Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Uma Thurman: Jag har Quentin Tarantinos bronshäst hemma

På tisdag kommer en levande filmikon till Sverige för att ta emot ett hederspris på Stockholms film­festival. DN träffar Uma Thurman på hemma­plan för att prata om en färgstark filmkarriär, nyfunnen tro, Tarantino, en ­graviditet som skapade ångest och romantiska Sverigedrömmar.

Uma Thurman susar in på en av sina stamrestauranger i New York, en italiensk trattoria runt hörnet från hennes lägenhet på nedre Manhattan. Hovmästaren nickar med ett lite nervöst leende åt henne och vi eskorteras till ett diskret bås längst bak i lokalen. Hon är klädd i en lite mysbohemisk höststil, en kashmircardigan och jordfärger. Utan att titta på menyn beställer hon en karaff rödvin (”en Cabernet, eller något mjukt”) och ett par tallrikar med antipasti. Hon ursäktar sig genast för att alla hennes nya filmprojekt fortfarande är på förhandlingsstadiet, eller ”development hell” som man säger på Hollywood-språk. I gengäld lovar hon, något skämtsamt, att kompensera genom att prata om sitt privatliv.

– Jag har i princip varit mammaledig i tre år. Men nu har jag börjat jobba igen. Eller jag tar mig åtminstone utanför dörren, vilket väl är början.

Som en av vår tids stora film­ikoner behöver Uma Thurman knappast oroa sig för att bli bortglömd. Efter hennes breda genombrott i Quentin Tarantinos ”Pulp fiction” 1994 var Tarantino så nöjd med Thurmans rollprestation som gangsterfrun Mia Wallace att han kallade henne ”min Garbo”. Hon arbetade med Tarantino igen för ”Kill Bill”-filmerna, som kanske är hennes mest älskade rollfigur. ”Kill Bill” kommer även att visas på Stockholms filmfestival, som hon gästar nästa vecka.

Med undantag för en liten, minnesvärd roll som försmådd hustru i Lars von Triers kontroversiella sexdrama ”Nymphomaniac” har hon mestadels tagit det lugnt de senaste åren. Att ta ledigt är alltid en stor risk i filmbranschen, förklarar hon.

– Det är beroendeframkallande att jobba och det är väldigt läskigt att inte göra det. När jag började göra film som 16-åring var det några väldigt berömda kollegor som sade till mig att även de trodde att varje filmroll var deras sista. Så den här oron är något av en klyscha bland skådisar.

Förra året började hon samarbeta med en regissör som vill göra en film om Anita Bryant, en ledar­gestalt för den kristna högern i USA på 1970-talet. Det är en roll som Uma Thurman tyckte verkade lockande just för att hon inte själv delar Bryants politiska värderingar.

– Det är en utmaning att sätta sig in i hennes sätt att se på världen och det är sådana utmaningar som gör skådespelaryrket intressant, säger hon.

Men filmens producenter jagar fortfarande finansiering och i stället ryktas det om att Tarantino vill att hon ska spela in en ny, tredje ”Kill Bill”-film. Thurman skrattar förtjust när ämnet kommer på tal.

– Jag skulle självklart göra det om han frågade mig, men just nu har jag fyra, fem andra projekt på gång. Det är ett par andra filmer, en tv-serie och två pjäser här i New York.

För en skådespelare som är van vid gigantiska filmproduktioner kan det tyckas besynnerligt att låta sig lockas tillbaka till en intim teaterscen, men teatern har alltid haft en stark dragningskraft på Uma Thurman.

– För mig var det där allt började, med en kärlek till språket. Teatern har ju ofta ett så vackert språk. Redan när jag gick på high school förälskade jag mig i det engelska språket, jag läste en massa litteratur och drama och började med skådespeleri. Mina första kärlekar var Ibsen och Tjechov, du vet, det var high school. Men min allra förs­ta pjäs var Arthur Millers ”The crucible” och det var också den rollen som gav mig en agent som i sin tur ledde till de första filmuppdragen.

Just nu verkar hon dock mest entusiastisk över ett tv-projekt, som hon inte riktigt vågar avslöja några detaljer kring.

– Det har blivit en klyscha att säga att tv är bättre än film i dag, men det stämmer ju. Jag håller på att arbeta med en producent för en drama­serie och det kan bli något väldigt bra av det, hoppas jag.

