Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-glansen-av-falnat-fran-var-tid-ar-nu/

Film

Tv-recension: Glansen i ”Vår tid är nu” har falnat

Julia Heveus och Hedda Stiernstedt spelar dotter och mor i ”Vår tid är nu”. Foto: SVT

Känslan är att festen kanske tyvärr är över, skriver Helena Lindblad som har sett tredje säsongen av ”Vår tid är nu” på SVT.

Den nya omgången av SVT:s publikvältare ”Vår tid är nu” kickstartar revoltåret 1968. Ut med jazz och finkrogsmat, in med disko, rock, Internationalen – och pizza. Men tredje säsongen om krögarfamiljen Löwander präglas ändå inledningsvis paradoxalt nog av en djup känsla av bitter förlust snarare än av framtidspepp. 

Motorn i hela dramat, kärleksparet Nina och Calle har gått skilda vägar. Det finns också ett stort hål efter den bortgångna matriarken Helga, hon som var så väl spelad av av Suzanne Reuter att förlusten verkligen är märkbar i rutan. 

Familjen Löwander är över huvud taget på många olika sätt upplöst - och syskonrelationerna tycks sargade bortom räddning. 

Uno (Oskar Laring), Christina (Julia Heveus), Mark (Antonio Tengroth). Foto: Johan Paulin/SVT

Hoppet står förstås till en ny generation samhällsbyggare. Och här finns en rad nykomlingar som lovar gott. Ninas nu vuxna dotter Christina (Julia Heveus) och socialborgarrådet Maggans charmiga son Uno (Oscar Laring), för att inte tala om den riviga kocken Carmen (Evin Ahmad), den coola Vietnamkrigsdesertören Mark (Antonio Tengroth) och den franka bartendern Lena (Agnes Bolmgren). 

Men vilken väg ska de unga gå? Blir det den upptrampade och trygga sossepromenaden fylld av klasskompromisser? Eller kommer de att slå in på avgrundsvänsterns betydligt stenigare stig, anförda att den karismatiska kommunistiska sektledaren John (Morten Vang Simonsen)?

De inledande avsnitten av den nya säsongen går i moll. Det är förstås logiskt och ärligt berättarmässigt med tanke på att huvudpersonerna gått in den mer obönhörliga medelåldern.  Men det för också med sig en mer stackatoackig ton i berättandet, som inte är helt smickrande. 

Dramatiska händelser avlöser varandra i rask takt, ibland nästan så otäcka att de nästan inte bottnar i kontexten. Rollfigurer byter liv utan riktig underbyggnad. Seriens sympatiskt infogade historielektion om det moderna Sveriges framväxt känns lite mer som den är betingad av redovisningsplikt än lust denna gång: vänsterrörelsen, RFSL:s banbrytande påverkanskampanjer, IB:s mörka spionskugga med mera, allt ska liksom bockas av – ibland på ett mer än lovligt övertydligt och klichémässigt sätt.

Känslan av att festen kanske tyvärr är över och glansen falna något från ”Vår tid är nu” – – trots att en nattklubb står i fokus – hänger förstås delvis samman med hur den aktuella tidsepoken skildras. 

Har man följt serien vill man förstås inte överge familjen Löwander i första taget, här finns också alltid insprängda och roande detaljer, som till exempel en partajande kronprins som gärna ska höja glamfaktorn på den gamla finkrogen DK:s nya nöjesetablissemang ”Nina's”.

Men det sena sextiotalet och sjuttiotalet har inte samma lyster och nyhetens behag i ”Vår tid är nu” som det mer mytiska och tjusigt välskräddade femtiotalet. Det känns helt enkelt inte som om upphovsmännen har någon riktigt kontakt med den nya popkulturella eran som står för dörren. De förstnämnda decennierna, som i realiteten förstås innebar en enorm social och politisk förändring, blivit dessutom blivit rätt grundligt genomtröskade i svenska filmer och serier på senare år - kanske bäst i den tio år gamla ”Upp till kamp”. 

Jag tröstar mig med att den obligatoriska Julspecialen, som kommer att sändas nästa jul, redan har utlovat att man backar tillbaka bandet igen till Ninas och Calles ungdomsår efter kriget.

Läs fler texter av Helena Lindblad