Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-recension-watchmen-en-magnifik-kolsvart-skildring-av-rasism/

Film

Tv-recension: ”Watchmen” – en magnifik skildring av rasism

Bild 1 av 3 ”The watchmen”
Foto: HBO
Bild 2 av 3
Foto: Colin Hutton
Bild 3 av 3
Foto: Colin Hutton

”Lost”-skaparen Damon Lindelofs version av ”Watchmen” utspelar sig i en kontrafaktisk samtid, en omstöpning av förlagan som framför blir en nutida berättelse om rasism. Regina King är lysande i rollen som seriens hjältinna.

Rorschach är död. På sin tid var han den mest problematiska maskerade hjälte man kunde tänka sig. Den brittiske författaren och magikern Alan Moore skapade honom till sin och Dave Gibbons serie ”Watchmen” (1986-1987) och lät honom föra ordet redan från seriens första sida. 

Rorschachs dagbok om livet på gatan i en amerikansk storstad får Travis Bickle i ”Taxi driver” att framstå som en fjunig pojkscout. ”Nu står hela världen och stirrar ner i det blodiga helvetet, alla de här liberalerna och intellektuella och skitsnackarna. Och plötsligt har ingen något att säga”.

Med Rorschach skapade Moore den yttersta konsekvensen av serievärldens idealistiska brottsbekämpare. Här har vi en psykopatisk kvasifascist med en tendens att jämföra människor med kackerlackor – utplånad för att han var beredd att offra hela mänskligheten i syfte att ställa en enda förövare inför rätta.

Jeremy Irons i ”The watchmen” Foto: Colin Hutton

”Watchmen” är ett av serievärldens stora verk. Säger man. Jag tycker att Moore har presterat högre med en hel del annat, men visst: ”Watchmen” är ett banbrytande exempel på hur mer postmodernistiskt inriktade serieskapare har problematiserat superhjälteberättelsen – en konfrontation mellan gamla, okomplicerade konflikter mellan ont och gott, och nutida ruelser kring samma konflikt, vars mest tankeväckande resultat är Garth Ennis ”The boys”.

Rorschach är död, beklagar att jag tjatar, men i Damon Lindelofs serieadaption för HBO – ”Watchmen” - har den döde hjälten och hans närapå fascistiska agenda blivit till en kult.

Lindelofs ”Watchmen” utspelar sig precis nu, men i en kontrafaktisk värld där skådespelaren Robert Redford är president och den amerikanska liberalismen regerar med hårda nävar.

Lindelofs ”Watchmen” utspelar sig precis nu, men i en kontrafaktisk värld där skådespelaren Robert Redford är president och den amerikanska liberalismen regerar med hårda nävar. Tv-utsändningar har självklart triggervarningar om misogyni och rasism. Det är en fascinerande omskrivning av den nutid vi bisarrt nog tar för given. I tv-serien ”Watchmen” har det som USA:s nuvarande president Donald Trump åkallat som en sista utväg blivit verklighet: milisgrupper sammansatta av beväpnat white trash som attackerar det USA där även minoriteter får höja sina röster.

Jag sitter igenom tre fyra avsnitt och undrar om man verkligen fattar grejen om man inte läst Moore/Gibbons serie eller kanske sett Zack Snyders någorlunda källtrogna film från 2009. Det här är en serie som – likt Lindelofs stora genombrott ”Lost” – ställer krav på tittare och tålamod.

Foto: HBO Nordic

Men när jag beundrar en scen där en självmordsbombare gräver sig upp ur en hundratals meter lång tunnel upp i en krypta, och tar sig till en mördad polischefs begravning precis i närheten för att där ta en politiker som gisslan, men skjuts i huvudet av en polis, varpå ... Jag skall inte fortsätta. Men det är magnifikt och mynnar ut i Desmond Dekkers klassiska och här fullständigt bisarra sextiotalslåt ”Israelites”.

Lindelof har med denna adaption av Moore/Gibbons serie gjort precis vad man bör göra. Med ”Watchmen” har han omskapat förlagan till att bli en dessvärre nutida berättelse om rasism, framför allt. Seriens första scen är en fruktansvärd skildring av en lynchorgie i Tulsa, Oklahoma – den stad där också den nutida berättelsen utspelar sig.

Överhuvudtaget är ”Watchmen” en serie som är svart på ett faktiskt helt okrystat sätt. Den fantastiska Regina King gör huvudrollen och den som uppskattar halvdolda budskap kan glädjas åt hänvisningar som att den ytterst biografiska postkolonialistiska superhjälten, professor Henry Louis Gates (”You can call me Skip”) spelar sig själv och att seriehjältinnans make sitter försjunken i den nigerianska författaren och poeten Chinua Achebes roman ”Things fall apart” (”Allt går sönder”).

För att inte tala om musiken. Det är mest svarta hits som spelas, men originalmusiken är av teamet Trent Reznor/Atticus Ross, vilket innebär ett sterilt men actionmättat beat till en serie som försöker bli viktigare än sin förlaga och kanske, kanske möjligen, lyckas med det.    

Läs mer: DN tipsar: 70 kulturhändelser du inte får missa i höst 

Läs fler artiklar av Jonas Thente