Hon lyfter sitt vinglas, utbringar en skål och berättar att hon försökt prioritera sin familj lite mer de senaste åren, men att det till viss del även var ofrivilligt. Hon har sedan tidigare två barn med Ethan Hawke. Efter att de separerade hade hon ett förhållande med hotellmogulen André Balazs och därefter var hon tillsammans med Arpad Busson, en brittisk finansman. För två år sedan fick hon sitt tredje barn, Luna, men sedan dess har hon och Busson gått skilda vägar. Den tredje graviditeten var riktigt tung, säger hon, och hon blev djupt deprimerad efteråt.

– Jag var tvungen att dra mig tillbaka från allt. Jag orkade inte träffa någon, jag kunde inte sova, jag bara försvann i ett helt år. Jag mådde helt enkelt inte bra. Det var som att jag inte alls hörde hemma i universum. Jag kunde inte hantera någonting, varken mentalt eller fysiskt. Mina första två graviditeter var verkligen ingen big deal, helt oproblematiska.

– Förr, när andra kvinnor pratade med mig om att ”Åh, det är så jobbigt att föda barn!”, då förstod jag verkligen inte vad de pratade om. Nu förstår jag precis. Det var elva år sedan jag fick mitt förra barn och man förändras en hel del på den tiden, som person och som kvinna. Så den här gången var jag helt enkelt tvungen att ta en paus, vare sig jag ville eller inte.

Det senaste året har Uma Thurman sakta men säkert påbörjat den process som filmstjärnor gör för att visa att de är ”tillbaka”. Hon har synts på galapremiärer i London och Hollywood, hon gör globala reklamkampanjer (Campari, Jameson) och pendlar till Los Angeles då och då för möten, trots att hon inte är så förtjust i staden.

– Jag skulle hellre bo i Stockholm än i Los Angeles, säger hon.

Nästa vecka kommer Thurman till Stockholm för filmfestivalen, där hon tilldelas priset Stockholm achie­vement award, blir intervjuad på scen och ska avtäcka en isskulptur av den kinesiska konstnären Ai Weiwei. Filmfestivalens chef Git Scheynius har arbetat i åratal för att locka Thurman till sig. Motiveringen till priset lyder:

”Sedan hennes allra tidigaste roller har Uma Thurman fängslat publik över hela världen med en omedelbar närvaro. Oavsett om hennes roller omges av sagolik fantasi eller hård råhet bottnar de alltid i en djup medmänsklighet som hon låter glimta fram genom varje replik.”

För filmfestivalen, som firar 25-årsjubileum nu, blir det som om cirkeln som nu sluts. Festivalen etablerades i början av 1990-talet just när Tarantino och den nya vågen av amerikansk independentfilm vällde fram över världen. Tarantino har själv varit på plats och tilldelades bronshästar både för ”Reservoir dogs” 1992 och ”Pulp fiction” två år senare.

– Quentin sade till mig häromdagen, när han hörde att jag skulle till filmfestivalen, att jag måste säga till alla svenskar att jag har hans bronshäst. Du vet, han får så otroligt många filmpriser att han brukar dela ut dem till sina skådespelare, så han gav mig sin bronshäst för ”Pulp fiction”. Men den han fick för ”Reservoir dogs” har han behållit själv.

För Uma Thurman är det inte heller första besöket till Sverige. Hennes band till Sverige går långt tillbaka i tiden. Hennes mormor, Birgit Holmquist, växte upp i Sverige och var modell i Skåne. I Smygehuks hamn i Trelleborg fanns det länge en staty som var modellerad efter henne. Birgit Holmquist gifte sig med en tysk baron, som fängslades av nazisterna, då han vägrade ta avstånd från sina judiska affärskollegor, och han flydde senare till Sverige med Birgit. Umas mamma, Nena, växte delvis upp i Stockholm och har fortfarande gott om släktingar i Sverige, bland annat en syster och flera kusiner som bor i Stockholm.

– Vi kommer att träffa en massa släktingar som jag inte träffat förut, så det ska bli väldigt spännande. Och det blir första gången Luna besöker Sverige, säger Uma Thurman.

Dotter Luna är i dag två år och har precis börjat förstå att Sverige är ett annat land än USA, berättar Uma Thurman.

– Hon är väldigt smart och hon säger med jämna mellanrum ”vi ska åka till Sverige”. Vi har en svensk barnflicka som säger till henne ”we are going to see my mormor”, så hon har lärt sig säga ”mormor” på svenska. Och vi läser väldigt mycket Pippi Långstrump. Hon älskar Pippi, så hon tror nog att alla flickor i Sverige kommer ha rött hår i flätor som står rakt ut och hon kommer leta efter Alfonso (Lilla Gubben, red anm) och Herr Nilsson på varje gathörn och varje hustak. Vi var ute i The Hamptons i somras och gick förbi en åker full av hästar och då började hon skrika ”Alfonso!”

