Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 07:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/vaga-visa-mer-an-potter/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Våga visa mer än Potter

Ur filmen "Blodsystrar".
Ur filmen "Blodsystrar".
Festivalen för barn- och ungdomsfilm i Malmö visar att det finns mängder av bra, modig film. Men DN:s Pia Huss frågar: Varför går de ­fantastiska filmerna inte att se på bio?

Det görs rader av modiga, angelägna och annorlunda barn- och ungdomsfilmer. Det blev tydligt på Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö (Buff) 11-16 mars, som i år firade 25-årsjubileum med ett pärlband av intressanta filmer. Långt och kort om vartannat, ofta i par så att man fick en långfilm med varje kortfilm. Eller tvärtom.

Där fanns till exempel den argentinsk/fransk/spanska "XXY" som med ett lyssnande vemod och prövandet av verkligt svåra frågor skildrar femtonårige Alex som fötts med både kvinnligt och manligt kön. Alex försöker behålla sin integritet och sitt livsmod trots omgivningens ibland vidriga reaktioner.

Den danska barnfilmen "Blodsystrar" beskriver hur svartsjuka och en desperat vilja att få ha sin "bästis" för sig själv i stället kan göra närheten ouppnåelig. Nors­ka "Jenter" återger en nästan outhärdligt monoton tonårstjejsverklighet, men ringar in något som berör just genom den likgiltigt inrökta tristessen.

Kretsen av mer djärvt framsynta distributörer har reducerats sedan Astoria Cinemas gick i graven, men det finns undantag. Ett av dem är Folkets Bio, som snart visar Jonas Embrings nattsvarta, men ändå hoppfulla, dokumentär "Mio". Sjuårspojken Mio skickades hit från Thailand för att tjäna pengar till systerns skolgång, men slungades i stället ut i hemlöshet, droger och sociala problem.

Den estniska filmen "The class", en annorlunda film kring makt­balans och mobbning, distribueras även den av Folkets Bio, och bolaget Sandrew Metronome står bakom danska "Fighter" om gymnasisten Aicha som är passionerad kampsportare och vill utöva sitt intresse och bejaka sin kärlek trots föräldrarnas försök att styra hennes liv.

Många viktiga filmer visas också genom Skolbio, det utmärkta system som 176 av landets kommuner i samarbete med Svenska Filminstitutet satsat på: det vill säga särskilda biografvisningar för barn och unga.

Buffs verkliga höjdpunkt var en pinfärsk svensk film som i förstone inte kommer att visas på biograf - vilket den självklart borde - utan sändas i teve. "Bomber och granater, knivar och gafflar" heter dokumentären, producerad av Christina Erman-Widerberg och Martin Widerberg. Upprinnelsen till filmen är makarna Widerbergs arbete på Kulturcentrum Skåne i Lund, där unga vuxna som är lindrigt begåvningshandikappade går en eftergymnasial konstnärlig utbildning.

Det var där makarna Widerberg träffade 23-årige Karl Persson, en originell och begåvad tecknare som också uttrycker sig genom musik.
Att se "Bomber och granater" är att drabbas av glädjechock. Det finns inget annat sätt att beskriva upplevelsen. Det är det som händer när man får se en människa ges möjlighet att framträda med hela sitt stora, lilla, sorgsna, begåvade, humoristiska jag. Något som därmed visar att så mycket är möjligt bara man får redskapen.

Många angelägna filmer visades på Buff, inte minst fick vi smakprov ur några nya svenska kommande produktioner som Ella Lemhagens suveräna grepp om Michael Druckers pjäs "Patrik 1,5". Berättelsen om hur två bögar får hem en efterlängtad adoptivson de trott var 1,5 år men som i själva verket är 15! Gustav Skarsgård och Torkel Pettersson gör huvudrollerna.

Intresserad blev jag också av Staffan Juléns dramadokumentär "Örnjägarens son" som utspelar sig i Mongoliet, liksom jag charmades av Johanna Bergenstråhles och ­Jujja Wieslanders "Mamma Mu och Kråkan". Ett riktigt flax att för en gångs skull njuta en verkligt ko-lugn animation.

Mycket sevärt alltså, men vid alldeles för många av de utländska produktionerna angavs med fetstil: "Ingen svensk distribution". En etikett som betyder att ingen svensk distributör tar in filmen.

När det gäller teater är Sverige känt för att ha högt i det konstnärliga taket, där bland andra Suzanne Osten med Unga Klara har banat väg för dramatik som respekterar sin publiks stora kompetens. I Sverige finns också ett intresse för att introducera utländsk ungdomsdramatik som fokuserar kring mer komplicerade livsfrågor. Just i det avseendet har förmodligen Sverige, vid sidan av Nederländerna och Danmark, den största öppenheten i världen. Så varför tvekar då filmdistributörerna när det gäller att introducera smalare barnfilmer?

Publiksiffror, förstås. Unga väljer sällan en okänd udda film om alternativen är en Harry Potterfilm eller en "Sagan om ringen". Det tråkiga är att publiken genom att avstå från smalare filmer går miste om mycket som kan leda vidare i vuxenblivandet.

Film för mindre barn presenteras för publiken genom föräldrar eller av pedagoger av skilda slag. Det borde just nu finnas goda möjligheter att förmedla angelägna ämnen, med tanke på den babyboom som råder bland välutbildade föräldrar med avancerade medievanor.

Under ett antal år ingick jag i den grupp som för Filminstitutets räkning har att avgöra vilka utländska filmer som ska beviljas importstöd. Stödet är till för att ge udda filmer en chans, trots att de saknar storbolagens marknadsföringsresurser, och är ett medel för att i någon mån garantera mångfald på marknaden.

Min funktion var att se till den unga publikens behov, men tyvärr blev jag med tiden alltmer modstulen. De barn- och ungdomsfilmer som distributörerna sökte stöd för var nämligen, med vissa undantag, ofta av beklämmande dålig kvalitet eller helt harmlösa. Jag kan inte dra andra slutsatser än att många svenska filmdistributörer faktiskt är rätt fega, och därför väljer det oförargligt slätstrukna framför det som sticker ut. Vilken björntjänst! På så vis ger man ju publiken uppfattningen att barn- och ungdomsfilm är betydelselös.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.