Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-dylandokumentaren-har-inte-ett-ogonblick-av-musikaliskt-fiasko/

Film

TV-recension: Dylandokumentären har inte ett ögonblick av musikaliskt fiasko

Joan Baez och Bob Dylan på scenen i Martin Scorseses Netflix-dokumentär Foto: Netflix

En ekonomisk katastrof men inte ett ögonblick av musikaliskt fiasko. Eva af Geijerstam har sett den omtalade dokumentären om Bob Dylans turné ”Rolling Thunder Revue”, i regi av Martin Scorsese.

1976 firade USA 200 år av självständighet, med flygande fanor, parader, tårtor, regattor och högtidstal. Där tar Martin Scorsese sin avstamp, när han bygger sin film på en av de rockmusikaliskt mest omtalade turnéerna. Längs avenyerna marscherar promenadorkestrarna och de pyntade vagnarna paraderar. Men redan året innan hade Bob Dylan startat repetitionerna inför turnén som kom att kallas ”Rolling Thunder Revue”.

Det blev en musikaliskt ovanligt lysande väldokumenterad turné: betänk bara att den resulterat i 14 (!) nyligen utgivna cd-skivor. Men också dokumenterad i turnébussen, bakom scenen och med nyligen inspelade intervjuer med huvudpersonerna tillagda. 

Läs mer: Bob Dylan pånyttföddes den karnevaliska hösten 1975 

På musikens ord och toner behöver ingen tvivla, inte heller på bilderna som har direkt anknytning till dem, däremot på delar av intervjuerna i en film som i sin allra första bild citerar en av Georges Méliès tidigare stumfilm om ett trick av en maskerad illusionist. En brasklapp så gott som någon, särskilt när Dylan själv säger att han inte minns någonting av den nu över 40 år gamla turnén: ” Jag var inte ens född!”, ”Livet är att skapa sig själv”. ”He who’s not busy being born, is busy dying”, som det heter i hans sång ”It’s allright Ma”.

Så framträder exempelvis en republikan som påstår sig en gång ha fått en biljett av Jimmy Carter till revyn. Dock spelas han av skådespelaren Michael Murphy, som om i en drömd enighet i ett land som nyss kastats ut ur Vietnam och i dessa dagar är mer kluvet än någonsin.

Men Scorsese koncentrerar sig klokt nog på det musikaliska och på turnén, inte på det som kom att bli Dylans egenregisserade andra film, den dunkla ”Renaldo & Clara” (1978). Sålunda förekommer inte Dylans dåvarande hustru Sara över huvud taget inte, trots att hon var med på delar av turnén.

Dylan drömde om att lämna de stora arenorna, till förmån för de små scenerna, och bjuda in de vänner och de medmusikanter han gillade till en blygsammare turné genom USA, spontant som ett commedia dell’arte-sällskap, iscensatt som om både japansk kabuki, Shakespeare, Kiss och en djup folkmusikalisk tradition hade haft sina fingrar med i spelet. Fler fanns bakom scenen än på den.

Rolling Thunder Revue blev därmed en ekonomisk katastrof, vilket framgår inte bara av filmens uttalande av Jim Gianopulos, en av turnéns promotors utan av Bob Dylan själv. Däremot inte ett ögonblick något musikaliskt fiasko.

Det blev ett spräckligt sällskap som drog ut på vägarna, inte bara de ackompanjerande musikerna, bland annat Howie Wyeth bakom trummorna, basisten Rob Stoner och diverse samtida höjdargitarrister.

Där fanns Patti Smith, Joni Mitchell, Ronee Blakley, Joan Baez och inte minst violinisten Scarlet Rivera som med sitt följsamma spel sätter sin oförlikneliga färg på hela tillställningen och detta djärva experiment i kollektiv musikalisk samlevnad.

Ständigt närvarande – och illa sedd av de flesta – är Rolling Stone-reportern Larry Sloman, med det föraktfulla tillnamnet ”Ratso”, som i skvallrare. Man får höra Bob Dylan telefonledes klaga över arten av hans frågor: om ekonomi, om musikbranschen. Scorsese vet att skilja mellan kärnan och periferin, mellan de efterhängsna som ville sola sig i glansen och den lyhörda publiken.

En gång ropar någon i publiken ”Dylan for president!” ”President of what?” svarar Dylan och vänder ryggen till.

Större allvar blir det när han nästan som i ett helt litet block i filmen besöker Tuscaroras-reservatet för att sjunga ”Ira Hayes” om den Pima-indian som var en av de sex som reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima 1945. Han sjunger ”The lonesome death of Hattie Carroll” och ”The Hurricane” för en svart publik. Dylan besöker också boxaren Rubin ”Hurricane” Carter i fängelset, felaktigt dömd för trippelmord och sedermera friad.

Det var märkligt säger Carter, Dylan ville inte som alla andra veta ”om jag gjorde det”. I stället sökte han ett mentalt samförstånd. ”Och det fann vi, vi är ju båda artister som vill nå publiken”

Och det var väl rätt och slätt vad ”Rolling Thunder Revue” främst syftade till.