Uma Thurman växte även upp med en romantiserad bild av Sverige. Hennes mamma, som kallar sig socialist, tycker att den svenska samhällsmodellen är överlägsen den amerikanska, och försökte övertyga den unga Uma om att allt var bättre i Sverige.

– Det präglade mig definitivt. Men det stämmer ju också! Kolla bara på föräldraledigheten, gratis skolor, gratis sjukvård. Jag hoppas att det kan bli så i USA en vacker dag.

Själv skulle hon vilja skaffa ett svenskt pass och drömmer om att flytta till Sverige när karriären trappats ner lite.

– Jag har tre olika Sverige-fantasier, dels ett hus i skärgården utanför Stockholm, dels ett hus på landet, någonstans i tallskogarna vid havet i Skåne, och dels skulle jag vilja bo inne i Stockholm, för det är den vackraste staden jag sett. Det är som en miniatyr av Paris.

Under året har Uma Thurman synts en hel del i sällskap med Tarantino och i amerikansk skvallerpress spekuleras det förstås i att de dejtar varandra, vilket hon lika självklart förnekar.

– Åh, vi dejtar förstås inte, vi är bara väldigt nära vänner, men that’s it. Vi har varit nära vänner i... 22 år och haft rejäla gräl också. Att jag börjat arbeta igen innebär att jag umgås mer med både vänner och folk i branschen.

Hon säger att hon och Tarantino tillbringar sina kvällar med att prata om ”familj, film och mat”, men antyder även att de har djupare samtal om andlighet och tro. Hon har nyligen blivit troende.

– Tidigare var jag agnostiker, men inte längre. Jag är helt enkelt tillräckligt knäpp för att vara troende, jag tror att vi har en själ och en större mening med livet. Alla mina vänner här i New York säger att det här är ovetenskapligt nonsens. De tycker att alla som inte är ateister är totala idioter. Jag var aldrig ateist, jag var länge agnostisk. Jag visste bara att jag inte visste. Nu är jag troende, men det är väldigt svårt att prata om.

Under det tuffaste året efter graviditeten var det tron som höll henne över ytan, berättar hon.

– När man känner sig helt uppgiven så måste man försöka ha kvar tron och hoppet. Man måste minnas att livet är serie av ögonblick och att de förändras, att man alltid tar sig ur de värsta stunderna. Man samlar på sig kunskap bara genom att uthärda livet och i själva den processen blir man lite mer generös, lite mer ödmjuk, kanske till och med lite klokare. Självklart kan man bli helt förstörd av sorg och känslor. Jag har fått diagnosen att jag är överkänslig. Jag tror att min överkänslighet kan vara en tillgång som skådespelare, men knappast i vardags­livet.

Hon viftar efter en servitör och ber om notan och ursäktar sig med att hon måste springa hem och laga middag åt sina tre barn.

– Eller, ärligt talat, det blir faktiskt takeout i kväll. Grillad kyckling tror jag det var. Det är ju en av fördelarna med att ha barn i New York. När man har en stressig dag kan man alltid beställa takeout.

Fakta. Uma Thurman

Svenskättade Uma Karuna Thurman är född 1970 i Boston, Massachusetts.

Hennes mormor, Birgit Holmquist, var modell och under lång tid stod en staty av henne i Trelleborgs hamn. Den flyttades senare till Smygehuks hamn.

Hon filmdebuterade 1987 i thrillern ”Kiss daddy goodnight” där hon spelade en tonårsvamp som försökte utnyttja äldre män.

Uma Thurman är känd för sina roller i Quentin Tarantinos filmer ”Pulp fiction” (1994) och ”Kill Bill” (Vol 1-2) från 2003. Men hon har också spelat kostymerat förföraroffer i Stephen Frears ”Farligt begär” (1988), magisk liftare i Gus Van Sants ”Even cowgirls get the blues” (1993), astronautelev i ”Gattaca” (1997), Fantine i ”Les misérables” (1998), musikproducentänka i Elmore Leonard-filmatiseringen ”Be cool” (2005) och mrs H i Lars von Triers ”Nymphomaniac” (2013).

Se dem igen! För 20 år sedan vann ”Pulp fiction” både Guldpalmen i Cannes och Bronshästen i Stockholm. Torsdagen den 13 november ordnar Stockholms filmfestival en specialvisning av filmen på Marie Laveau på Hornsgatan. Här John Travolta och Uma Thurman.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.