Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-svts-tyska-storserie-das-boot-ar-en-besvikelse/

Film

Tv-recension: SVT:s tyska storserie ”Das Boot” är en besvikelse

SVT:s tyska storserie ”Das Boot” följer upp den kända 80-talsfilmen med samma titel. Foto: SVT

Tyska ”Das Boot” bygger vidare på Wolfgang Pedersons gamla ubåtsfilmklassiker. Det bästa är att serien förvaltar genren när det gäller klaustrofobi, press och dödsångest. Det sämsta är lite poänglösa sidohistorier och en smått parodisk ton, skriver Johan Croneman.

Rätta artikel

Vi som håller Wolfgang Petersens klassiska mästerverk ”Ubåten” (”Das Boot”) från 1981 både som en av de bästa filmerna i genren någonsin och kanske till och med en av de bästa över huvud taget – har givetvis olyckligt och orimligt höga förväntningar på en ny tv-serie som är en uppföljning av filmen.

När man sansat sig efter några avsnitt är besvikelsen fortfarande ihållande – men man får givetvis snabbt försöka anamma att man har ett helt annat verk framför sig. Lite av samma försök och ambition att både vända på perspektiven och förskjuta dem (och det är framförallt det som Wolfgang Petersen lyckades med, att ge oss ett helt tyskt soldatperspektiv) har även 2018 års tv-serie. 

Det mesta går dock ändå halvt förlorat när en så stor del av historien kommer att utspela sig på land, utanför själva ubåten. I stället ägnas (för) mycket tid åt en sidohistoria i franska La Rochelle dit tyskarna alltså hade förlagt sin kanske viktigaste ubåtsbas.

I seriens sämsta stunder påminner den om brittiska ”Hemliga armén” (1977–79), värre blir det när det slår över i ”’Allå, 'allå, 'emliga armén” (1982–92).

I seriens sämsta stunder påminner den om brittiska ”Hemliga armén” (1977–79), värre blir det när det slår över i ”’Allå, 'allå, 'emliga armén” (1982–92). Ni förstår säkert den lätta överdriften i bägge parallellerna, men pass på: karaktärsmässigt finns här särskilt franska kusiner/schabloner som påminner obehagligt mycket om varandra i de bägge ”föregångarna”. 

Ingen kan dock neka till att det hela tiden ser dyrt och snyggt ut, och spelet är utmärkt – men lite tomt blir det allt.

Den unge översättaren Simone Strasser (Vicky Krieps) anländer till La Rochelle – här är även hennes bror Frank krigsplacerad som ubåtssignalist. Syskonen är uppvuxna i det omstridda gränsområdet Alsace, mestadels tysktalande, men omväxlande tysk- och franskockuperat genom historien. 

Framför allt tyskarna verkar ha tveksamheter till Alsacebornas lojalitet. Vilken sida står de på egentligen? Det har givetvis spelat viss roll att man plockat huvudkaraktärerna därifrån – eftersom de är halvfransoser skall vi förstå att de omöjligt kan vara så genomonda som herrefolket självt.

Man kan också lugnt påstå att både tyskarna och vi tittare snabbt får vatten på vår kvarn när det visar sig att Frank har någon slags skum business med den franska motståndsrörelsen – och nu dras Simone mycket snabbt in i det som tyvärr kommer att ta över det mesta i serien: berättelsen om heroiskt franskt motstånd mot ockupationen.

Det bästa de nya serieskaparna har ärvt och tagit hyggligt hand om är livet på ubåten, den ständigt närvarande klaustrofobin, den ohyggliga pressen och dödsångesten, motsättningarna inom besättningen. Tyvärr har de också här hittat en utvikning om en fångutväxling som inte tillför något över huvud taget, men som mot slutet skall ges avgörande betydelse för en andra säsong…