Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-netflix-nya-unbelievable-jagar-olosta-valdtaktsfall/

Film

Tv-recension: Netflix nya ”Unbelievable” jagar olösta våldtäktsfall

Merritt Wever och Toni Collette i ”Unbelievable”. Foto: Beth Dubber/Netflix

Den nya Netflix-serien ”Unbelievable” tar spjärn mot en verklig historia om en våldtagen tonåring som ingen först ville tro på. En politisk, avskalad och trovärdig serie med ett drivet kvinnligt snutpar i fokus.

 

”En artonåring säger att hon blivit attackerad med kniv. Sedan säger hon att hon hittade på det hela. Där börjar vår berättelse.” Så inleds den Pulitzerprisvinnande artikeln ”An unbelievable story of rape” som publicerades 2018 av The Marshall project och ProPublica och som ligger till grund för Netflix-serien ”Unbelievable”. 

Marie (spelad av Kaitlyn Dever från ”Booksmart”) har efter en lång rad övergrepp och fosterhemsplaceringar till slut landat i livet. Hon har fast jobb och bor på ett övergångsboende för ungdomar i Washington när en man tar sig in genom fönstret och våldtar henne. 

När hon sedan anmäler brottet ifrågasätter polisen hennes historia vilket resulterar i att hon ångrar sig och tar tillbaka anmälan. Senare ska polisen åtala henne för att ha ljugit och tagit deras resurser i anspråk i onödan. 

På det här sättet blir hon alltså inom något dygn utsatt för två typer av övergrepp och hela det första avsnittet är en mycket ingående redogörelse för alla de läkarundersökningar och förhör hon tvingas genomlida. 

Den avskalade tonen, detaljrikedomen och den vardaglighet som uppstår mitt i allt det oerhörda är det som ger serien ”Unbelievable” tyngd och trovärdighet. Här finns inga försonande drag och bristen på ledtrådar om hur serien kommer att fortsätta skapar tillräckligt mycket nyfikenhet för att titta vidare. 

Därefter löper berättelsen om Marie parallellt med den om kriminalkommissarierna Grace och Karen och deras metodiska arbete för att sätta fast hennes våldtäktsman. Upplägget är bra, Maries utveckling i serien är en inre resa som handlar om att återuppbygga tilliten till vuxenvärlden medan polisarbetet skapar framåtrörelse och spänning kring själva upplösningen. 

Huvudregissör är Lisa Cholodenko som tidigare gjort den ljuvliga ”The kids are all right” och snart är aktuell med den amerikanska versionen av Maren Ades ”Toni Erdmann”. De ingående redogörelserna för polisarbetet är i sig oavbrutet intressant, från den avancerade samkörningen av register på nätet och insamlingen av DNA. Serien har också en tydlig politisk dimension då våldtäkt fortfarande är ett lågprioriterat brott och de två poliskommissariernas engagemang tycks vara ett undantag. 

Mycket fokus ligger just på relationen mellan poliserna. Toni Collette (”Hereditary”) ”Little Miss Sunshine” spelar Grace, en lite äldre erfaren utredare, och Merritt Wever (”Welcome to Marwen”) hennes något yngre kollega Karen.

Det som förenar dem båda är deras driv och indignation över drivorna med olösta våldtäktsfall samt bristen på engagemang från deras manliga kollegor. Grace är cynisk och ful i munnen och Karen är den kristna idealisten. 

Tyvärr känns dessa ytterligheter konstruerade och interaktion mellan dem alldeles för skriven för att beröra. Det får å andra sidan de utsatta kvinnorna de möter att framträda desto mer. En efter en vittnar de, kvinnor i alla åldrar och med olika bakgrund, om att de fallit offer för samma maskerade man. 

 Vi saknade länge en vokabulär för att beskriva våldtäktsoffers ofta väldigt komplexa reaktionsmönster efter övergrepp precis som det funnits förutfattade meningar om hur en person som blivit utsatt för ett brott förväntas reagera. 

Att Maries fostermamma ifrågasätter hennes historia för att hon tycker att Maries reaktion avviker från ett givet mönster är till exempel helt baserat på hennes egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för våldtäkt. 

Men bara genom att visa upp en sådan bred palett av öden och reaktioner, som sträcker sig från förnekelse till hämndbegär, monterar ”Unbelievable” effektivt ner alla sådana föreställningar.