filmen och går noggrant igenom dess olika symboliska och religiösa dimensioner. För så är det ju, ”Prometheus” är på ett plan en mycket ambitiös film, med tjocka lager av Kristusallusioner, självuppoffringsideal och metafysisk rappakalja. Många pekar på manusförfattaren Damon Lindelof, en av skaparna till tv-serien ”Lost”, som en av de huvudansvariga för en berättelse som går vilse i sin jakt på storvulna allegorier och kvasiintellektuella referenser. Men medan det poetiska, självreferentiella och oupphörligt pretentiösa i ”Lost” så småningom blev en del av tv-seriens charm (lite som ”Twin Peaks”), är ”Prometheus” inte ett eget universum, utan ett kapitel i en redan cementerad rymdföljetong.

Ridley Scott har helt enkelt svikit sitt eget konstverk. Han ses inte som en auteur med rätt att skapa vad han vill, utan en hantverkare som är satt att förvalta och endast varsamt vidaredikta ett monument. En generation som växte upp med (och drabbades av oräkneliga sexualneuroser av) den första ”Alien”-filmen från 1979, ser inte en genialisk regissör leverera Stora Idéer om Livets Mening, utan en mytologi som en bortskämd och lat regissör förskingrar i en gräddtårta av grandiost svammel.

Och här hittar jag plötsligt en poäng – inte i ”Prometheus”, som är poänglös, men i själva mottagandet av filmen, ett förlopp som faktiskt levererar det budskap Scott och Lindelof desperat och fåfängt försöker lirka fram. Här finner jag, äntligen, en gripande berättelse om människans hybris och ofullkomlighet, en berättelse som ställer grundläggande frågor om Skaparens makt över sin Skapelse. Och som i sin existentiella kärna handlar om människans tidlösa längtan efter ett trovärdigt narrativ, ett sammanhang, en avgrund som håller.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.