Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/trasiga-familjer-i-festivalfokus/

Film

Trasiga familjer i festivalfokus

Foto: Wilson Webb

Venedig. Ingmar Bergmans inflytande vilar tungt på festivalön Lido där olyckliga barn står i fokus. Nicholas Wennö summerar en imponerande filmfestival där en skrämmande clown, utpetade ögon och grym antisemitism väcker starka känslor.

Det är synd om barnen på Venedigs filmfestival. Även de som har hunnit bli vuxna. I årets Guldlejonjakt på Lido har de politiska samtidsdramerna hamnat i skuggan av dysfunktionella familjerelationer. 

Visst finns det filmer med mer eller mindre uttalat politiska ärenden, som till exempel Steven Soderberghs underhållande satir om den internationella penningtvätten (”The laundromat”), Haifaa el-Mansours ”The perfect candidate” som utmanar de patriarkala strukturerna i Saudiarabien eller Pietro Marcello som överfört Jack Londons klassiska socialistroman ”Martin Eden” till Neapel. Och, inte minst ”J'accuse” (”An officer and a spy”), Roman Polanskis strama och osentimentala kostymthriller som bland annat speglar dagens växande antisemitism i Europa genom att återskapa Dreyfusaffären med suverän detaljskärpa. 

Men mest kretsar årets Guldlejonjakt kring filmer med vuxna som tillsätter ett slags privata sanningskommissioner för att komma tillrätta med barndomens oförrätter. Det började redan i Hirokazu Kore-Edas öppningsfilm ”The truth” där Juliette Binoches försummade dotter återvänder från exilen i New York till barndomshemmet i Paris. Catherine Deneuves mamma, en egocentrisk filmdiva, har just släppt en förljugen och falsk självbiografi. Upplagt för konfrontation. Men det som skulle ha kunnat bli ett grälsjukt Noréndrama utvecklas till ett stillsamt humoristiskt försoningsdrama som bland annat utforskar om det är sanningen eller lögnen som skapar en familj.  

Foto: New Regency Pictures

James Gray har en betydligt mer storslagen vision när han målar upp ett sårigt far-och-son-drama med hela universum som en oändlig fondtapet i ” Ad Astra”. Brad Pitt övertygar i rollen som den övergivna och känslomässigt stympade astronauten som ger sig ut på ett livsfarligt uppdrag i galaxerna för att söka sanningen om sin fanatiska pappa. Tommy Lee Jones rollfigur är ett slags astronautvärldens svar på Kurtz i ”Apocalypse now”, en man som i 30 år letat efter intelligent liv i solsystemets yttersta utkanter.  

Kanadensaren Atom Egoyan (”Ljuva morgondag”) är tillbaka i hetluften och utforskar med ”Guest of honour” en högst komplicerad och oförlöst relation mellan en dotter och en far där händelser i det förflutna spökar i nuet. Även om Egoyan inte riktigt lyckas sy ihop alla lösa trådar så gör David Thewlis med sin roll som pedantisk hälsoinspektör i krogvärlden ett fint porträtt av djup ensamhet – medan den traumatiserade dottern spelas av Laysla De Oliveira.  

Det råder knappast någon tvekan om att den faderlösa mambon Arthur Fleck är Guldlejonsektionens överlägset mest plågade och störda vuxenbarn. Todd Phillips lika nattsvarta som fängslande ”Joker” är ett extremt lyckat försök att korsa superhjältegenren med ett djuplodande karaktärsstudie som delar dna med Scorseses klassiker ”Taxi Driver” och ”The king of comedy”. 

Joaquin Phoenix i ”Joker”. Foto: JOSE PEREZ / SPLASHNEWS.COM

Joaquin Phoenix är sensationellt bra i rollen – ömsom hjärtskärande ömsom djupt obehaglig – som tvångsskrattande partyclown med stå-upp-drömmar som radikaliseras och förvandlas till Batmans ärkefiende. 

En annan filmisk fullträff – fast i en helt annan tonart – är Noah Baumbachs ”Marriage story”, ett smart, subtilt, roligt och rörande skilsmässodrama som delvis inspirerats av Bergmans klassiska ”Scener ur ett äktenskap”. Både Scarlett Johansson och Adam Driver lyser i denna intima studie som också innefattar en vårdnadstvist som på ett elegant sätt också skapar humor ur kulturkrockar mellan Los Angeles och New York. 

Två europeiska regissörer sticker ut på olika sätt i tävlan – Václav Marhoul respektive Roy Andersson. Den tjeckiska regissörens apokalyptiska ”The painted bird”, inspirerad av Jerzy Kosinskis klassiska 60-talsroman, är årets grymmaste uthållighetstest i tävlingssektionen. 

En tre timmar lång helvetesodyssé där mänskligheten symboliseras av en ung pojke som blir förstummad förövare efter att ha utsatts för ofattbara övergrepp i ett namnlöst Östeuropa under andra världskriget. 

Under den första pressvisningen var det ett hundratal besökare som lämnade biosalongen inför våldsamma scener som bland annat innefattar utpetade ögon. Andra kunde inte slita blicken från detta visuella mästerverk med fantastiskt svartvitt foto där bland andra Stellan Skarsgård gör en repliklös mikroroll som nazistsoldat, medan Harvey Keitel spelar en katolsk präst. ”The painted bird” är en djupt ambivalent upplevelse. Man vill aldrig se om den, men den lär för alltid lär stanna kvar på näthinnan. 

En annan udda fågel som man aldrig kommer att glömma är svensk. Fem år efter Guldlejonvinsten med ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är Roy Andersson tillbaka på Lido med en ny unik samling av melankoliska och tragikomiska tablåer som skildrar den mänskliga existensen.

I samma säregna stil staplar ”Om det oändliga” scener på varandra utan något tydligt narrativ – förutom en lös handlingslinje som kretsar en förtvivlad präst (spelad av Martin Serner) som förlorat sin tro i ett slags blinkning till Ingmar Bergmans ”Nattvardsgästerna”. 

Roys nya testamente om mänskligheten må ha ett helt annat uttryck än Václav Marhouls nedstigning i helvetet. Ändå tycks de predika samma budskap – kärleken mellan människor är vår enda väg till frälsning. 

På köpet skulle det även kunna lappa ihop en hel del trasiga relationer mellan barn och föräldrar bland årets Guldlejonkandidater.