Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-moodyssons-gosta-ar-en-lang-transportstracka-med-ododade-darlings/

Film

TV-recension: Moodyssons ”Gösta” är en lång transportsträcka med odödade darlings

Bild 1 av 2
Foto: HBO Nordic
Bild 2 av 2 Vilhelm Blomgren och Amy Deasismont i ”Gösta”.
Foto: HBO Nordic

Lukas Moodysson lyckas inte få fyr på dramakomedin ”Gösta” om en godhjärtad bup-psykolog som omgivs av idioter. HBO-seriens enda stora behållning är Amy Deasismont som neurotisk flickvän, tycker Jacob Lundström.  

Vad skulle den godhjärtade men självutplånande Göran från ”Tillsammans” göra om han var ung i dag? Kanske lämna Stockholm för att arbeta som bup-psykolog på landsbygden, cykelpendla till jobbet och ha en flykting från Syrien som inneboende. Huvudpersonen i Lukas Moodyssons tv-serie ”Gösta”, som alltså nästan delar namn med Gustaf Hammarstens rollfigur i ”Tillsammans”, har inga slagord på väggarna men försöker förändra världen med snällhet. Precis som Göran blir han utnyttjad av omgivningen och får vad det lider även ett kollektiv på halsen.

Med andra ord finns alla förutsättningar för en favorit i repris och det hade varit roligt att rapportera att Moodysson är tillbaka i gammal god form i ”Gösta”, den första skandinaviska HBO-serien. För det är värt att applådera att strömningsjätten vågade satsa lokalt på en filmskapare som har gjort sig känd för att trotsa förväntningarna.

När konkurrenten Netflix skulle beställa sin första svenska serie gick i stället uppdraget till framgångsbolaget bakom ”Solsidan” och ”Bonusfamiljen”. Resultatet blev den konstnärligt identitetslösa och dramatiskt övermättade ”Störst av allt”.

Det är onekligen något helt annat att kliva in i Moodyssons småländska lo-fi-landskap, där konflikterna samlas på hög samtidigt som allting lunkar på. Tyvärr känns resultatet som en lång transportsträcka med odödade darlings.

Det är uppenbarligen stor skillnad på att göra en långfilm och tolv tv-avsnitt. Det är kanske inte konstigt om den senare uppgiften är övermäktig en ensam manusförfattare och regissör.

Det är uppenbarligen stor skillnad på att göra en långfilm och tolv tv-avsnitt. Det är kanske inte konstigt om den senare uppgiften är övermäktig en ensam manusförfattare och regissör. 

Länge påminner ”Gösta” om en sitcom, utan mycket till dramaturgisk rörelse. Huvudpersonen är kravlös och utnyttjad av alla. Jobbiga situationer uppstår, Gösta blir rånad på sin cykel och offer för tjatsex, men han sväljer förtreten. Vilhelm Blomgren har den något otacksamma uppgiften att spela överslätande och undfallande i huvudrollen, även om det förefaller sannolikt att han får ett utbrott till slut à la ”Tillsammans”-Göran. Den som orkar hänga med ända till slutet får väl se (jag har bara kunnat se nio av tolv avsnitt). Som fristående 30-minutersavsnitt slår det alltför sällan gnistor om ”Gösta”.

Kidsen mår inte bra men ”Gösta” handlar inte så mycket om barn- och ungdomspsykiatrin. Göstas patienter kommer bara till tals i hastiga inspel från mottagningen. Möjligen ska det vara en illustration av vuxenvärldens självupptagenhet men det är förvånande med tanke på att barn- och ungdomsperspektiv har varit den mest pålitliga kvaliteten i Moodyssons filmer. ”Vi är bäst!” från 2013 är alltjämt en av filmdecenniets svenska höjdpunkter.

Amy Deasismont är den stora behållningen i ”Gösta”, skriver Jacob Lundström Foto: Per-Anders Jörgensen/HBO Nordic

Obegripligt nog verkar Moodysson mest förtjust i Göstas ansvarslösa och frånvarande pappa. Han är våldgästaren som stjäl showen i både stugan och serien. Mycket bygger på pappan som komiskt irritationsmoment, men det är inte ens vidare träffsäkert eller underhållande som lustmord.

Seriens behållning är Amy Deasismont som Göstas flickvän, en blivande läkare med bristande studiedisciplin som får ångest av naturdokumentärer.

Flyktingen från Syrien, Hussein, förblir däremot en skuggfigur uppe på vinden. Där kan man tala om ett missat tillfälle att göra någonting intressant. Inte heller 18-åriga Saga, som Gösta förbarmar sig över, får komma till liv utan förblir en karikatyr av deprimerad ungdom.

Seriens behållning är Amy Deasismont som Göstas flickvän, en blivande läkare med bristande studiedisciplin som får ångest av naturdokumentärer. Så fort hon syns i bild skärps närvaron med flera grader.

Alla flockas kring och klänger på Gösta som är den enda som inte stänger sina gränser, som inte bara tänker på sig själv. Han är barnpsykologen som måste hantera vuxenvärldens kriser, men det lönar sig alltså inte att vara snäll eller omtänksam. Vid ett tillfälle informerar Gösta sin chef om att ungdomar far illa av stöket på ett kommunalt boende, men hon viftar bara bort varningarna. 

Mattias Silvell, Vilhelm Blomgren, Amy Deasismont och Gustav Berg. Foto: HBO Nordic

Serien ska väl spegla samhällsutvecklingen. I ”Tillsammans” narrade Moodysson dogmatismen men bejakade gemenskapen hos den 70-talsvänster som hellre åt gröt tillsammans än oxfilé ensam. Sedan dess har kollektiva drömmar om en annan värld hamnat på undantag och i ”Gösta” samlas splittrade existenser utan mening eller mål i en röd hyresstuga med vita knutar. Till och med bup-kollegorna är självmordsbenägna.

Medan ”Tillsammans” var en kärleksfull drift i backspegeln, utspelar sig ”Gösta” i den omedelbara samtiden. Det gör att tendensen i serien hamnar närmare fördomar och förbittring, en uppdämd frustration över att vara omgiven av idioter. Det lär inte vara en känsla som är omöjlig att identifiera sig med, i polariseringens tidsålder. ”Take a pill and go to sleep”, sjunger Yung Lean i låten ”Agony” som får avrunda ett av avsnitten. Det hade gärna fått vara mera ögonöppnande till dess bara.

Läs intervju med Lukas Moodysson och skådespelarna