Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 18:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/svensk-socialrealism-och-las-vegas-kitsch-i-nya-aniara/

Film

Stjärntokig regiduo skjuter upp ”Aniara” i filmens universum

Bild 1 av 2 Hugo Lilja och Pella Kågerman har regisserat filmen Aniara som till stor del är inspelad i Stockholm Waterfronts lokaler
Foto: Roger Turesson
Bild 2 av 2 Ur filmen.

Pella Kågerman och Hugo Lilja korsar svensk socialrealism med Las Vegas-kitsch i sin filmatisering av Harry Martinsons "Aniara". Fredag den 1 februari är det biopremiär för den apokalyptiska klimatrysaren som även tävlar på Göteborgs filmfestival. 

Nicholas Wennö
Rätta artikel

Allt började med ett slaganfall. Pella Kågermans mormor drabbades av en livshotande stroke någon kväll efter att de tillsammans hade sett ”Aniara” på Stockholms stadsteater 2010. På Sabbatsbergs sjukhus började hon högläsa för sin mormor ur Harry Martinsons klassiska rymdepos. Ganska snart förvandlades högläsningen till en utsvävande rollek om rymdskeppet som drivit ur kurs i galaxerna.

– Mormor var en flummig Mima och jag var Mimaroben. Vi låtsades att alla ”strokare” i sjuksalen var passagerare och att läkarna var besättningen på goldondern Aniara, säger Pella Kågerman i sin rosa älsklingssoffa hemma i lägenheten på Kungsholmen.  

Bredvid henne sitter parhästen Hugo Lilja som hon träffade på en fest på Mejan för drygt 10 år sedan. Sedan dess har det äkta paret bland annat gjort kortfilmer om swingersträffar, feministisk porr, fotbollshuliganer, zombier och lajvare som leker karoliner från 1600-talet. 

Det var alltså deras egna lajvlekar på Sabbatsbergs sjukhus som gav dem idén att ge sig på det visionära rymdeposet som Martinson skrev i febrig ångest över atombomben och miljöförstöringen. Tillsammans började de att långsamt koka ner verkets 103 dikter till ett långfilmsmanus som blandar dödsskräck, lesbisk kärlek, maktintriger, religiös ockultism, existentiell ångest och obskyra sexkulter. 

– Vi satte ribban jävligt högt och var lite naiva, tack och lov. Annars hade vi aldrig gett oss in i detta, ler Hugo Lilja som fortfarande tycks känna lättnad över att inspelningen är över. 

Samtidigt vill han nästan be om ursäkt för att de kommer med dåliga nyheter.  

– Det är som om klimatångesten har hunnit ikapp oss en gång för alla. Tyvärr känns filmen lite för relevant för att det ska kännas riktigt bra. Just när ljudläggningen var klar gick vi rakt ut i sommarens extremvärme. Till och med kärnvapenhotet med Nordkorea kom högt på agendan när vi spelade in filmen, säger Hugo Lilja. 

Även om man bygger upp i studio är det svårt att komma ifrån sin egen tid.

Precis som i förlagan kretsar filmen kring passagerarna och besättningen på Aniara, ett slags enorm, sofistikerad Finlandsfärja som evakuerar människor till Mars medan Jorden håller på att dö av mänsklig vanskötsel som lett till klimatkatastrofer. Efter en osannolik trafikolycka - en kollision med rymdskrot – hamnar Aniara ohjälpligt ur kurs. Plötsligt måste alla ombord tvingas hantera insikten att de riskerar att få sväva vidare i rymdens tomhet, i evighet... 

– Hela ”Aniara” har ju en väldigt existentiell klangbotten, säger Hugo Lilja. Det handlar ju om allt från vår plats i det oändliga universum till det mänskliga livets ändlighet. Livet på jorden blir plötsligt väldigt påtagligt när man placerar människor i en farkost på drift i rymden. Martinsons ”Aniara” är ett väldigt visuellt verk som målar upp starka bilder som vi gick i gång på som filmare, säger han. 

Ganska tidigt i processen bestämde de sig för att ge rymdfilmen en naturalistisk stil som korsar den oglamorösa vardagsmiljön på Sabbatsbergs sjukhus med Las Vegas glittriga kitsch och enarmade banditer. Deras ”Aniara” är en så kallad ”no set sci-fi” som betyder att filmen inte spelades in i ett studiobygge. Större delen av scenerna filmades nattetid i bland annat shoppingkomplexet Mall of Scandinavia i Solna och eventpalatset Stockholm Waterfront.  

– Även om man bygger upp i studio är det svårt att komma ifrån sin egen tid. "2001 – ett rymdäventyr" speglar det 60-tal då den skapades. Det är inte särskilt klimatsmart att bygga i studio även om man skulle ha hur mycket pengar som helst. Dessutom slipper vår publik att se samma sorts masonitskarvar som i “Blade Runner 2049”, skrattar Pella Kågerman. 

”Aniara” har spelats in utan studiobyggen. De flesta scenerna filmades nattetid i bland annat Mall of Scandinavia och Stockholm Waterfront. Foto: Metafilm

En annan återkommande inspelningsplats var Finlandsfärjan M/S Viking Grace som dagligen kryssar mellan Stockholm och Åbo.  

