Den franska skådespelaren Louis Garrel sparade inte på orden när han mötte världspressen i Venedig på fredagen. 

– Dreyfusaffären är kanske den viktigaste historien i dagens Frankrike. Allt i filmen är sant, alla detaljerna är sanna och det var det som inspirerade mig, säger Louis Garrel som spelar Alfred Dreyfus.  

Läs mer: Polanski ryter tillbaka mot kritiker

Hans regissör valde att skolka från festivalen, men har ändå gjort starkt avtryck med ”An officer and a spy” (”J'accuse”) som får ett mycket varmt mottagande. Det märks att den mer än hundra år gamla franska skandalaffären har fascinerat Polanski i åratal. Med pedantisk precision återberättar han den ökända historien från 1894 då den judiska officeren Alfred Dreyfus blev felaktigt anklagad för landsförräderi och dömdes till livstids fängelse. 

Skandalhistorien berättas helt ur visselblåsaren Georges Picquarts perspektiv. Oscarsbelönade Jean Dujardin spelar kontraspionage-officeren som riskerade karriären för att rentvå Dreyfus och gav Émile Zola stoff till att skriva sitt berömda ”J’accuse” (”Jag anklagar”)-brevet 1898. 

Filmen har en stram och osentimental stil som påminner om Guldpalmsvinnaren ”Pianisten” (2003), det självbiografiskt färgade Förintelsedrama som utspelar sig i Polen under den nazistiska ockupationen. 

Jean Dujardin berättar om en extremt krävande regissör som visste precis vad han ville göra.  

– Alla scener förbereddes minutiöst. Ibland kunde det ta upp till två timmar att rigga, för att varje detalj skulle rekonstrueras. Polanski är väldigt exakt, berättar Dujardin och ger ett talande exempel: 

– Han kan till exempel knäppa upp en krage 40 gånger för att få det precis rätt. Det kan kännas repetitivt men samtidigt vet man att filmen kommer att bli vacker. Han är en stor filmskapare.

Och en av de mest kontroversiella, skulle man kunna tillägga. I slutet av 1970-talet greps Roman Polanski anklagad för att ha drogat och våldtagit en 13-årig flicka. Han erkände våldtäkten och satt 42 dagar i fängelse, men flydde sedan landet. 2017 utreddes Polanski för nya våldtäktsanklagelser, men åtalet lades ned av schweiziska åklagare. I spåren av metooupproret uteslöts han förra året ur Oscarsakademin. 

Fredagskvällens världspremiär hade föregåtts av kontrovers sedan argentinska juryordföranden Lucrecia Martel förklarat att hon inte hade för avsikt att ”hylla” Polanski i Venedig. Detta fick filmens italienska samproducent, Luca Barbareschi, att gå i taket och hota att dra tillbaka ”An officer and a spy” av rädsla för att inte få en rättvis bedömning av juryn. Han ändrade sig först när Martel försäkrat att juryn inte hade för avsikt att särbehandla filmen på grund av regissörens privata bakgrund. 

Under fredagens presskonferens valde Barbareschi att vara proaktiv och genast desarmera elefanten i rummet: 

– Detta är ingen moralisk rättegång, detta är en fantastisk filmfestival, sa han.  

Hans franska medproducent, Alain Goldman, menade att ”An officer and spy” fyller en viktig funktion i tider när antisemitismen ökar i Europa. 

– Filmen är ett sätt att möta okunnigheten, vilket förmodligen är roten till det som hände på 1900-talet … inklusive Förintelsen. Picquart var en exceptionell man som ger hopp åt kommande generationer och inspirerar dem att sträva efter rättvisan och sanningen, sa Goldman som bland annat producerat ”La vie en rose”, där Marion Cotillard belönades med en Oscar för sitt porträtt av den trasiga sångsparven Edith Piaf. 

Polanski är inte på plats i Venedig, men har berättat att filmen färgats och motiverats av hans egna upplevelser av metoo-eran och det bestående traumat av mordet på hans dåvarande fru, Sharon Tate, som blev offer för den satanistiska ”Mansonfamiljen” 1969. 

Under presskonferensen fick Emmanuelle Seigner frågan om varför hennes make är besatt av förföljelsetemat. 

– Det räcker med att tänka på vad han gått igenom i livet för att förstå. Jag har varit gift med honom i 30 år och är väl bekant med hans liv, säger Emmanuelle Seigner som regisseras av sin make för sjätte gången. 

I Polanskis frånvaro fick presskåren nöja sig med en beställningsintervju som bifogats till filmens presskit. Intervjun är gjord av Pascal Bruckner, författare till romanen ”Bitter moon” som regissören filmade i början av 1990-talet. 

I artikeln berättar Polanski om varför han ville göra ”J'accuse”: 

– Stora berättelser skapar fantastiska filmer, och Dreyfusaffären är en exceptionell händelse. En historia om en oskyldig man som blir felaktigt anklagad är alltid fascinerande, men det är också ett väldigt aktuellt ämne med tanke på den växande antisemitismen, säger Polanski.

Den polsk-franska regissören säger sig vara övertygad om att en Dreyfusaffär skulle kunna inträffa också i dag. 

– Absolut. Alla förutsättningar finns för att det skulle kunna inträffa: falska anklagelser, usla rättsprocesser, korrupta domare och framför allt sociala medier som dömer och fördömer utan en rättvis prövning eller rätten att överklaga, säger Polanski. 

På en ledande fråga om hur Polanski ”överlever dagens neofeministiska McCarthyism” passar regissören på att slå tillbaka mot sina kritiker.  

– Många av dem som trakasserar mig vet inget om mig och inget om fallet. Mitt arbete är inte terapi. Däremot måste jag erkänna att jag är bekant med många av de mekanismerna i förföljelse som visas i filmen, och det har uppenbarligen inspirerat mig, konstaterar den 86-åriga regissören.