Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 08:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-mot-alla-odds-lyckas-tv-serien-catch-22/

Film

Tv-recension: Mot alla odds lyckas tv-serien ”Catch 22”

Scheisskopf (George Clooney), Yossarian (Christopher Abbott) och Clevinger (Pico Alexander) i ”Catch 22”. Foto: Philipe Antonello/Hulu

Mot alla odds lyckas tv-serien fånga själen i Joseph Hellers kultroman ”Moment 22” från 1962. George Clooneys humanistiska hjärteprojekt är en sval satir som speglar krigets absurditet och uppgivenhetens poesi, menar Kerstin Gezelius.  

Rätta artikel

Att göra film på Joseph Hellers ”Moment 22” är dömt att misslyckas. En roman om ett krigstillstånd, som kanske i själva verket är ett existentiellt tillstånd, där varje karaktär presenteras i en bisats lång som en essä, som i sin tur förgrenar sig till nya bisatser, innan man eventuellt är tillbaka på banan hos huvudpersonen, Yossarian, eller Yo-Yo, en dödsångestriden amerikansk bombfällare under sluttampen av andra världskriget, stationerad på en ö utanför Italiens kust. Romanen var både en monstruös bästsäljare och klassad som ett litterärt mästerverk redan när den kom 1962. 

Det berömda ”moment 22” (en paragraf som gör det omöjligt att komma undan bombflygningarna genom att förklara sig sinnessjuk, eftersom den som inte vill utföra ett sånt livsfarligt uppdrag måste vara mentalt frisk) är inte det enda cirkelresonemanget som drivs genom romanen. Den består av kortslutna dialoger som alla visar på krigets – eller livets – absurditet. Det är en satir men, trots uppdrivet tempo och psykotisk energi, en sval satir som fångar ett tillstånd av absolut uppgivenhet på gränsen till transcendens. Det misslyckades Mike Nichols kapitalt med att fånga när han gjorde tidstypisk grovsatirisk, svettig, uppjagad antikrigsfilm av romanen 1970.

Om det var svårt på sjuttiotalet är det ändå ingenting mot hur det är nu. Vem vill se en oändlig radda av män i kakifärgade kläder vandra omkring i ett sandgult landskap och hålla ironiska monologer, då och då avbrutna av jobbiga bombräder som avsiktligt inte är spänningsskapande utan till för att destillera katatonisk dödsångest? I den mån de träffar kvinnor är det prostituerade i ett sönderbombat Rom, en officers platinablonderade hustru, som Yo-Yo ligger med, eller en sträng sjuksköterska som genomskådar hans försök att komma undan bombräderna.

Yossarian (Christopher Abbott) i ”Catch 22”. Foto: Philippe Antonello

Just det är kanske det mest otidstypiska av allt: Att huvudpersonen inte har några som helst tendenser till hjältemod utan att man uppfattar honom som feg. Yo-Yo anser att fienden är alla som vill döda honom och det inkluderar officerarna som ger dem livsfarliga uppdrag. Det är som att komma tillbaka till en analys av verkligheten som var självklar mellan 1945 och 1990: krig är bisarrt och tråkigt, något som ingen vettig människa frivilligt kan intressera sig för och som man till varje pris bör undvika. Ett modernt förhållningssätt som nu verkar totalt antikverat.

Efter att ha överdoserat på brinnande människokött, uttryckta ögon, halshuggna barn, bombastiska krigstal, hederssvador, storhetsvansinne, siarmystik och iszombies i ”Game of Thrones” är det oerhört behagligt att träda in i den balsalätta värld av klarsyn som miniserien ”Catch 22” öppnar.

Men! Efter att ha överdoserat på brinnande människokött, uttryckta ögon, halshuggna barn, bombastiska krigstal, hederssvador, storhetsvansinne, siarmystik och iszombies i ”Game of Thrones” slutsäsong är det oerhört behagligt att träda in i den balsalätta värld av klarsyn som miniserien ”Catch 22” öppnar. För Clooney och de andra kreatörerna till serien har faktiskt lyckats fånga uppgivenhetens poesi. En homeopatisk dos Terrence Malick har inspirerat formspråket och gett de unga, påtagligt ofta nakna männen en melankolisk dödsgloria. En större dos från bröderna Coen håller tempot uppe. Bedårande fyrtiotalsschlagers ackompagnerar de skakiga bombflygningarna, dialogen är rytmisk och skådespeleriet skickligt. 

Det skulle också kunna vara så att vi har gått varvet runt, att det finns ett sug efter just Hellers svala absurdism i våra överhettade tider.

Förutom de stora namnen, som Clooney själv, Hugh Laurie, Giancarlo Giannini och Kyle Chandler, så är det flera unga, oprövade som lyser. Särskilt Daniel David Stewart i rollen som den vältaliga mässkocken Milo och Christopher Abbot, perfekt i huvudrollen som Yo-Yo. Få skådespelare har en så unikt passiv och ändå märkligt överlägsen utstrålning som Abbot. Lena Dunham använde den listigt och komiskt i ”Girls”, där han spelade kontrollfreaken Marnies pojkvän Charlie. Först bara söt, sen söt och rik, sen söt och heroinist, allt utan att uttrycket i de mörka ögonen förändrades. Yo-yos monologer driver en till vansinne, driver med all nationalistisk eller heders-retorik. Hans sätt att tänka är som en tyst undervattensbomb som spränger alla försök att formera soldaternas tankar och kroppar. Ingenting är så givet att inte Yo-Yos hjärna kan lösa upp det i sina beståndsdelar.

”Catch-22” är en torr, brungrön, monoton, lite gammeldags skapelse som – och det här baserar sig alltså bara på två av sex avsnitt – enligt alla beräkningar inte borde kunna möta någon större publik. Ett italiensk-amerikanskt, humanistiskt hjärteprojekt för den italiensk-amerikanske humanisten Clooney. Men det skulle också kunna vara så att vi har gått varvet runt, att det finns ett sug efter just Hellers svala absurdism i våra överhettade tider. I så fall har Clooney och Hulu i alla fall paketerat och levererat den så troget och respektfullt man bara kan.

”Catch 22” har premiär på Cmore den 20 maj.