Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 01:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-chernobyl-paminner-om-scener-i-en-zombiefilm/

Film

Tv-recension: ”Chernobyl” påminner om scener i en zombiefilm

Bild 1 av 3 Stellan Skarsgård spelar Boris Shcherbina i Johan Rencks ”Chernobyl” som skildrar Tjernobylkatastrofen 1986.
Foto: HBO Nordic
Bild 2 av 3 Stellan Skarsgård och Jared Harris i ”Chernobyl”.
Foto: HBO Nordic
Bild 3 av 3 Emily Watson som Ulana Khomyuk i ”Chernobyl”.
Foto: HBO Nordic

Den nya HBO-serien ”Chernobyl” är ett skakande drama om Tjernobylkatastrofen med doft av kalla kriget-thriller. Det handlar om det cyniska maktspelet i den ryska partitoppen men också om alla som offrade sitt liv för att begränsa skadeverkningarna till priset av fruktansvärda lidanden.

Rätta artikel

Pripjats barn dansar lyckligt runt i de snöflingeliknande flagorna från det havererade kärnkraftverket i Chernobyl. Stadens invånare har gått man ur huse för att bevittna det vackra norrskensliknande ljuset som lyser upp himlen. Scenen är den absolut vackraste och mest skrämmande i regissören Johan Rencks nya tv- serie ”Chernobyl” som kretsar kring kärnkraftskatastrofen i Ukraina som ägde rum 1986. Det är en mäktig metafor för det enorma glappet mellan illusion och verklighet i det forna Sovjet. 

Läs mer: Manusförfattaren Craig Mazin berättar om att skriva ”Chernobyl” 

Det är tidig morgon den 26 april 1986 och ännu har nyheten om vad som inträffat inte nått omvärlden. En efter en skickas de anställda in för att bedöma säkerhetsläget bara för att komma tillbaka med glödgande köttsår efter att ha kommit i kontakt med den radioaktiva strålningen. 

Kärnkraftverkets ledning och brandkår kallas in och snart har även partitoppen i Moskva, med Michail Gorbatjov i spetsen, samlats. En av landets främsta experter på kärnkraftverk, Valery Legasov (Jared Harris från ”Mad Men”, ”The crown”), och ordföranden för energiministeriet (Stellan Skarsgård, som tyvärr mumlar sig igenom hela serien) kallas till katastrofplatsen för att utreda vidare åtgärder. Samtidigt har ett svenskt kärnkraftverk plockat upp förhöjda halter av radioaktivitet i luften....

För det mesta är det ovissheten som är dramaturgens bästa verktyg för att skapa spänning. Här är det i stället det faktum att vi sitter med facit i hand som gör scenariot så förfärande. Vi vet vad som kommer att hända med brandmannen som skickas upp på taket och kvinnan som låter sin strålskadade man lägga handen på hennes gravida mage. 

Det är i det närmaste outhärdligt att ligga steget före karaktärerna på det här viset och att bevittna den infernaliska envishet med vilken partitoppen vägrar att lyssna på sina egna experter. Det spelar ingen roll hur mycket de vädjar om en snar evakuering av lokalbefolkningen. 

Vi vet vad som kommer att hända med brandmannen som skickas upp på taket och kvinnan som låter sin strålskadade man lägga handen på hennes gravida mage.

All rädsla och kritik avfärdas bara som en brist på tro - på ledarskapet, partiet och i förlängningen ideologin. Den moraliska kompassen slås ut tillsammans med reaktorn och efter det är det som om hela nationen drabbats av dykarsjuka. 

Jared Harris brutala ansikte och skamsna blick fångar så väl den desperation som uppstår i mötet med denna gränslösa samvetslöshet. Han representerar förnuftets röst som sakta nöts ner av en allt mer cynisk ordergivning som skickar människor rakt in i döden. 

Som vetenskapsman står han samtidigt maktlös inför det faktum att dessa offerlamm krävs för att inte stora delar av Östeuropa skall ödeläggas. Sovjets kollektivistiska idé gör att det inte råder någon brist på frivilliga till detta kamikazeuppdrag. Till slut står till och med landets halvgudar, gruvarbetarna, nakna och gräver tunnlar under den överhettade reaktorn. 

Johan Renck (”The last panthers”) har lyckats skapa ett skakande historiskt dokument som skickligt rör sig mellan känslosamt drama och isande kalla kriget-thriller med gott om utrymme för suggestiva, vardagliga ögonblicksbilder. Att det är manusförfattaren till ”Baksmällan”-filmerna, Craig Mazin, som ligger bakom detta projekt är något av ett enigma. 

Allt som rör casting, scenografi och mask är fullkomligt lysande i sin genomgående brutalism och träffsäkra fulhet. En mindre invändning är att många av birollsinnehavarna har en så utpräglad brittisk dialekt att de hela tiden bryter illusionen av att vi befinner oss i det forna Sovjetunionen. Det vägs dock upp av resten av ensemblen, bland andra en askgrå David Dencik som Gorbatjov och en strålande Emily Watson som handlingskraftig vitrysk forskare. 

Tjernobylkatastrofen ligger bara runt trettio år tillbaka i tiden och möjligen kommer serien väcka en diskussion kring hur vi skildrar offer för den här typen av närliggande händelser. Sättet som deras sargade kroppar exponeras, många av dem dog under fruktansvärda smärtor som inte ens morfin kunde lindra, är bitvis så närgånget och spekulativt att det påminner om scener ur en zombiefilm. 

Läs mer: I spökstaden Pripjats står husen tomma 

Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan att något liknande hade varit omöjligt om traumat hade utspelat sig i Västeuropa. Med detta sagt råder det inga som helst tvivel om att syftet med serien varit att berätta om alla dessa anonyma män och kvinnor som offrade sitt liv för att förhindra en potentiellt ännu större katastrof, och att ”Chernobyl” lyckats bereda plats för deras historia på ett helt enastående sätt.