– Vi åkte med den så många gånger att vi nästan kunde börja ana hur det skulle kännas att vara passagerare på Aniara. Vi höll på att krevera av att äta samma buffé varje dag – och då var det ändå en mer allsidig och fetare buffé än den på ”Aniara” som ju till slut enbart kom från alger, säger Hugo Lilja.  

I ett tidigt skede snuddade de till och med vid tanken på att göra den på vers, ungefär som Baz Luhrmanns ”Romeo och Julia” med Leonardo DiCaprio och Claire Danes efter Shakespeares original. Även om de snabbt övergav tanken så har de varit obrottsligt lojala med Martinsons original. 

– Vi har till och med varit extremt trogna dialogen som ju har många år på nacken – använt ord som är moderna och översatt andra. Det svåraste var att stryka bort text, det var som att raka ett skägg som hela tiden växer, säger Pella Kågerman och fortsätter: 

– Trots att jag hade lusläst ”Aniara” tidigare var det ändå inte lätt att ta till sig texten. Men man får ut väldigt mycket om man suger varje mening. Jag älskar det där som Harry Martinson skriver om vår tröga själavandring: ”Jag drömde mig ett liv, men glömde vara...”, osv. Vem har inte en trög själavandring? 

Kågerman menar att vår medfödda ”tröghet” också är ett skydd för att vi inte ska bli galna. Trots klimatkrisen håller vi på med distraktioner som passagerarna på Aniara som drar i enarmade banditer – rädda för att röra vid viktiga saker. 

– De flesta av oss kan heller inte förstå universum i matematiska termer. Så ”Aniara” ger oss en chans att få en glimt av detta, någon som sammanfattar skiten så att det blir mer greppbart, säger Kågerman. 

Deras debutfilm har bland annat kallats för en “Solaris” på speed. Förutom Tarkovskijs sci-fi-klassiker och Kubricks ikoniska ”2001 – ett rymdäventyr” är de inspirerade av Alfonso Cuaróns Oscarsbelönade ”Gravity” och Robert Zemeckis ”Contact” med Jodie Foster och Matthew McConaughey. 

– Fast allra störst kick fick vi av Frank Pavichs dokumentär ”Jodorowsky's Dune” som skildrar Alejandro Jodorowskys misslyckade försök att filma Frank Huberts sci-fi-roman från 60-talet “Dune” i mitten av 70-talet, berättar Hugo Lilja. 

Även om de inte hade samma otur som Jodorowsky, så drabbades även deras rymdprojekt av strul som resulterade i ett års försening. Budgeten på 20 miljoner var låg för ett ambitiöst rymdepos och in i det sista fick de spela på marginalen för att maximera produktionsvärdet. I slutet fanns inte ens pengar till könsperuker, så kallade ”merkins”, som brukar användas i Hollywood.  

– Martinson var extremt fantasirik visionär som var långt före sin tid. Det enda som tiden inte har hunnit ifatt är när han beskriver håriga sköten som ju inte är lika vanliga i dag. I scenen när vi skulle filma sexkulten kring Libidel funderade vi på att klippa sönder kaptenens skägg, men han la in sitt veto, haha. Maskören tog med lite lösmustascher som backup, berättar Kågerman.  

Emelie Jonson spelar Mimaroben. Foto: Metafilm

För att få en autenticitet undvek de att rollbesätta med svenska kändisar och specialskrev manuset för teaterskådespelaren Emelie Jonson som spelar Mimaroben. När det gäller det matematiska har de tagit sig en hel del konstnärliga friheter. 

– Egentligen borde man inte se några stjärnor utanför fönstren, egentligen står de helt still, men det är för svårt och odramatiskt att gestalta. I verkligheten skulle man se en statisk miljö där ingenting ändras på miljoner år, det är fruktansvärt, helt outhärdligt, säger Lilja som inte har någon som helst lust att åka ut i rymden. 

Precis som många andra rymdepos handlar ”Aniara” i grunden om människan, livet på jorden och vad vi gör med vår planet. Varken Kågerman eller Lilja är några optimistkonsulter när det handlar om klimatkrisen. Kågerman berättar om ett gripande ögonblick när en 17-årig flicka kom fram efter en av visningarna i Toronto och undrade om det var tänkt att ”Aniara” skulle beröva hennes desillusionerade generation det sista hoppet. 

– Både jag och Hugo  stod helt mållösa och kunde inte svara. Tyvärr så skulle det kännas förljuget och farligt att inge falska förhoppningar. Konstens uppgift är inte att komma med färdiga svar eller bedriva propaganda. Om dörrar stängs så måste vi lära oss att inse detta och i stället försöka hitta nya. Även om inte alla ser det, så lever vi mitt i branden nu, säger hon. 

Själva jobbar de vidare på nya post-apokalyptiska projekt. Förutom en tv-serie som uppdaterar zombiegenren, vill de filmatisera en än så länge hemlig bok  som kretsar kring en journalist som reser runt i ett ödeland orsakat av kärnvapen i Nevadaöknen. 

– Boken rymmer bland annat sex med kentaurer. Efter trollsexet i "Gräns" tror jag att kentaursex är nästa stora grej, säger hon och skrattar. 

 

Så skrev DN om Harry Martinsons ”Aniara” 1956  

Så blev ”Aniara” en modern klassiker och ett varnande exempel inför apokalypsen